Kulturarv och historia - appar och bloggar

Riksantikvarieämbetet fortsätter att utveckla appar för android-telefoner. Sedan tidigare finns Kringla som kollar upp vilka fornlämningar som finns i ditt närområde och nu kommer även Platsr som app. Platsr är en sorts korsning mellan kulturarvsinformation och sociala platstjänster som foursquare och Gowalla. Du kan både kolla upp tips på fina platser och intressanta byggnader och lägga till dina egna platstips för andra. Appen är fortfarande i beta-stadiet, så den är inte helt perfekt (fick zooma in manuellt t ex när jag bad den söka utifrån min position och vissa tecken har blivit lite fel). Men den är under utveckling och helt gratis. Västmanlands läns museum har också stött projektet.

Tre blogginlägg jag vill tipsa om, som berör tankeväckande aspekter av hur vi använder kulturarv och hur vi ser på (för)historia:

1. Historikern Kenneth Nyberg diskuterar om det ökade intresset för historia och släktforskning nödvändigtvis bör ses som i riskzonen för att slå över i högerpopulism och nationalism. Han argumenterar istället för att de som fördjupar sig i den personliga sidan av historien snabbt kommer möta en helt annan bild än den av ett homogent Sverige (både kulturellt och biologiskt) som ofta framhålls i extrema högerkretsar.

2. Fredrik Svanberg lyfter fram den nya utställningen av Ai Weiwei. Denna kontroversiella konstnär har tydligen haft ett projekt som gått ut på att han på olika sätt förstört eller målat om förhistoriska krukor. Ett sätt att fråga sig vilket värde materiell kultur har och vilket värde vi lägger i gamla saker. Som så ofta när konstnärer ger sig på detta ämne så tycker jag att det kan vara värdefullt, men finner ett problem i att de (och många med dem) ser på gamla ting ur en mycket estetisk synvinkel - något som hemma inom konstvetenskapen men egentligen inte arkeologin. För arkeologer är det inte (enbart) det estetiska eller åldern som är av vikt - det är den information den kan ge oss om liv och villkor.

3. Slutligen Henrik Summanens funderingar kring ett postdigitalt kulturarv, framförallt utifrån Rasmus Fleischers manifest. Han berör bland annat problemet med urval av kulturarvet - varför lyfts vissa tidsperioder fram mer än andra, varför vissa företeelser och föremål? Det är lätt hänt att vi blir fast i en spiral som bara bygger vidare på och bekräftar det som redan tidigare lyfts fram som viktigt, utan att fråga varför eller belysa alternativ.

Allvarligt talat - varför är ni alla så intresserade av vikingatid, när stenåldern är SÅ mycket mer intressant?!! 

Obegripligt...

Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, android, Platsr, RAÄ, riksantikvarieämbetet, kulturarv, museum, sociala medier, app

Konstiga kranier, knepiga fynd

De allra flesta arkeologer har varit med om att plötslig bli ombedd att fälla ett omdöme om mer eller mindre konstiga föremål som entusiastiska medborgare hittat. I vissa fall är det stenyxor eller hästbroddar som man förhoppningsvis kan säga nåt intelligent om. I några unika fall rör det sig om riktiga skattfynd av unikt slag. Men i många, många fall är den knepigt formade naturstenen eller den tillbucklade rostiga motordelen inte något som hör hemma på ett museum. Mången arkeolog, ovillig att släcka glöden i ögonen hos frågeställaren (vi känner igen oss själva för mycket i den) hummar något till intet förpliktigande och försöker lindra besvikelsen så gott det går. Inte sällan finner vi att frågeställaren helt vägrar lyssna på något annat än bekräftelse, den tillfrågade experten finner sig omdefinierad som inkompetent drönare. Som sagt, det är en yrkesfara och vi tar sällan illa vid oss.

Arkeologer och paleontologer på museer tenderar att få en hel drös märkliga saker insända och det är inte alltid lätt att veta hur man ska svara på de värsta vanföreställningarna. Igår hittade jag dock ett underbart och helt hysteriskt roligt brev skrivet av någon extremt begåvad person vid Göteborgs Historiska museum. Det är en underbar text, i det att den tålmodigt intill absurditet förklarar varför herr Ottossons fynd tyvärr inte utgör ett bevis för tidig hominid bosättning i hans bygd. Jag kopierar den från Mats Hägglöfs blogg där han publicerade den 2008, och hoppas han inte misstycker.

