Blogger blues

Irriterande nog har något strulat till sig med Blogger för mig. Den senaste veckan har jag fått felmeddelande när jag gått in på sidan för att skriva nya posts. När den öppnas stannar den upp innan den är helt färdig och verktygsmenyn saknas (t ex ladda upp bild, länka ord etc). Jag har kunnat fixa mindre länkar och dylikt tack vare min begränsade erfarenhet av html-kod, men det börjar bli tradigt.

Felmeddelandet lyder:
Line: 244
Char: 1
Error: Object expected
Code: 0

Jag har postat frågor om detta på Blogger Help group och letat igenom arkiven men inte lyckats lista ut hur jag ska fixa detta. Följande saker har jag gjort:

Refressh
F5
Rensat bort cookies och temporary internet files
Sänkt säkerheten något
Listat sidan som säker
Startat om och om och om

Antingen är det IE 7.0 som jag använder, eller Win XP, eller så har våra övernitiska datornissar på universitetet belsutat att införa något nytt system för att blockera allt som verkar det minsta märkvärdigt. Problemet är att vi inte är betrodda med det minsta som användare. Vill jag uppdatera Acrobat? Installera Firefox? Säga ja till universitetets officiella avhandlings-mall eller bibliotekets verktygs-meny? Det är tydligen bortom min kompetens och jag måste ringa upp en högavlönad expert som går upp på mitt rum och trycker på en knapp - för han är administratör. Väl spenderade statliga medel i min mening. Samtidigt översvämmas min mejllåda av spam :(

Jag får väl skrota det här med tredje uppgiften och uppdatera min blogg varannan helg hemifrån min lägenhet...

Om inget godhjärtat geni kan förklara för mig hur jag fixar detta?

Det spritter i skärsleven

Eftersom de flesta av oss i Sydsverige börjar ställa in oss på vår efter en rent bedrövlig vinter, vaknade jag naturligtvis upp till en strålande klar vinterdag imorse. Bara solen lyser är jag glad, min födelsedag i söndags var som vanligt fylld av snöblandat regn och gråmulen himmel.

Våren är en svår tid för en skrivbordsbunden arkeolog, när lukten av torrt grus och blöt jord fyller näsborrarna så rycker det i de förtvinade skärslevsmusklerna. Gräv, gräääv, gräääääv susar det i öronen. Men icke, jag måste kedja mig vid datorn och se årstiderna växla utanför mitt vindsfönster på tredje våningen medan blåklädda kollegor lastar kombin full av spadar, hackor, totalstationer och sållfat. Endast mornar då man vaknar till duggregn kan rädda humöret då, eftersom inomhusplaceringen då inte framträder som så illa. Nästan. Lite iallafall. Ibland. Suck.

Finns det nå'ra jobb då, undrar vän av ordning? Det vet man inte förrän en dag innan grävningen ska starta, då länsstyrelsen slutligen ger sitt godkännande och panikslagna projektledare ringer runt och undrar om man kan befinna sig i Skillingaryd till imorgon bitti.
Annars kan man pröva sin lycka utomlands. Irland må nyligen ha dragit sig upp i toppligan av industriländer, men har under många år varit mottagare av en imponerande tillfällig arbetsinvandring av arbetslösa arkeologer. Själv har jag våldgästat både Tjeckien och Slovakien och Georgien, mot gratis mat och boende för en chans att gräva riktigt läckra lämningar (eller jag såg iallafall läckra lämningar från min fula lilla grop).

Följande tips har ramlat in i min mejllåda (inga garantier från min sida):
Balkan Heritage Field School (kostar)
Arkaeologisk Museum i Stavanger - Fältsäsong 2008


Andra bloggar om: arkeologi, grävning, jobb

Allt är inte guld som glimmar för arkeologen

Vad är ett värdefullt fynd? Guld, ädelstenar, svärd? Naturligtvis, men allra värdefullast för arkeologer är ändå kanske det allra mest sällsynta: Förgängliga material såsom trä och textilier. En liten bit av en åra och ett fragment av ett tygstycke kan orsaka större glädjeyttringar bland arkeologer än aldrig så många guldstatyer i Inca-tempel. Det förgängliga är så sällan tillgängligt, även om vi rent rationellt vet att större delen av den materiella kulturen under förhistorien bestod av trä, tyger, läder, ben etc. Mitt totala favvo-fynd från grundkursen i arkeologi var ett par fantastiska träpaddlar från mesolitikum funna i Danmark, med inskurna mönster. Skidorna funna i våtmarken Kalvträsk utanför Skellefteå visar dessutom att detta färdsätt var känt och etablerat redan för över 5000 år sedan. Vikten av den upptäckten går nästan inte att överskatta.

