Tillbaka till tingen - Fest i Norge

Tidskriften Primitive Tider firar 10 år och ställer till med fest på det sätt som mest uppskattas av akademiker - seminarier! Sex föredragshållare diskuterar vart arkeologin äro på väg nu på 2000-talet - Ting eller Tanke (varför ha en när man kan ha båda?).

Eller som temat uppsummeras på klingande norsk:
Hvor står vi – hvor går vi?

Följande föreläsare är inbjudna:
Hein B. Bjerck (NTNU),

Charlotte Damm (UiT),

Ingrid Fuglestvedt (IAKH, UiO),

Håkon Glørstad (KHM, UiO),

Neil Price (University of Aberdeen)

Brit Solli (KHM, UiO)

Låter jättekul! Nej, jag är allvarlig faktiskt. Attans att oljebaronerna i Väst ska ha såna extrema priser.

Andra bloggar om: arkeologi, konferens, Norge

Finlandsexkursion Dag 2: Sperrings

På onsdagen tvingade vi vandrarhemmet att öppna frukostrummet tidigare så att vi kunde komma iväg i god tid på var fulldag med exkursioner väst och sydväst om Helsingfors - in i de klassiska fornminnessocknarna Kyrkslätt och Esbo. 1922 publicerade finsk arkeologis Fader - Aarne Äyräpää [Europeaus] en längre skrift om dessa socknars fornfynd från stenålder fram till järnålder. Inför att Helsingfors skulle stå värd för den stora Nordiska Arkeologikongressen 1924 beslöt man sig för att utföra lite utgrävningar på närliggande platser som dittills endast varit kända genom lösfyndsinsamlingar. Äyräpää begav sig till Sperrings där ett flertal stenåldersföremål och keramikskärvor hittats och startade utgrävningar, som sedan förevisades de besökande dignitärerna från grannländerna.

Aarne Äyräpää (Europaeus)

På väg mot Sperrings, som skymtar bakom huset i högra delen av bilden. På stenåldern var det en havsvik i dalen fram till sluttningen.

Platsen var klassisk i stenåldershänseende, en svag sluttning med sandig, mjälig jord som i historisk tid fungerat utmärkt som åkerjord, inte minst tack vare det mörka kulturlagret som innehållit mycket näring. På platsen fann Äyräpää, som på den tiden hade europeiserat sitt namn till Europaeus (vilket han kom att överge längre fram i sin karriär), mängder med kamkeramik som han ordnade upp i kronologiska sekvenser delvis baserat på den relativa höjden över havet. Han noterade även att den högre liggande/äldre keramiken var "grövre" och att den lägre liggande/yngre keramiken var "finare" och ansåg sig därför ha belägg för en evolutionär sekvens, även om det inte sades rakt ut. Sperrings publicerades 1930 i den danska tidskriften Acta Archaeologica och var länge avgörande för synen och uppdelningen av kamkeramiken i olika kronologiska faser. I nuläget är den bilden mer komplex och stilgrupperna har justerats en hel del jämfört med Äyräpääs - men på det hela taget en konsekvent och noggrann studie som det vid den perioden var ont om i Finland. Längst ned i slänten, nära den nutida lilla gården, hittades även stridsyxekeramik (snörkeramik), vilket också är helt i linje med vad man känner till från andra platser.

Sperrings idag. Personerna på bilden är ägarna till platsen, vars arbete i åkern betraktades med viss avund av besökande arkeologer. Mycket av boplatserna finns kvar att hitta.


Sperrings är en idyllisk liten dal, med frigående hästar och lövträdsskog, på gården har man fortfarande potatisplantering och bakom blombusken som anas i bild tvås bakgrund hittades i våras lite fler skärvor. Mycket ligger naturligtvis kvar i jorden, undersökningen var allt annat än heltäckande. någon kilometer från platsen, över nästa höjdrygg, har man nyligen utfört underökningar av mesolitiska boplatser i liten skala. Doktorand Mikael Manninen förevisar slagen kvarts som hittats på en mesolitisk lokal någon kilometer från Sperrings.