Apropå kranier som inte alltid är det man tror de är så har spekulationerna kring vem eller vilka som låg bakom arkeologins största bluff, Piltdown-mannen, tagit fart igen. Tydligen ska ett forskarlag inom kort genomföra analyser på kranium, käke och tänder för att se om det går att få fram mer information om vem som kan ha genomfört förfalskningen. En bakgrund till hela den sorgliga historien, med de huvudmisstänkta, finns i The Observer.
Vem tror du är den skyldige? Mina pengar är på Dawson, eller möjligen de Chardin.

Uppdaterat: Brevet nedan är tydligen en vandringslegend, och upphovsmannen som är amerikan är t.o.m. känd. Tack till abergvall som hittade länken till informationen. Man ska som sagt aldrig kolla upp en bra historia. En rolig läsning är det hursomhelst. Om nån har något exempel på en rolig sak som lämnats in/visats upp i verkligheten så får ni gärna dela med er. Piltdownmannen var ju också ett skämt, men ett inte riktigt lika roligt, eftersom det bidrog till att ställa till det för forskningen i flera årtionden.

Bäste Herr Ottosson!

Vi tackar för Ert senaste bidrag till Museets samlingar, märkt " 93211-D, lager sju, vid torkställningens västra stolpe, Hominidt Kranium ".
Vi har på exemplaret genomfört noggranna och detaljerade undersökningar, och måste tyvärr informera Er om att vi inte delar Er teori om att exemplaret utgör slutgiltiiga bevis för närvon av förhistoriska människor i Småland för över två miljoner år sedan. Snarare verkar det som att Ert fynd är ett huvud från en Barbiedocka. En av våra anställda, som har egna barn, har framlagt teorin, att dockan är av typen " Malibu Barbie ". Det framstår som uppnbart att Ni har ägnat mycken tid och tankeverksamht åt analysen av Ert fynd, och Ni ka vara säker på, att de av oss som är bekanta med Ert tidigare arbete inom området, avskydde att komma till en slutsats som inte överensstämde med Er teori. Vi anser dock att Ert fynd har ett antal attribut, vilka eventuellt borde gtt Er en aning om dess moderna ursprung:

1) Exemplarets beståndsmaterial är formad polystyrenplast. Förhistoriska humanoida kvarlevor bstår typiskt av fossiliserad benvävnad.

2) Kraniekapaciteten hos exemplaret är ungefär 9 kubikcentimeter, vilket ligger väl under gränsvärdet för de tidigaste identifierade proto-humanoiderna.

3) Tandavtrycken, som klart framträder på skallen, visar större överensstämmelse med de av en vanlig tamhund än det från de människoätande Piloceniska musslor som Ni spekulerar levde i våtmrkerna vid den tiden. Detta senare fynd har gett upphov till en av de mest intrikata hypoteser Ni delgett oss under Ert samarbete med detta museum, men tyvärr verkar bevisen mot dennahypotes väga mycket tungt.
Utan att alltför mycket gå in på detaljer kan vi säga:

A) Exemplaret verkar vara ett Barbiehuvud som en hund har tuggat på.
B) Musslor har inga tänder.

Det är med melankoliskt sinne vi måste neka till Ert förslag att exemplaret bör testas med kol 14-metoden. Detta beslut beror delvis på den arbetsbörda, om normalt tynger vårt laboraorium, och delvis på kol 14-metodens ökända osäkerhet i att tidsbestämma fynd av lägre ålder. Såvitt vi har kunnat utröna tillverkas Barbiedockor först efter 1956 e.Kr. och test med kol 14-metoden skulle högst sannolikt ge mycket felaktiga resultat med dylikt råmaterial.

Tyvärr tvingas vi även säga nej till Ert förslag att fyndet ges det vetenskapliga namnet Austaralopithecus Spiff-arnio till Statens Filogenetiska Förening., Personligen skydde jag, som en av många, inga vedermödor i min kamp för att Er föreslagna taxonomi skulle godtas, men tvingades slutligen se Ert förslag röstas ned på grund av att Ert föslag var i talspråk och dessutom inte följde korrekt latinsk grammatik. Dock emottar vi gladeligen Er generösa donation av exemplaret till museet.

Trots att det utan tvivel inte är ett fossil av humanoid varelse, är det, oemotsägligen, ytteligare ett fantastiskt exempel på det omfattande arbete Ni ackumulerat här, uppenbarligen utan större ansträngning. Det kanske kan glädja Er, att vår direktör har dedikerat en särskild hylla på sitt kontor till en utställning av Era samlade fynd, och hela institutionen spekulerar dagligen över vad Ni kommer att finna nästa gång Ni besöker utgrävningen Ni har i Er bakgård.

Hisoriska Museet
Slottskogen
Box 72 38
402 35 Göteborg

Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, paleontologi, hominid, bluff, fusk, vetenskap, Piltdown

Det är inte titeln som avgör...

