Jag har nåt att erkänna...

Men först: Resultatet av min högst vetenskapliga enkät kring museibutikernas varande visade att mina besökare uppenbarligen tillhör gruppen museikramare. Knappast förvånande, med tanke på de ämnen jag grottar ned mig i.
Större, bättre, statligare snodde hela 85% av rösterna och privatiserings-alternativet fick nöja sig med 11%. En besökare erkände att denna fråga inte intresserade honom/henne det minsta, men ingen förespråkade att lägga ned butikerna helt och hållet.

Idag är jag hemma och pysslar om förkylda ungar, så jag kan uppdatera min blogg vilket det ju tyvärr varit lite dåligt med på sistone. Det har inte rått någon brist på idéer, bara ork om kvällarna och tid om helgerna. Faktum är att jag numera har börjat en affär vid sidan av, en kontorsromans. Stockholm universitets studentkår där jag för närvarande är dokotrandombudsman lanserade i veckan sin nya websida. Som alltid så finns det en del kvar att göra och alla sidor är inte helt färdiga ännu, men till 80% är den igång och det är jättekul att ha en riktigt bra hemsida att utgå ifrån. Eftersom universitetets typ 30.000 studenter behöver information som når dom så är förhoppningen att websidan ska kunna ge dom det mesta de behöver, när de behöver.

En nyhet är att sidan har ett bloggverktyg, och att så gott som samtliga som jobbar på kåren - förtroendevalda såväl som tjänstemän likt mig själv - ska skriva regelbundna inlägg som informerar om vad som händer och om vad vi själva håller på med. På så sätt kan vi nå ut med aktuell information, men även minska mystiken kring vad man gör på kåren egentligen och dessutom ge studenterna en chans att kommentera och inleda dialog. Mina blogginlägg fokuserar naturligtvis på doktorander och forskarstudente, och jag kommer försöka ha ett inlägg på engelska per vecka dessutom för de internationella doktoranderna.

Efter det att jag började arbeta på kåren har jag dragit ned lite på mina inlägg om högre utbildning och doktorandfrågor på den här bloggen, så det kommer bli skönt att få lite utlopp för alla de funderingarna framöver. På arbetstid dessutom - lyx! Men det är bara en liten kontorsromans och jag kommer inte överge min första förälskelse för det ;-)

Läs även andra bloggares åsikter om blogga, stockholms universitet, studentkåren, doktorand, SUS

Vad gör arkeologer på vintern?

Man vet att man är ihop med en arkeolog när man hittar ett vadderat kuvert med mesolitiska träprover i kylen... Måste hållas kallt. Fredriks och KMMDs utgrävning av mesolitiska lämningar i Motala, på Kanaljorden, ligger visserligen i vinterdvala tills i mars när de sätter igång igenm men det betyder inte att det inte jobbas. De lyckliga arkeologer som inte behöver vara ute på tjälfrusna fält och vattensålla fram krukskärvor i snöstormar (been there, done that) tillbringar de mörka månaderna med att försöka reda ut vad det egentligen var man hittade förra fältsäsongen.

I det här fallet har det inneburit en viss febril aktivitet dels runt människobenen som påträffades i våtmarken, dels de bearbetade träföremålen som också hittades. De har fått fara både hit och dit så här 8000 år efter det att de hamnade i vattnet: Datering vid Tandemlaboratoriet i Uppsala, dietanalyser på benen vid Arkeologiska Forskningslaboratoriet i Stockholm och konservering av träföremålen vid Västsvensk Konservering i Göteborg. Nu har KMMDs egen blogg uppdaterats och där kan ni läsa mer om en del av resultaten, och se bild på fina kvartsavslag. Ett kul resultat var bland annat att analysen av människobenet visade att personen ifråga har haft ett påtagligt marint inslag i kosten, alltså havslevande fisk och däggdjur.

Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, stenålder, vetenskap, Motala, utgrävning, mesolitikum

Härmapor är vi allihopa

En yrkesskada man lätt får som akademiker är att läsa av omgivningen i termer av sitt ämne. När jag hämtade min 7-åriga dotter på fritids i fredags hade hon en märklig skapelse på ena handen - en mängd små rosa tygbitar ihoptejpat till en sorts luffarvante. Hon upplyste mig glatt att det var en "Hanna Montana"-handske. Dottern har aldrig sett vare sig serien eller filmerna med Hanna Montana, och om hon ens hört en av hennes låtar skulle jag bli förvånad. Men på fritids kommer hon i kontakt med ett helt annat nätverk än hemmavid och är det något barn går så är det att suga i sig vad något äldre barn håller på med - det finns det forskning om också. Så av de större tjejerna och på datorn har hon säkert sett och hört något.