Andra bloggar om: arkeologi, Finland, resa, universitet, forskning

Finlandsexkursion Dag 1: Nationalmuseum

Vill man se Finlands förhistoria ska man bege sig till Nationalmuseet, och efter kl 17.30 på vardagar är det dessutom fritt inträde – vilket vi fattiga doktorande drog nytta av. Kvällen den första dagen i Finland avrundades alltså med att fem svenska arkeologer (Anna Gatti hade tyvärr fått inskränka sig till en kort dags besök) kröp omkring framför montrar, böjde sig över föremål, sträckte nackar och frenetiskt försökte fånga så mycket som möjligt på bild, allt medan de ivrigt pratade med Anna W om allt de såg. Lokalen för förhistoria består av ett enda långt rum, med stenålder-bronsålder nedför ena halvan och järnålder nedför den andra. En klassisk utställning med föremål och fynd och riktigt bra kartor och informationsmaterial av den typ som kan verka lite småtorrt för allmänheten men som ger arkeologer ett endorfinrus.

Efter 2 ½ timmar blev vi utsparkade och då hade vi med nöd och näppe hunnit till slutet av järnålder – för det fanns mycket att se, diskutera och reflektera över, både likheter och skillnader. En sak som befästes allt mer för oss där var dels att det fanns något helt eget i Finland kopplat till östligare kulturer, dels att det fanns påtagliga likheter med framförallt Mellansvenskt material – och vice versa. I Mellansverige finns mycket under både sten-, brons- och järnålder som avviker från det Sydskandinaviska och förbinder sig med det östliga såsom det framträder i Finland (och Baltikum). Att förstå Mellansverige i förhistorien, utan att förstå samtida skeenden i Finland, Baltikum, Ryssland och övriga Östeuropa är som att sakna 60% av pusselbitarna.

Museet i sig är en intressant byggnad, ritad och uppförd under 1900-talets första årtionde, mitt i den inte alltid så smakfulla nationalromanticismen. Huset ser ut som ett hopplock av olika byggdelar – och det är det. Museet skapades av de sammanslagna samlingarna från arkeologi, historia, numismatik och etnologi, och delarna på huset designades för att reflektera de olika ämnena och tidsåldrarna som behandlades. Resultatet är…originellt.

Museet öppnades 1916. Ett par år senare var det finska inbördeskriget ett faktum, en tragedi som än i dag är ett illa läkt sår hos befolkningen, vilket de genomförda och kommande arkeologiska utgrävningarna av möjliga massgravar i Östfinland visar. Grävningar som man hoppas ska ge avslut, men det får tiden utvisa. Museet själv har illa läkta sår – bokstavligen talat. Under våren 1918 då de röda trupperna höll Helsingfors fick de vita trupperna förstärkning av tyska förband (liksom de röda understötts av Ryssland).

I striderna och förvirringen på gatorna i huvudstaden föddes ryktet att tyskarna förskansat sig på Nationalmuseet som därmed besköts. Ryktet var för tidigt, tyskarna kom först lite senare till platsen. Än idag kan man se ett par spår av kulorna, en som med nästan medvetet måste ha skjutits i huvudet på Smeden i dörren vars bronstavlor visade olika yrken och klasser. En glasruta i innerdörren som är krossad. Denna glasruta har medvetet bevarats och glasats över, även efter den genomgripande renovering som utfördes på 1990-talet. På så sätt blir museet själv en del i Finlands historia fram till modern tid.

Ett stenkast från museet, på Mannerheimsgatan, ligger Riksdagshuset. Den är en intressant kontrast till föregående byggnad. Riksdagshuset är en monumental och stilren klassisistisk byggnad, imponerande och väldig. Den utstrålar Makt och Tradition. Ursprungligen planerades ett nytt riksdagshus ungefär samtidigt som museet och en nationalromantisk version vann tävlingen. Men planerna fullföljdes aldrig och 1924 utlystes en ny tävling och vinnaren i denna var en skapelse med det latinska namnet Oratoribus (talarna). Så ser vi hur strömningarna gått från nationalromanticism till romantisk klassicism på bara 20 år. Vi befinner oss nu i ett Europa i gungning, sliten itu av nationalistiska och politiska ideologier, inbördeskrig och stridigheter, klasskamp och ekonomisk turbulens. Som motpol anknyter makthavarna till uråldriga traditioner som förärats med strålglans och vagt skimmer vilka döljer det komplexa och framhäver det man anser vara Europas rötter. Och Finland är angeläget om att knyta an till det Europeiska snarare än det Österländska/Ryska.