Fick ett mejl i veckan från Ludvig Papmehl-Dufay, keramik- och stenåldersfanatiker likt mig själv och numera verksam vid Kalmar länsmuseum. Han hade följande att berätta om en tung och blöt utgrävning han utfört på Öland under hösten:

"Jag gjorde en liten rutinmässig utredning i höstas, i Kolstad mellan Borghom och
Köpingsvik på Öland. Ett stort stycke åkermark, ca 500 x 200 m stort, ska
eventuellt bebyggas, och sedan tidigare var två boplatser registrerade i området
med fynd som antydde senneolitikum / äldre bronsålder (skafthålsyxor, löfkniv,
etc). Det kom lite anläggningar under ploglagret och vi kunde konstatera om än
sparsamma lämningar efter de båda boplatserna. I nederkanten av den ena fanns
ett igenväxt vattendrag eller någon form av våtmark, det var som en långsträckt
mörkfärgning i åkern i en svacka som löpte runt södra och östra kanten av den
ena boplatsen. Inget särskilt med det, tänkte vi, men sista dagen när vi bara
skulle fylla igen schakten tänkte jag att det nog är bäst att schakta igenom
våtmarkslagret iallafall, bara för att vara säker. På ungefär en meters djup dök
det upp mängder med trä, extremt välbevarat, bland annat flera tydligt
tillhuggna plank. Vi schaktade vidare, och längst ner i botten (typ 2 m ner)
framträdde en cirkelrund mörkfärgning c 60 cm stor som efter sönderschaktning
visade sig utgjorts av någon slags träkärl, med en kärlvägg på ca 1-2 cm.

I förra veckan kom 14C från kärlet och en av plankorna. De är från
senneolitikum båda två."

Ser kanske inte mycket ut för världen, men betänk att detta är delar av träredskap som tillverkades för 4000 år sedan. Det är detta och inte guld som får det att flimra framför arkeologernas ögon... från rapporten om Kolstad.

Rapporten är nu tryckt, med föredömlig hast kan jag tillägga. Dateringarna infaller båda runt 2000 f.Kr. Att hitta träföremål från stenåldern är ganska unikt, inte bara i Sverige utan i Skandinavien över huvud taget. Finland och Danmark är lite bättre företrädda på det området, vilket bara delvis beror på naturförhållandena. Minst lika viktigt, om inte viktigare, är att våtmarker och mossar måste omfattas av arkeologiska undersökningar i långt högre grad än de hittills gjort i Sverige. Kostnaden och logistiken som involveras när man ska gräva i vattensjuka områden har avskräckt en hel del från att avkräva ansvar från exploatören. Att det lönar sig visar inte minst fyndet nu i Kolstad, utan även andra fantastiska lämningar, såsom det lilla kärret Skogsmossen utanför Örebro där dussintals nästan hela 6000 år gamla trattbägare av keramik påträffades, eller de makalöst många lämningarna från Hindby Mosse i Skåne, där människor offrat allehanda föremål under flera årtusenden.

Ludvig och museets enhetschef för arkeologi, Per Lekberg, efterfrågar nu information från sina kollegor landet runt om senneolitiska våtmarksfynd av kärl, eller träföremål. Hör av er!

Kalmar läns museum

Andra bloggar om: arkeologi, stenålder, senneolitikum, trä, offer, våtmark, Kalmar, Småland, Öland

Krigets ruiner, då och nu

"The Standard of Ur". Ca 2600-2400 f.Kr. Verket har två kortsidor och två långsidor. Den ena långsidan visar en här och krigsvagnar och kallas "Krig". Här visas "Fred", med festligheter, djur och människor i arbete. (British Museum)

