tisdag 25 november 2008

Typologi över en åhörarskara

I mitt förra inlägg skrev jag lite om hur svårt det ofta kan vara att nå fram till barn men särskilt ungdomar under en guidning. Det finns faktiskt vetenskapliga studier som visar att människor i puberteten tappar en viss grad av rent instinktiv empati och social kompetens som de hade i barnaåren... Nåt med hormonerna gissar jag.

Att guida vuxna är ju generellt sett enklare, de flesta är artiga och uppmärksamma även om de tycker guidningen är lika givande som att studera hur blött papper torkar. Ävenså är det många med mig som tycker att det mest givande som finns är att guida just barn, för de ställer de där frågorna som nästan ingen vuxen vågar. Jag har framförallt guidat vuxna i samband med visningar av grävningar och det finns ett antal personlighetstyper som nästan alltid brukar dyka upp - och de är i 999 fall av 1000 män:

Skämtaren. Tar på sitt ansvar att liva upp stämningen med lite roligheter, vilka alltid inkluderar hans unika underfundigheter som säkerligen uttalades redan på världshistoriens första utgrävning i Herculaneum 1738 och som har hängt med sedan dess. Klassiker inbegriper "Har ni hittat nåt guld då?" och "Ni arkeologer har visst en karriär i ruiner." Brukar ibland ha med sig rekvisita såsom konstigt formade stenar, järnskrot eller turistsouvenirer från Grekland/Egypten som han försöker sätta dit arkeologen med genom att påstå att de hittats i gravar eller dylikt på hans tomt.

Besserwissern. Företrädesvis i 50-årsåldern och uppåt, unga resp. kvinnliga guider ökar markant risken att han tar minsta chans att avbryta/rätta. Besitter ofta en imponerande om än något föråldrad kunskapsmängd som han absolut måste se till att alla andra förstår att han har. För att alla ska vara riktigt på det klara med att han bara är där för att 1. han hade inget bättre för sig just nu; 2. hans goda vänner insisterade på att lyssna på detta - så tar han dessutom många chanser att vända sig till andra i sällskapet (helst kvinnor) och i fullt hörbart mumlande fylla på med förklaringar, detaljer eller fakta som guiden ännu inte hunnit komma till. Försöker gärna "sätta dit" guiden med specialistkunskap från en eller annan favoritpublikation och lyssnar sällan eller aldrig till svaret - särskilt inte om han blir korrigerad.

Sockenkramaren. En på många vis härlig karaktär som kan driva den mest balanserade arkeolog till vansinnets gräns. Denna gubbe vet allt som hittats och skrivits om sin socken sedan Olof Rudbeck stannade för ett stop öl i trakten 1674. Har kopior av brevväxling mellan Sigurd Curman och den lokale folkskoleläraren som han citerar fritt ur. Ofta en begåvad inventerare som hittat hälften av de registrerade fornlämningarna i trakten och f.n. inbegripen i juridisk strid med RAÄ för att få ytterligare 27 rotvältor registrerade som fångstgropar. Få personer är så fruktade deltagare i en guidningsgrupp, för ingen arkeolog i världen kan leva upp till hans höga krav på beläsenhet. Undviks enklast genom att stiga över den osynliga sockengränsen, för även om ett gravfält klyvs mitt itu av denna så är gravarna på "fel" sida helt ointressanta...

Pseudoforskaren. Antingen dyker han upp med slagruta och ska hitta currylinjerna som pekar ut var stenålderstemplet låg (ingen överdrift - jag har mött honom). Eller så har han packat bilen full med bevis på att Birka/Gamla Uppsala/Atlantis/Gestilren låg just här och inte på den plats som elitens nefariska konspirations-sammansvärjning vill göra gällande. Varierar från harmlös och genuint trevlig prick, till svavelosande rättshaverist.

Vårt liv skulle verkligen vara tristare och mindre händelserikt utan dessa entusiaster.


Andra bloggar om: , ,

9 kommentarer:

Anonym sa...

Mycket bra inlägg - mitt i prick! Kolla in K-bloggen, som också handlar om ointresserade ungdomar.

Martin sa...

Ja, pricksäkert!

En lustig grej med allmänheten är att deras dimmiga halvkunskaper om stratigrafi får dem att tänka precis som Olof Rudbeck: de tror att matjordslagret blir tjockare för varje år genom pålagring av multnade löv eller nåt. Därför ligger ALLA stenålderslämningar djupare ner än ALLA järnålderslämningar, tror de.

Anonym sa...

Hur var det nu igen, hur djupt måste man gräva för att komma till stenåldern?

Anonym sa...

Lysande! I Västergötland finns ytterligare en subtyp som närmast hamnar inom kategorin "Lustigkurrar". Kännetecknande är ett betydande inslag av självdistans: "Hörri pöjka, ha i tillräckelit ståra plastpösa så i schlipper vika gullhalskraga?" Eller som Grea-Nils i Gudhems Kungsgård påkeade med allvarsam röst: "Ser i hä pöjka, de tvår stenera däbörte ligge på råad. Där kann dä våa!".

Leif sa...

En annan typ är _den blyge_. Det är personen som insuper allt som sägs på guidningen, men håller sig lite på sin kant för att när visningen är över smyga sig fram och bombardera en med frågor i timmar efter att man borde gått hem.

tingotankar sa...

Christina: Tack. Det var Antonias roliga inlägg som gav upphov till detta och även det förra där jag också länkade till henne. Fotot är obetalbart...

Kanske har vi ett bokupplägg här, med olika regionala subtyper och socioekonomiska grupper. En instruktionsbok för blivande guider. :D

Anonym sa...

Skulle vara lika intressant att höra vilka kategorier allmänheten indelar oss arkeologer som ibland guidar i! T.ex. "den artiga" - som försöker svara att besökarens nämnda påstående inte är riktigt rätt men att man kan ju aldrig veta. "Den irriterade" - som har fått svara på gubbarnas och forndårarnas frågor några gånger för mycket och som tycker besökare borde lära sig veta hut och lyssna på informationen. "Den pedagogiska" - som skickar ut frågor till besökarna att tänka ut svaren på och som vill skapa extra engagemang. Osv, osv...

tingotankar sa...

Kategorisera oss själva!? Hemska tanke ;-)
Jag skulle kunna lägga till "den aningslöse" som tillbringar 32 minuter av visningen med en detaljerad redovisning av forskningsfrågor och kuriosakunskap som är totalt ointressant för besökaren...

Anonym sa...

Jätteroligt! Jag har mött samtliga typer och måste även få påpeka att dessa även kan infinna sig på grundkursen i arkeologi. Särskilt "Besserwissen" vilket kan bero på att jag är ung (hyfsat), blond kvinna...

Jag kan också kategorisera mig själv som "den smålata guiden". Jag guidade en skolklass 16-åringar genom gamla stan en och en halv timme förra veckan. Lagom nere i svartmunkevalven bombarderades jag med frågor i stil med "om man lindar små barn i två år, blir inte musklerna förtvinade då?" Jag försökte pedagogiskt förklara på just den frågan att man inte lät barnen ligga lindade hela tiden och hänvisade till nutida samhällen som idag använder sig utan lindning av småknoddar. "Nähe? Finns det NU?!" Kan de barnen gå? Varför lindas de? m.m.. Efter ett tiotal frågor i samma stil som jag omöjligt kan svara på under utsatt tid bad jag dem helt enkelt googla lite och höra av sig till museet om de ville vet något mer... De kanske kommer googla sig hit nu och genomskåda mina latknep. Man får ju hoppas att chefen inte läser din blogg ;)