Utanför står bronsstatyer i dubbel storlek av Landsfäder. Man kan inte annat än känna sig liten och simpel i närvaron av det Monumentala och Uråldriga, en liten kugge i det jättemaskineri som obevekligt mal fram historien från Värdig Företrädare till Värdig Efterträdare.

Andra bloggar om: arkeologi, Finland, resa, museum, historia, arkitektur

Boken om dödshuset - en (o)objektiv recension

I dagarna har en ny barnbok av Jonathan Lindström släppts. Jonathan är ett unikum i bokbranschen: en erfaren och dedikerad arkeolog som skolat om till barnboksförfattare och mest fantastiskt av allt - han är en begåvad tecknare. Andra arkeologer har gjort bra och läsvärda publikationer om förhistorien för barn (t ex Cecilia Lidström-Holmberg), men de har ofta tvingats förmedla sina visioner till en tecknare som i sig inte är arkeolog. Även om de är begåvade illustratörer så är mellansteget från tanke till teckning längre och mer indirekt. Jonathan har den lyxen att hans enda begränsning är hans eget sinne (och kanske en och annan hysterisk redaktör som ringer och påminner om deadline).

Den bok som nu utkommer är hans hjärtebarn, det går inte att säga annat. Boken som har imponerande 64 sidor med text och fler färgteckningar än jag kan räkna, handlar om Jonathans Fynd - det där verklighetsomvälvande Fyndet som alla arkeologer drömmer om. Sommaren 1993, då han var grävledare på Stockholms länsmuseum, hittades resterna av en liten husbyggnad som inte liknade något annat som tidigare undersökts. En sotig rektangulär ränna innehållande stora mängder brända människoben och rester av ett flertal kärl från sen stridsyxetid, ca 2400 f.Kr. Dessutom fram kom arbetsyxor, djurben och en stridsyxa. Boken som nu finns i handeln berättar om denna händelse, om arbetet med att förstå vad det var man hittat och vad det innebar för förståelsen av den här perioden.

Jag vill nu lägga korten på borden och erkänna att jag är allt annat än objektiv i denna fråga. Dödshuset i Turinge har en nära samtida parallell i ett lite mindre hus som faktiskt hittades samma år i Västmanland - men då på en gropkeramisk boplats. Om likheter och skillnader dem emellan och vad det kan ge oss för insikter i förhållandena mellan de två grupper som fanns i Mellansverige vid denna tid, är lite av huvudfokus i min avhandling. Jag och Jonathan har närt varandras fanatiska intresse för allt som berör dödshus, mellanneolitikum, brända styckade människokroppar, stridsyxor och keramik under flera år nu – ofta genom telefonsamtal som inletts med ”bara 5 minuter” och utvecklats till timslånga maratondebatter. På vissa frågor är vi helt överens, på andra (som sig bör) har vi lite avvikande åsikter. Jonathan har tidigare publicerat både en rejäl rapport om grävningen, artiklar om stridsyxor och kontakt och utbyte inom Skandinavien, samt nyligen en lång och uttömmande vetenskaplig text om allt han kommit fram till i boken ”Kulthus & Dödshus” utgiven av RAÄ.

Men den här boken är hjärtebarnet. Här får Jonathan den avundsvärda möjligheten att illustrera tankar och idéer utan krav på absolut vetenskaplighet – dvs han kan klä och pynta stenåldersmänniskorna, leka med perspektiv och humor, ta upp både stort och smått. Och det gör han hela tiden med en sann arkeolog-blick. Även om teckningarna är roliga och fantasiväckande så är de inte lösryckta från sitt sammanhang. Allt från smyckesdetaljer till stenknackaren utanför huset sittandes på en skinnfäll är resultatet av genomtänkta och reflekterade beslut. Det är inte Sanning, men det är minst lika mycket sanning som svartvita böcker med bilder av stolphål – mer sant, skulle jag vilja påstå.

Upplägget är ambitiöst: Inledningen visar arkeologerna som kommer till platsen, grävningen i alla dess pikanta detaljer (äppelplockning från grävskopa), lyckoruset över fynden, materialet som samlades in. Sen visar Jonathan hur han och övriga satt och funderade och pusslade ihop materialet, från benanalysen till formen på rännan och rester av takdropp för att komma fram till vad det var för nåt man hittat – ett dödshus med över ett dussin gravlagda män, kvinnor och barn, som i sin struktur var en stor kollektiv version av de vanliga stridsyxegravarna.