I mötet med absolut mänskligt lidande kan det vara svårt att ta ställning för att tid, pengar och resurser ska läggas ned på bevarandet och skyddandet av saker. Hur mycket hjärtat än värker vid tanken på att skrifter, bilder och föremål som överlevt årtusenden av krig, katastrofer och vanlig enkel misskötsel slutligen ska gå ur tiden för alltid, krossad av bomber, tanks, bulldozer. Men sanningen är att saker är människor och människor är sina saker. Vi är det djur som skapar ting, lever genom ting och som otroligt nog förmänskligar ting och skapar relationer till dem. Det räcker liksom inte att bara ha en mobil, vi smyckar den, ger den bilder och sångläten, uppgraderar den och låter den växa till sig. Min tre-åring låter leksaksbilen vandra fram till storasysters plastlejon: "Hej kompis, ska vi leka?" säger han med tillgjord röst för att understryka att det är bilen som konverserar. Jag minns när min dotters farmor kom på besök när Lo var runt två år gammal, det första hon gjorde var att plocka fram några leksaker och gosedjur och förevisa dem. När orden saknas talar tingen. Det är detta som är arkeologi - för historia - före historien, det nedtecknade.

Det ena behöver inte utelsuta det andra, visst lider jag med människorna i Irak, i deras utsatta, hotade och i många fall fattiga vardag. Mat på bordet, god sjukvård, bra skola, trygg boendemiljö - allt detta är mänskliga rättigheter - måstigheter. Men likt många av mina kollegor runtom i världen, och i Irak för den delen, blödde mitt hjärta också när scud-missilerna pulveriserade tempel och teller, när Babylons uråldriga ruiner förvandlades till parkeringsplats för tanks, när skövling och plundring bidrog till att oersättliga skatter försvann för alltid. Med skatter menar jag inte i första hand guld och silver, utan kilskrifter på enklaste lera, ord som blivit ting och överlevt mot alla odds, men som nu pryder någon egoistisk samlares privata bokhylla.

Nu har British Museum hjälpt till att organisera en av de första undersökningarna på plats i Irak över i vilket skick de olika kända lämningarna befinner sig runtom i landet. I samarbete med armén och med irakiska arkeologer och museologer ska man våga sig ut för att beskåda vad som återstår efter år av strider och plundring.

Det är en hel del diskussioner på gång inom arkeologi-världen just nu i vilken mån man har rätt att som utomstående undersöka och tolka och förevisa ett annat lands och en annan kulturs förhistoriska lämningar. Debatten grundas i att det finns en dålig historia inom ämnet av att använda sig av andra nationers lämningar för att bygga upp sin egen identitet, framhäva sin egen utveckling och förgylla sina egna intressen. Västerlänningar har grävt ut imponerande lämningar i andra världsdelar som ett led i att framhäva sig själva, inte belysa och diskutera regionen i sig självt. Detta är en god poäng, och något som definitivt behöver ändras, men jag hävdar ändå med bestämdhet att det finns platser som är av sådan unik och allmänmänskligt intresse att deras beskydd berör oss alla. Mesopotamien, Tvåflodslandet, Irak, är en sådan plats - en av flera. Betydelsen av vad som skedde där i form av de första stora stadsstaterna, skrivspråkets utveckling, det allt mer komplexa kontaktnätet mellan Europa, Nordafrika och Indien, är svårt att överskatta. På gott och ont kom det att få konsekvenser som berörde människor och förändrade deras framtid för alltid.

Världens folk är inte separata enheter som växte upp ur marken på en plats, de är inte organismer i sig självt, inga slutna system. Från de första vandrande grupperna som spred sig ut ur Afrika har kontakt, förändring, påverkan, konflikt och samexistens pågått. Att hävda att förhistoriens lämningar bara har relevans för de människor som råkar bo på en plats idag, och genom historiens nycker blivit utsedda till en nation, är absurt Om jag trodde att stenåldern i Mälardalen endast var av relevans för nutida mälardalingar skulle jag söka mig till en mer givande och produktiv bana. Jag tror, jag vet, att både det unika och det allmänna, det lokala och det regionala och det kontinentala, det lilla och det stora, det enkla och det komplexa, finns att beskåda i varje plats, varje lämning, varje ting vi lyfter upp ur jorden. Att förstå och känna till både vad som skedde på den lilla torvplätt jag bebor idag, och på helt främmande platser, hos andra människor, under andra omständigheter, det är att få respekt, ödmjukhet och medmänsklighet.

Jag håller tummarna för projektets genomförande, för att ingen kommer till skada, och för att irakernas arkeologer och historiker får en möjlighet att återfå det förflutna, lika väl som en framtid.