Detta klickar till i min hjärna därför att det har ett par viktiga poänger om materiell kultur. För det första så existerar de flesta människor inom ett antal olika nätverk genom vilka vi får olika influenser. Vi tenderar också att framförallt att suga i oss sådant som kommer från personer vi ser upp till och vill efterlikna. Slutligen: Vi kan ha endast en mycket vag aning om vad det är vi vill efterlikna och än mindre koll på vad det egentligen kommer ifrån. I de fallen blir våra efterhärmningar och kopior ofta påtagligt märkliga, för vi saknar grundläggande kunskap om kontext och om tillverkningsmetod. Men det är inte heller det som är viktigt just då.

Arkeologer stöter med jämna mellanrum på ting som ser "fel" ut. De liknar något, men har tillverkats av någon som saknar rätt handlag, eller som härmar detaljer utan att veta hur och varför. Ibland kan detta över tid utvecklas till en helt egen konstnärlig form, ibland försvinner det lika fort som det kom, ibland lär man sig efter ett tag hur man ska "göra rätt". En av mina personliga favoriter är en skånsk grav från mellanneolitikum med 4-5 keramikkärl som liknar stridsyxekeramik, men ändå inte. Stridsyxebägarna är vanligen tunnväggiga och fint ornerade med stämplar eller instryck av snören. Dessa har slarvigt formade väggar, dekoren är halvdant gjord och de är heller inte magrade på samma sätt som stridsyxekärlen oftast är. Både gravens konstruktion och kärlens tillverkning pekar mot att detta handlar om ett försök att efterlikna något man sett men inte riktigt fått insyn i.

Kom att tänka på detta ikväll igen när jag såg reprisen på Landet Brunsås. Där visade man bilder dels på någon sorts horribel anrättning i en skolbespisning från 70-talet som kallades pizza, och diskuterade just pizzans etablering och metamorfos i den svenska matkulturen. Generellt sett är Sverige numera ett land där man kan hitta mat från många olika länder på bra restauranger, men en sak de visade med all önskvärd tydlighet var att den typ av mat som slår igenom inte har att göra med vilka invandrare vi får. Vem hittar en finsk, irakisk eller iransk restaurang utan att söka med ljus och lykta? Sushi-ställen står däremot som spön i backen. Vi lånar matkultur från de kulturer som har hög status för oss av diverse anledningar, och vi lånar från trender i USA. Materiell kultur, och där kan man verkligen räkna med mat, förändras enligt en logik som är långt mer komplex än närmsta granne, eller störst andel inflyttade.

Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, kultur, populärkultur, landet brunsås

Museibutikernas moment 22

Ideologisk förförståelse - finns det som uttryck? Borde finnas iallafall. Vi är alla fast i detta till stor del, vi kan se samma företeelse och dra helt skilda slutsatser som är rationella och konsekventa i vår egen hjärna. Det är enda sättet jag kan förklara det närmast Kafka-artade kravet på museibutiker att de inte får gå med förlust, men de får heller inte gå med vinst. En museibutik måste bekosta sig själv genom att täcka anställningskostnader och markhyra (hyra som är beräknad på någon sorts marknadspros som saknar all förankring i verkligheten - men det tar vi inte nu). Men den får absolut inte konkurrera med privata verksamheter eftersom det är statligt/kommunalt.

Och nu verkar regeringen beredd att föreslå att man helt ska lägga ned all form av internt organiserad försäljning på de statliga museerna och lägga ut dem på entreprenad. Vilket är absurdt. Ges inte den krämaren isåfall konkurrensföreträde över alla gränser, utan att museet får inflytande över vad de säljer och för hur mycket? Det går ju inte att öppna konkurrerande museibutiker precis intill...

Museibutiker fyller en väldigt speciell funktion, de säljer saker och litteratur som direkt berör museets utställningssyfte. En hel del souvenir-bjäfs så klart, men det fyller också en pedagogisk funktion. Alla vet dessutom att om något så är böcker och smycken oftast dyrare i butiken än på andra ställen. Vill man spara pengar gör man sig besväret att åka till andra ställen eller köpa över internet. Konkurrens kirrad!