Nu vidgas perspektivet till Norden under mellanneolitikum, läsaren får en bra och på det hela taget pinfärsk bild av var forskningsläget befinner sig idag gällande perioden. Jonathan diskuterar folk, kontakter, samhällsuppbyggnad, ritualer, byteshandel över Östersjön etc, etc. Sedan en inzooming på läget i Mellansverige med förhållandet mellan stridsyxekulturen och den gropkeramiska kulturen, liksom bilder från hus och vardagshändelser. Allt med hjälp av hysteriskt roliga illustrationer, från barnafödande till kanotturer.

Boken avslutas med det mest spekulativa eller tolkande kapitlet, där Jonathan uttolkar stridsyxekulturens kosmologi ur dödshusets struktur och uppbyggnad. Det är på den här punkten jag i vissa detaljer avviker från hans uppfattning, men det är en ofrånkomlig del av att tolka något – inga forskare kan vara helt och hållet överens om varje detalj. Huvudhypotesen – att dödshuset är en stiliserad, kollektiv stridsyxegrav – håller jag med om till fullo. Att se det som ett tempel har jag svårare för.

Förlag känner sig tvungna att rikta sig till fördefinierade åldersgrupper – i det här fallet 9-12-åringar. Det är säkert en tacksam åldersgrupp och jag tror det kan resultera i skapandet av ett antal stenåldersfanatiker i framtiden, men boken är definitivt gångbar både för yngre och äldre. För de mindre kan man koncentrera sig på bilderna, för de äldre kommer det finnas många roliga och tänkvärda detaljer. Jag skulle varm rekommendera den här boken till både högstadium och gymnasium. Jag ska högläsa för mina barn ur den.

Att jag även kommer vifta den framför A-kursarna kanske jag ska tala tyst om…

Betyg: 5+
(helt objektivt)

Jonathan kommer även presentera sin bok söndagen den 30/9 på Bok & Biblioteksmässan i Göteborg.

Andra bloggar om: arkeologi, barn, böcker, barnböcker, stenålder, Jonathan Lindström

Finlandsexkursionen Dag 1: Museiverket

Museiverket är Finlands arkeologiska centra - med Riksantikvarieämbetets beslutsmakt och Historiska Museets ansvar för samlingar. Viss decentralisering har skett, med en sorts motsvarighet till länsantikvarier som ansvarar för storregionernas arkeologi, men fortfarande är MV navet i verksamheten. Thomas och jag hade i egenskap av keramiknördar bokat in tid på torsdagen att titta igenom en del keramik från våra respektive intresseområden. Men nu på tisdagen var det allmän rundvisning för samtliga. Vi mötte först Leena Ruonavaara som är ansvarig för samlingarna. Hon berättade lite om hur den arkeologiska verksamheten är upplagd i Finland, Museiverkets historia och registreringen av fynd. Mycket har digitaliserats in i databaser, som dock bara är tillgängliga internt på verket och inte för allmänheten eller utomstående forskare såsom FMIS numera fungerar i Sverige. Som motpol till detta fanns bokverken med anteckningar från inventeringar och fyndinsamling som fick de svenska små böckerna att blekna i jämförelse. Förutom att allt förts in i stora bundna band med tjusig handstil så har MV fortfarande i sin tjänst ett antal personer som kan teckna av fynden professionellt. Från snygga men hastig avbildning av kamkeramik till enormt vackra och intrikata teckningar av ornerade svärd. En och annan längtansfull suck hördes från de församlade svenskarna.

Efter detta var det besök i magasinen på bottenvåningen som bågnade under fynden. Päivi Pykälä-aho visade oss ett litet urval av materialet, från jättelika nästintill hela kamkeramiska kärl till svärd med silverbeläggning och stora lådor från järnåldersgravfält. I några av de senare låg mer textil än vad som finns bevarat totalt i Sverige från yngre järnålder skulle jag gissa. Jag har i alla fall sällan sett nåt liknande och Annika, vårt textil-freak, var i extas. Sidentyger, brickband, manteldelar, broderier… även om det mesta förlorat färg och var fragmentariskt var bevaringen ändå makalös ur skandinavisk synvikel, om man räknar bort de danska ekkistegravarna från bronsåldern.