Fotografier av föremål från Iraks museum på Flickr

Andra bloggar om: arkeologi, Irak, British Museum, Mesopotamien, museum

Ny bok av Sokal

Helt otroligt, tillbaka på jobbet igen. Efter Attack of the Magsjuka Barn II i lördags natt började jag ge upp hoppet. Men idag sparkade vi ut dem med matsäck på heldagsexkursion i vätan - barn ska härdas! Så morgonen har förflutit med att rensa 100 mejl, leta fram böcker jag fått arga krav på, hyperventilera i ett hörn, göra kaffe, kolla stipendier, hyperventilera lite mer och nu en paus med lite surfande och bloggande som belöning.

På Guardians helt löjligt bra nätupplaga för sin vetenskapsdel finns även ett antal podcasts att lyssna på för de hågade. Gårdagens sändning inleds med en liten intervju med en personlig favorit: Alan Sokal.
Sokal är fysiker och matematiker som blev anti-relativisternas totala hjälte efter en helt otroligt rolig "skandal". 1996 publicerade han nämligen en artikel i den extremt prestigefyllda postmodernistiska tidskriften Social Text under titeln "Transgressing the Boundaries: Toward a Transformative Hermeneutics of Quantum Gravity". Om ni tycker den titeln låter vansinnig ska ni veta att den knappt utmärker sig mot en del annat som under 80- och 90-talet publicerades inom vissa kretsar, där det upphöjdes till den högsta formen av nytänkande. Artikeln innehåller en sammanblandning av trendiga begrepp inom post-modernismen och komplexa termer och referenser till fysiken och matematiken. Detta helt i enlighet med en stark dåvarande trend inom delar av sociologin.

Problemet var bara att det var en total bluff. Sokal hade medvetet felrepresenterat både termer, begrepp, teorier och teser inom naturvetenskaperna och draperat det med flummiga sociologiska begrepp. Anledningen var att dra uppmärksamhet till det faktum att otroligt mycket av det som skrevs av dessa sociologer som utnyttjade naturvetenskaplig terminologi var helt och hållet felaktigt eller totalt felrepresenterat. Problemet för Sokal var inte så mycket att det fördes en extremt relativistisk debatt inom delar av humaniora att det inte finns en objektiv verklighet, eller absoluta värden - han kan hålla med om delar av ett sådant resonemang - problemet var att dessa tänkare utnyttjade språkbruk från vetenskaperna för att ge intryck av att ha koll på och insikter i naturvetenskaperna som de sedan kritserade. Han ville visa att det var ett klassiskt fall av Kejsarens Nya Kläder - de hade ingen aning om vad de pratade om och kunde inte bedöma eller recensera ett inlägg om deras liv berodde på det. Det var ett ordbygge designat att dominera över och trycka ned motståndarna, utan substans eller relevans.

Sokal-affären blev en extremt infekterad debatt över många år. För humanister och samhällsvetare som tyckte att postmodernistiska kritiken gått för långt och mera liknade en ideologi än en vetenskaplig kritik blev detta det galvaniserande tillfället. Andra menade att angreppet var oinformerat och småsint. Boken "Fashionable Nonsense" (även under titeln "Intellectual Impostures") med Bricmont som medförfattare, tar upp kritiken mer på djupet och är en svidande attack på många av framförallt den franska litteraturvetenskapens stora namn, såsom Latour, Lacan, Kristeva, Irigaray, Baudrillard, Deleuze etc. Det finns hemsidor som listar många av inläggen så jag ber att få hänvisa till dem (se länkar nedan). Men ett citat från Sokal är påkallat:

My goal isn't to defend science from the barbarian hordes of lit crit
(we'll survive just fine, thank you), but to defend the Left from a trendy
segment of itself.

Anledningen till intervjun i Guardian är att Sokal nu gett ut en ny bok "Beyond the Hoax. Science, Philosophy and Culture". Temat i den är inte så mycket att kritisera specifika humanister, som att diskutera vad en överdriven skepsis mot vetenskaplig argumentation kan leda till i realiteten, i form av maktmedel hos politiker, religiösa ledare, vinstinriktade företag etc. Om de som ska upprätthålla den högsta standarden för intellektuell kompetens sviker det uppdraget och kapitulerar inför dagsländor och politiska intressen, vad leder det till i förlängningen för både mänskligheten och naturen. frågan är inte huruvida det finns dålig vetenskap, forskare som producerar felaktiga och missvisande resultat. Att detta sker är inget argument mot krav på vetenskaplig stringens, snarare är det ännu ett exempel på att det inte finns något som är viktigare än att kunna sätta sig in i argumentationen, källkritiskt granska påståenden, testa hypoteser och teorier. Naturvetare måste bli medvetna om sina egna fallgrgopar, blinda fläckar, förutfattade meningar och kategorier - det är en del i etablerandet av god vetenskap. Humanister måste kunna kritisera och tolka analyser, sätta in dem i ett större sammanhang och påvisa kulturella och sociala faktorer som kan spela in lika väl som rent biologiska och fysiska. För mig är den bästa sortens forskning sådan som bedrivs av naturvetare med humanistiskt hjärta (såsom Sokal och Gould), och humanister med vetenskaplig stringens och skärpa.