Jag tror det finns få saker som är viktigare för att skapa och upprätthålla ett fritt och demokratiskt samhälle, än en god förståelse för vetenskap. Inte så att alla måste hålla på med vetenskap, det vore fruktansvärt tråkigt, men alla borde lära sig principerna för god forskning, giltiga argument och korrekt statistik. Utan detta blir det nämligen extremt svårt att förhålla sig till allehanda tokigheter som man läser i tidningar och utredningar. Som i slutänden avgör politiken.

Den sorgliga sanningen är nämligen att även de som har forskarexamen i naturvetenskapliga ämnen ibland kan vara urusla. Det är argumentationen som är avgörande, inte argumentatörens titel. Och expertis inom ett område ger inte automatiskt expertis inom ett annat.

Så alla som undrar vad bråket kring Annica Dahlström handlar om, läs detta lysande blogginlägg.

Uppdatering: Även Karin Bojs skriver en mycket bra krönika om detta, med fakta och balanserad argumentation. Till skillnad emot Johan Lundbergs inlägg i Axess, men jag förväntar mig sällan någon sorts djupare reflektion från det hållet. Ryggmärgsreaktionen "dumma feminister straffar de som vågar väcka frågan om biologiskt kön" verkar ha fått gälla som vanligt, vilket missar poängen totalt. Det handlar om vetenskaplighet, inte genusdebatt. Däremot blir jag mörkrädd av att Smittskyddsinstitutet styrs av en  generaldirektör som inte verkar förstå skillnaden på vetenskaplig argumentation och lösa tyckanden som motsägs av den forskning man faktiskt refererar till.


Läs även andra bloggares åsikter om vetenskap, vetenskapsjournalistik, Annica Dahlmström, kön, biologi

posted from Bloggeroid

Att våga ta debatten

Det är väldigt sällan arkeologer tar sig an att gå i svarsmål mot debattartiklar i media som berör känsliga frågor inom kulturarvsverksamheten, och få frågor är känsligare nu på 2000-talet än den om skelett och ben från människor. Om vi ens upptäcker dem brukar ryggmärgsreaktionen vara att huka sig och hålla tyst. Det är inte det att vi skäms eller saknar åsikt, men de flesta av oss undrar om vi inte har mer att förlora på att gå i polemik i en komplex fråga som lätt blir svartvit på tidningarnas debattsidor - bildligt såväl som bokstavligt talat. Även om det kan kännas bäst på kort sikt är det knappast det bästa på lång sikt - och lång sikt borde vara vad vi är bäst på.

Det var därför uppfriskande att se att en arkeolog som verkligen är insatt i problematiken kring återbegravningar ur både arkeologisk och kulturellt hänseende, Liv Nilsson Stutz, tog sig tid till att skriva ett svar på teologen och prästen Hans B Hammars debattinlägg i Helsingborgs Dagblad den 19:e december. Hammar argumenterar för att det är djupt oetiskt för museer att ha mänskliga ben i sina samlingar - eller i alla fall kristna ben. Han vädjar till kulturministern att de borde återbegravas. Jag förstår till fullo Hammars inställning, den är inte en ovanlig ryggmärgsreaktion hos många, men det finns påtagliga brister i hans framställning. Jag behöver dock inte redogöra för dessa, för det har Liv gjort i sitt extremt välskrivna debattinlägg i HD den 16:e januari. Läs den!

Den felaktiga bilden av arkeologen som bensamlare återkommer ofta i debatten. Arkeologi handlar inte om att samla, utan om att skriva historia. I vårt arbete fråntar vi inte människorna deras historia och deras mänsklighet. Tvärtom ger vi dem en röst och en berättelse. (Liv Nilsson Stutz)

Liv problematiserar också tesen att det skulle vara etiskt konsekvent att återbegrava ben, men samtidigt behålla ben- och vävnadsprover.

Uppdatering: Kolla även in Ed Yongs fina illustration över hur debatten mellan journalister och forskare tenderar att gå i cirklar och samtidigt helt missa målet...

Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, etik, teologi, debatt, återbegravning, ben

RAÄ delar ut forskningsmedel

Riksantikvarieämbetet har tillkännagett vilka som projekt som kommer få medel ur deras Forsknings och Utvecklingsprogram under 2012. Det rör sig sammantaget om ganska stora summor för kulturarvsforskningen som inte är bortskämd med det i vanliga fall. Av 70 ansökningar har ändå bara 23 beviljats, så konkurrensen är hård. De inbegriper allt från historiska analyser och utvärderingar till metodutveckling och dokumentationsarbete inom hantverk och konservering.