Päivi Pykälä-aho visar ett järnålderssvärd i samlingarna

för Anna Gatti, Anna Wickolm och Daniel Löwenborg

Sist av allt tittade vi in i komparativa samlingen, där det fanns förhistoriskt material från olika delar av världen. Det var fascinerande även ur forskningshistorisk synvinkel. I arkeologins barndom reste ett fåtal professionella akademiker runt och hälsade på i varandras samlingar och utbytte fornföremål som en gemenskapsgest nästan. Det var också ett sätt att knyta broderfolk närmare i tider av storvälden. Så fanns där t ex en mumie skänkt av tsaren (glömmer vem) under slutet av 1800-talet, grekiska vaser, sibiriska yxor, danska flintverktyg etc. Allt som en del av kunskapsuppbyggnaden om likeheter och skillnader i en tid utan stora samlingsverk, konferenser, tidskrifter, fotosamlingar och internet. Där fanns även – till min stora förtjusning – lite utvalda delar från den gropkeramiska boplatsen Sotmyra, Skuttunge sn, Uppland. Det stod inte på lådorna vem som överlämnat föremålen till Museiverket, men med tanke på att både Oscar Almgren och Gunnar Ekholm var intresserade av finskt material, och Almgren var bundis med Julius Ailio, så gissar jag på en av dem.

Häftigast var ändå samlingarna från Tallgrens resa 1909 i Ryssland, Kazakstan och Sibirien. Skytiska gravar, bronsyxor och stenålderskeramik.

I dagens läge är ju detta ofta betraktat som suspekt och politiskt inkorrekt, men jag tycker att man inte ska begå misstaget att klumpa ihop allt under samma banderoll. Det som var rovgrävt och bortsmusslat från andra länder med ingen eller korrumperad kontroll av förehavandena ska återlämnas, med ursäkter och respekt. Men dessa tidiga pionjärer inom forskningen bytte fornsakerna för ett annat syfte – att medvetandegöra andra forskare om den förhistoria som fanns på andra platser. Som jämförande och kontrasterande material för studenter och intresserad allmänhet. Inte helt olikt våra djurparker med fåglar, fiskar och djur från andra länder.

Genom att byta sinsemellan så motverkades provinsialism och lokalpatriotism i viss mån – det ska respekteras och borde banne mig uppmuntras ännu idag. Inget foto i världen kan delge samma information som att se föremålet på riktigt. Jag kan inte låta bli att med viss sorg minnas de norska stridsyxor från mellanneolitikum som efter fotografering och registrering för ett par år sedan återsändes från Historiska till Norge. De hade funnits i våra samlingar sedan vi var i union, liksom svenska fynd sändes över till Norge. Jag förstår att norska arkeologer vill ha tillbaka dom, men jag kan inte låta bli att undra om vi inte därmed skapar en kunskapsbas som är snäv, begränsad och inskränkt.

Kvinnograv från Kirkkonmäki i SV Finland - mycket välbevarade textilier och en mycket förtjust textilarkeolog (Annika Larsson)

Keramik från Skuttunge i Uppland, en tidig gropkeramisk boplats utgrävd då sektlet var ungt.

Av samma anledning hoppas jag att repatrieringen av samiska föremål till Sametinget inskränker sig till uppenbart rovgrävda historiska gravar, men låter det förhistoriska vara kvar. Vilken märklig bild vi ger av Sveriges förhistoria om vi sorterar bort allt det norrländska. Jag kan inte en enda sekund tro att majoriteten av samerna önskar detta.

Andra bloggar om: arkeologi, Finland, stenålder, resa, museum, forskning

Finlandsexkursion - Avresa och ankomst

Efter sju år (nästan) av sorg och besvikelser lyckades de doktorander (och en nybliven doktor) som fortfarande fanns kvar på institutionen, och som inte drabbats av förlamande panik inför nära förestående manusinlämning, organisera en doktorandexkursion till utlandet. Planerna har gått ungefär så här:

1. Turkiet, 2 veckor med kurslitteratur och examensarbeten

2. Ungern, 1 vecka

3. Budapest med omnejd - långhelg

Problemen har dels bestått i att nästan ingen stiftelse vill ge pengar till gruppresor, endast individuella forskningsresor - och det vore lite snopet om bara en eller ett par fick utdelning. Dels har problemet bestått i att vi gärna ville ha ett resemål som kunde vara givande för både nordiska arkeologer och antikare - kanske t o m egyptologer. Det innebär utbud som kostar en rund summa, och doktorander har två kännetecken:

A. Panka

B. Sönderstressade

Till slut hade vi lyckats skrapa ihop en accpetabel summa, men planeringen tärde på våra knappa resurser. Så när det stod klart att både antikare och egyptologer skulle utebli (de är lite mer blasé när det gäller utlandsresor gu'bevars) så tittade vi på varandra och sa ett ord:

FINLAND!