Sokal är ursprungligen amerikan, men numera knuten till UCL i London. Om man vill veta vad han gör egentligen kan man läsa det på deras hemsida, personligen tappade jag bort mig någonstans vid "...I am interested in the real and complex zeros of combinatorially defined polynomials... ". Kan ni tro att jag har en syster som är civilingenjör i datorvetenskap och nanoteknik och en bror som är på väg att bli kemist? Uppenbarligen hoppade de där generna över mig fullständigt...

The Sokal Affair (Wikipedia)
Länklista för Sokals texter och debattinlägg
Stolzenbergs motangrepp


Andra bloggar om: Sokal, media, böcker, vetenskap, forskning, postmodernism

TV-tips för vetgiriga

En olycka kommer sällan ensam - säskilt inte om det är barn och baciller med i leken. Veckan har försvunnit i ett töcken av magsjuka ungslingar och extremt förkyld undertecknad. Feber och rivjärnshosta och benmärgstrött, som inte precis hjälps upp av att tvätta ett ton med sängkläder och barnkläder, medan sambon låg på alla fyra och torkade spyor. Ungarnas åkomma försvann relativt snabbt, medan min fortfarande hänger i. Svag förbättring på horisonten.

I onsdags kväll vaknade jag upp efter några timmars koma och släpade mig ut till soffan med en kopp honung med lite te i. Lyckades pricka in Fredrik Lindströms nya program i Kunskapskanalen: Vad är en människa?
I en extremt avskalad mörkgrå och ostylad studio satt han med kognitionsforskaren Peter Gärdenfors och diskuterade hur den mänskliga hjärnan fungerar olika i olika åldrar, och skillnad oc likheter mellan människan och olika sorters djur. Upplägget följde till större delen det som finns i Gärdenfors bok "Hur homo blev sapiens", som dessutom nyligen översatts till engelska. För de som missade programmet kan jag rekommendera att ni lånar/köper boken, alternativt ljudboksversionen. Det är riktigt rolig och högintressant läsning som undviker alltför mycket fikonspråk, utan att göra avkall på det vetenskapliga.

Diskussionen mellan Gärdenfors och Lindström flöt på mycket bra, även om den gode språkvetaren som vanligt har en förmåga att falla i ordet och ta över ganska ofta. Men på den ljusa sidan så ser man att det beror till stor del på att han faktiskt är engagerad och genuint intresserad av det som diskuteras. Lite får man lust att sätta in en liten elektrisk stöt i fåtöljen när han väl ofta helt i onödan tar över förklaringen, istället för att tänka mer som en journalist ber sin gäst klargöra själv. Kanske för att jag vet att jag troligen skulle falla i exakt samma fälla.

Nästa vecka är det religionshistorikern Christer Hedin som är gäst, och frågan som stöts är "varför behöver människor något att tro på?". Med tanke på att det brände till lite under del 1, när Gärdenfors lyfte fram exempel på hur människans hjärna är besatt av att hitta orsak och mening, även där det bevisligen inte finns sådan, så hoppas jag att Lindström vågar ställa lite mer vågade frågor till Hedin. För i del 1 backade han undan från den mer eller mindre ofrånkomliga slutsatsen som kan dras av ett sådant forskningsresultat...

Jag ser fram emot kommande inslag och rekommenderar de som kan att kolla in programmen. De går i repris på torsdagar och fredagar, men tyvärr verkar inte del 1 gå i repris igen just nu.


Andra bloggar om: arkeologi, TV, Fredrik Lindström, Peter Gärdenfors, kognition, religionshistoria, människan, forskning, vetenskap

Kränkningar, men vem bär ansvaret?