Problemet är att om man utgår ifrån att ALL verksamhet som bedrivs överhuvudtaget på något vis är marknad och kommersiell, då är detta synsätt logiskt. Om man däremot uppfattar museerna som en del i pedagogisk bildningsverksamhet, där statlig/kommunal inblandning ska garantera någon form av kvalitetsgaranti och insyn för allmänheten så är det sinnessjukt att behandla dom som vore de mataffärer eller bensinmackar. Kravet på att de varken får gå med vinst eller förlust sätter dessutom krokben för all sorts planering. Det går varken att satsa på kvalitet, eller på publiksäljare.

Å andra sidan finner jag det vara totalt vansinne och etiskt motbjudande att bedriva sjukhus och skolor i privat vinstintresse istället för att insistera på att allt överskott ska investeras i kärnverksamheten. Så jag har min ideologiska förförståelse också.

Vad tycker ni? Är museibutikerna värda att kämpa för, eller är de en redo för soptippen? Ta en sekund och svara på enkäten.

Läs även andra bloggares åsikter om museum, kultur, politik, alliansen

Arkeologi på framsidan

Hittade denna information på Leif Häggströms blogg:

VÄSTSVENSK ARKEOLOGIDAG
Fredag 12/3-2010, 9.00-16.00, Sal T: 302 HOVRÄTTEN

In Situ archaeologica och institutionen för historiska studier/arkeologi, Göteborgs universitet annonserar den årliga arkeologidagen på Göteborgs universitet.

Har ni något att presentera från er verksamhet sänd då ert förslag till
arkeologidagen(at)insituarchaeologica.com

Föredragen omfattar cirka en 20-30 minuter med frågestund.

Vänligen

Håkan Petersson
In Situ archaeologica
Redaktör
&
Johan Ling
Institutionen för historiska studier
Forskare/timlärare

Pseudoarkeologi och den mystiska Woolworthkulturen

Den djupa och intensiva motvilja jag (och många andra) har emot pseudovetenskap kommer sig inte så mycket från att det drar helt fel slutsatser, det kan även riktig vetenskap göra, utan att det utger sig för att vara vetenskap när det egentligen rör sig om ren och skär våldtäkt. Det är därför jag på min höjd kan få fram ett bittert skratt i mötet med allehanda tok-teorier om förhistorien, men egentligen känner för att skrubba förövaren med klorin. För det är ett dubbelt övergrepp både mot en forskningsgren jag känner mycket starkt för, och mot vetenskaplig metod i största allmänhet vilket är mer skadligt för samhället än jag tror många förstår.

En av de mest klassiska missdåden i kategorin förhistoria+pseudovetenskap är att dra streck och linjer mellan allehanda fornlämningar (och naturformationer) och påstå att man hittat ett medvetet mönster - alltså inte sitt eget medvetna mönster, utan något som dåtidens människor skulle ha gjort. Det finns fler sådana exempel i både Sverige och Världen än jag orkar ta upp, men Ben Goldacre på bloggen Bad Science lyfter fram en spritt språngande ny: En man vid namn Tom Brooks har dragit linjer utifrån en mängd fornlämningar, katedraler och hittat n mängd likbenta trianglar. Jajamen. Det bevisar att dessa platser medvetet konstruerats där för att passa in i ett avancerat navigeringssystem. Daily Mail visar återigen att de saknar alla anspråk på journalistisk relevans genom att publicera smörjan.

Dagens sanning: Två objekt kan alltid förbindas med en linje. Vilket visar att de är förbundna med varandra.

Det finns så många problem med den här metoden. De två främsta är att Brooks blandar lämningar från helt olika tidevarv, från 5000 f.Kr till 1400 e.Kr. Det rör sig alltså inte om något samtida ens i den mest generösa mening. Han försöker på klassiskt vis sidsteppa detta genom att påpeka att många katedraler och kyrkor placerats på äldre heliga platser. Vilket är sant, men det för ner spannet till 5000 f.Kr till 500 e.Kr på sin höjd. Han blandar helt olika typer av lämningar också, stenringar, fornborgar, gravhögar, kloster. Vad som inte påpekas (så klart) är att han också lär ha exkluderat ett stort antal lämningar som också förekommer i detta extremt fornlämningstäta området i SÖ England. Att helt enkelt bara ta med de som passar in på de linjer och punkter man vill skapa och strunta i resten är en klassisk metod.