Som Uppsalaboende var det kul att notera att forskningsprojektet kring Gamla Uppsala fick en del medel. Det ska bl a användas för att bygga upp en webb-GIS som ska göra tillgängligt information kring va som grävts och hittats i Gamla Uppsala. Dessutom har länsstyrelsen i Uppsala fått pengar för ett uppdragsarkeologiskt handlingsprogram som "ska utvärdera hur uppdragsarkeologi påverkar historieskrivningen och hur olika målgrupper får del av resultat". Intressant vinkel.

FoU-medlen brukar fördelas inom fleråriga program som har en del uttalade huvudfrågor. 2012 är början på en ny sådan omgång och ett fokus är digitaliseringen av kulturarvet, vilket jag tycker är mycket bra (vilket nog inte förvånar någon som följt vad jag tjatat om på bloggen). Så jag blev lite besviken över att ansökan att utveckla pilotprojektet att bygga upp uppdragsarkeologiska databaser som inleddes i Östergötland förra året inte fick några medel. Tanken var att det som gjorts i Östergötland skulle utökas och att andra län också skulle delta, jag tror det var Kalmar och Västmanland. Synd som sagt, för behovet är skriande, särskilt nu när det finns så många olika aktörer inom uppdragsarkeologin.

Men alla kan inte få pengar som sagt, det finns det helt enkelt inte resurser för. Stockholms universitet ska i alla fall få ta fram en webbaserad specialbibliografi över all forskning om svenska runinskrifter

Sånt tycker vi är coolt inom min bransch



Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, kulturarv, kulturminnen, forskning, digitalisering, RAÄ, Riksantikvarieämbetet

Nytt år, nya tag... om ett tag

Jaha, hade tänkt ta mig i kragen och aktivera mig på bloggen lite mer nu i mellandagarna, men ett återfall i förkylning har gjort mig för grötig i hjärnan. Istället lämnar jag er denna video över uråldriga jobbintervjuer som kan ge även nutida arbetssökande värdefulla tips.



Om ni likt mig känner er lite matta idag, oavsett anledning, kan jag även rekommendera denna samling över årets 10 roligaste vetenskapsvideos

God fortsättning!

Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, vetenskap, humor

Nytt på sikt för arkeologen i Uppsala

(In English below)
En kort blänkare för de som inte redan fått korn på detta via Facebook, fikaraster eller epost:
Institutionen för arkeologi och antik historia i Uppsala lyser ut tre doktorandtjänster, en i antiken, en i afrikansk och jämförande arkeologi, samt en i "vanlig" arkeologi (vilket tenderar att vara nordisk arkeologi, men kan vara en hel del annat också).

Sista ansökningsdag den 16:e januari

Måste erkänna att jag undrar lite när institutionen ska sluta dela upp tjänsterna på detta sätt, särskilt som det riskerar att förfördela nordisk arkeologi, då doktorandtjänsten i arkeologi lika gärna kan gå till någon som sysslar med metallhantverket i Balkan eller handelsleder i Mellanöstern. Ämnen som i sin tur lika gärna skulle kunna förekomma inom Antiken och Jämförande arkeologi. Med tanke på att många forskarämnen numera överlappar geografiskt, teoretiskt och metodologiskt så vore det kanske ärligare att låta alla sökande konkurrera med varandra och inte inom dessa snäva kategorier. Naturligtvis kan alla som känner att det är relevant söka flera av tjänsterna, men blir det inte onödigt dubbelarbete i så fall för rekryteringsgruppen?

Det kommer ske ganska omvälvande förändringar för arkeologiutbildningen i Uppsala de närmaste åren. Dels är det generationsskifte på gång: Antiken har nyss fått en ny professor och professurerna i arkeologi och i afrikansk och jämförande arkeologi har varit utlysta och kommer tillsättas under nästa år. Men dessutom har vi i dagarna fått reda på att det med största sannolikhet kommer att bli ett samgående mellan Högskolan på Gotland och Uppsala universitet. De förra har också en arkeologiutbildning, med delvis samma intresse för global arkeologi, och dessutom en osteologiutbildning. Vad sammangåendet kommer att betyda praktiskt för lärare och studenter framöver återstår att se.

And in English:

Three positions as PhD students/doctoral candidates/Post-graduates are available at the Department of Archaeology and Ancient History at Uppsala University. One in general archaeology, one in comparative and African archaeology, and one in Classical studies and Ancient history. The Swedish system entitles all PhD students some sort of salary. The Uppsala system includes one year with a stipend (utbildningsbidrag), which is a moderate monthly income and no social security. Then three years with a set salary and social security.

Deadline is 16th of January


Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, doktorandtjänst, Högskolan på Gotland, Uppsala universitet, antiken