En sak är säker - det lär vara en intressant dag på Stockholms lärarhögskola idag.
Efter Zarembas start på sin nya artikelserie igår (Först kränkt vinner), som nästan konkurrerade med melodifestivalen i det intresse den genererade hos bloggarna, om den märkliga tolkning lagen om rätten till likabehandling fått på sagda högkskola. Och så del två idag som skjuter in sig på vissa självutnämnda queer-teoretiker (med minst sagt pinsam kunskapsgrund).

Jag har bara ett par kommentarer till en artikelserie jag tycker är intressant och relevant - om än något hårdvinklad och kanske lite felfokuserad.
Rätten att få en andra examinator när man blivit underkänd på ett prov har inget att göra med denna lag. Det är en av mycket få säkerhetsventiler som finns för studenter i de fall de anser sig blivit orättvist bedömda (och det finns åtskilliga skräckhistorier från alla våra universitet). Det är dessutom en säkerhet för läraren och institutionen just för att förhindra att minsta tenta dras inför domstol. Den rätten ska inte inskränkas det minsta. Däremot är den helt beroende på att det finns en ryggrad och kompetens hos bedömarna och deras chefer. Att vika sig inför hot om dålig PR visar på en skrämmande brist på kvalitetstänkande. Vilket leder mig till vad jag efter två av tre artiklar i serien finner vara mest besvärande.

Det är inte den förhållandevis lilla klick rättshaverister och mini-påvar som försöker utnyttja ideologiska påkar för att få sin vilja fram. Dessa förekommer alltid, i alla skepnader, på alla sorts arbetsplatser men kanske i visst övermått på universiteten. De kan vara stalinister, neo-liberaler, nazister, amerikanska patrioter, vad som helst som för stunden ger makt att undkomma sitt personliga ansvar. Det skrämmande är när de myndigheter och institutioner som borde värna om rättssäkerhet, kvalitet, vetenskaplighet och etik faller som ett korthus. I vilken mån det beror på att de är karriärs-byråkrater utan egna åsikter eller moralisk kompass som faller för årets ledord i sin rädsla att göra bort sig och förlora sin post, eller sin nästa chans att stiga i graderna, kan jag inte uttala mig om i det här fallet. Undfallenheten hos ledningen på Stockholms lärarhögskola är minst sagt skrämmande - inte minst för de lärare som känner sig överkörda, övergivna och utlämnade. Var är stödet?

Att mini-påvar som student Nilsson i dagens artikel uppenbarligen inte kan skilja på queer-teorins grunder och ett dasspapper förbättrar inte läget. Är detta den sortens argument som sätter skräck i ledningen? Har de själva ingen koll överhuvudtaget? Som Zaremba påpekar finns det oerhört mycket intressant och givande inom queer-teorin, som belyser hur språk, bilder och matriell kultur skapar och befäster sociala normer. Om det ändå finns en grund i en biologisk verklighet - att det finns honor och hanar som dras till varandra, men inte att det finns något som är essentiellt honligt resp hanligt - är en annan debatt. En som pågår för fullt och måste få pågå eftersom hela grunden för en demokrati och vetenskaplig strävan är att bemöta och ta till sig andra tankesätt och kritik. Om man tror att högre studier går ut på att lära sig ett rätt sätt att tänka och slippa kritik och ifrågasättande, hör man hemma på lågstadiet. Eller en fascistisk diktatur.

Personligen hoppas jag att ett gäng queer-teoretiker samlar ihop sig och går till lärarhögskolan för att skipa rätt! (med ett sjuhelsikes humör, men kanske inte med knogjärn och med påkar). Det är just den här sortens ideologisk pucko-retorik som underminerar ett helt forskningsfält och kan leda till att alla de senaste årens landvinningar inom mänskliga rättigheter rullas tillbaka i ett huj.

För övrigt hoppas jag att ledningen för Stockholms lärarhögskola byts ut mot ryggradsdjur med tankekapacitet. En liten klick huliganer ska inte få löpa amok bland de övriga oemotsagda. Kalla mig naiv, men jag trodde att en viss del av utbildningen till att bli lärare gick ut på att lära sig motverka detta på skolorna.

Uppdatering 080227: Åsa Linderborg har skrivit ett långt och tänkvärt inlägg i Aftonbladet om en del av svagheterna i Zarembas artikelserie.

Andra bloggar om: kränkt, lärarhögskolan, Zaremba, lärare, utbildning, queerteori, universitet, vetenskap