Varför skulle nu stenåldersmänniskorna ha ansträngt sig så? Brooks teori:

"many of the Stone Age sites were created 5,000 years ago by an expanding population recovering from the trauma of the Ice Age"
Istiden som tog slut typ 5000-7000 år innan dess. Som om vi idag skulle bygga monument för att komma över traumat av Almfallet under mesolitikum då en sjukdom slog ut stora delar av de Nordeuropeiska lövskogarna. Ja, och utomjordingar var nog involverade också, så klart.

De flesta vettiga akademiker tar en titt på en sådan här publicering och bestämmer sig för att inte förstöra sin matsmältning med att vidröra den. Förståelligt, men tyvärr ganska farligt eftersom pseudovetenskap måste bemötas även när den är totaltokig. Träligt, men oundvikligt.

Trevligt nog var det en matematiker som tog upp facklan denna gång. Matematikern Matt Parker vid Univ of London använde Brooks metod för att studera en annan mystisk typ av fornlämning: Woolworths-butiker. Han visar utan tvekan att även dessa skapats utifrån ett system av likbenta trianglar (genom att välja ut de som passar in). Parker hade ändå bara drygt hälften så många datapunkter att utgå från jämfört med Brooks för att skapa sitt slumpartade mönster.

De mystiska Woolworth-monumenten.

Bara förra veckan så skrev professor Mike E Smith ett tänkvärt inlägg på sin blogg Publishing Archaeology om vikten av att i skrift bemöta och diskutera tveksam forskning och bristfälliga metoder. Hans inledande exempel var den mest berömda av "linjer och streck bevisar att utomjordingar byggde megaliterna"-författarna: von Däniken. Men han tar också upp texter skrivna av människor berättigade att kalla sig akademiker och forskare (till skillnad från Brooks). Bland annat berör han den debatt som drogs igång vid publiceringen av Tierney's bok Darkness in El Dorado som attackerade antropologen Napoleon Chagnons rykte rejält, men uppenbarligen med mycket lite i termer av bevis. Smith länkar till mycket intressanta texter angående detta.

Som sagt, ingen uppskattar egentligen att lägga tid och energi på att gå till motattack mot något som man anser vara under all kritik - man blir liksom solkad bara vid kontakten med det. Men det är viktigt och all heder och ära åt de som anstränger sig. Kan påpeka att Johan Normark slitit hårt med att på sin blogg reda ut tokerierna runt Maya-kalendern och världens undergång 2012. Han funderar nu lite kring att sammanställa och arbeta ut detta i bokform, vilket jag tycker är en jättebra idé.

Själv har jag en artikel som ligger och gnager i bakhuvudet om arkeologi och genetik, men jag får se när det finns tid/pengar för det.

Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, vetenskap, matematik, statistik, pseudovetenskap, stenålder

Öppna föreläsningar i förhistoria

Stockholms-institutionen införde ju förra året den trevliga populärvetenskapliga satsningen med öppna föreläsningar för allmänheten en söndag i månaden: Tid för Forntid. Nu på söndagen den 17:e kl 14 är det Maria Lowe Fri från antikens kultur och samhällsliv som ska berätta om experimentell arkeologi. Maria har forskat kring de välkända minoiska dubbelyxorna i brons, från den grekiska bronsåldern. De hade helt klart rituellt värde men har även använts i diverse göromål. Hon har även studerat tillverkningsprocessen.

Det krävs ingen föranmälan och det är fritt inträde. Dessutom mycket fina promenader runtomkring institutionen som ligger i närheten av Bergianska trädgården. Nu har nya pendeltågsstationen öppnat alldeles invid dem också.

Kommande föreläsningar i vår:
Söndagen 14 februari kl.14.00
Mellan produktion och deposition - gotländskt metallhantverk 800-1150Doktorand
Ny Björn Gustafsson, Arkeologiska forskningslaboratoriet

Söndagen den 21 mars kl.14.00
Bland kungar och spetälska Livet i en tidigmedeltida stad ur ett osteologiskt perspektiv
Fil. Dr. Anna Kjellström, Osteoarkeologiska forskningslaboratoriet

Söndagen den 18 april kl.14.00
Något gammalt, något blått, något lånat, något fått. Ädelmetalldepåer som livsbiografier från Skandinaviens yngre järnålder.
Fil. Dr. Nanouschka Myrberg, Arkeologi


Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, kultur, populärvetenskap, osteologi