Av ren och skär slump - eller helt enkelt som en logisk följd av var materialet för oss, har vi de senaste året insett att många av oss här kommit att intressera oss mycket för de påtagligt östliga finsk-baltiska inslagen i Mellansvensk förhistoria. Det var undertecknad med keramikhantverket under mellanneolitikum, Thomas Eriksson med studier av keramik från bronsåldern, Annika Larsson vars textilstudier av vikingatida material visade på hantverkstraditioner från öst snarare än syd, och Lotta Hillerdal som studerar etnicitetsbegreppet hos folk "mellan" olika kulturer i Kanada, Sverige och Estland. Samt Daniel Löwenborg, som bara hunnit halvvägs i sitt projekt och ännu inte riktigt blivit hjärntvättad av materialet som vi andra - det kan ha ändrat sig efter resan.

Sagt och gjort, planerna gick i rasande fart och Thomas och jag utnyttjade skamlöst vår kontakt med Anna Wickholm, doktorand i Helsingfors som studerar gravritualer under yngre järnålder i Finland. Hon hjälpte till med planering av exkursionerna, fick med de andra doktoranderna i Helsingfors, bokade in seminariemöte och hjälpte till med kontakterna med Museiverket - som är RAÄ och Historiska Museet kombinerat.

På väg ut ur Stockholms skärgård. Öar vars träd blivit skarvkolonier bildar en dramatisk bakgrund. Skarvarnas avföring är mer än träden klarar av. Sällsamt vackert ändå.

Måndagen den 3/9 bordade vi färjan österut. Jag ska bespara er en beskrivning av den ömkliga synen som vi utgjorde när vi gick runt och gapade åt allt som fanns att se på som om vi aldrig rört oss utanför socknen...

Väl framme i Helsinki, i ett stilla duggregn och korta glimtar sol, lämpade vi av våra saker på Hostel Lönnrot, Lönnrotsgatan - uppkallad efter Elias Lönnrot, nedtecknaren av nationaleposet Kalevala. Vilket kändes passande. Efter en trevlig lunch på konstmuseet begav vi oss i samlad tropp till Museiverket.

Staty över Elias Lönnrot på Lönnrotsgatan, med vad jag gissar är Allvarsgubben och trollsångaren Väinömöinen på sin högra sida.

Andra bloggar om: arkeologi, Finland, Helsingfors, Kalevala, Lönnrot, universitet, forskning, resa

Finlands sak är vår - bokstavligen!

Hemma! Efter fem dagar i landet i öster, grannen, broderfolket, de blåvita som inte kan låta bli
att inbilla sig att de kan klå oss i hockey.
Doktorandexkursionen var liten men otroligt lyckad, inte minst tack vare det fantastiska bemötandet från våra kollegor i Helsingfors och då speciellt Anna Wickholm som hjälpte till med att skräddarsy exkursionsprogram för vår räkning, skötte officiella kontakter och fixade allt hon bara kunde tänka på. Och då menar jag ALLT!
Jag kommer gå igenom dagarna kronologiskt, men jag måste få inleda med en spoiler. Dag två, stannade vi på den snörkeramiska lokalen Dalamalm, med grav och boplats från ca 2500 f Kr. En mjukt rullande slänt ned mot en sjö som tidigare varit en havsvik, bonden hade nyligen plöjt åkern och vilken arkeolog kan motstå detta. Först jag, på jakt efter snörkeramik, sedan resten eftersom ingen arkeolog värd sin skärslev kan motstå nyplöjd åker.
Vi han knappt börja innan Daniel Löwenborg fastnar med blicken på ett metallföremål. Ett långt, smalt dubbelvikt järnföremål med tånge.

Det är väl inte…
Inte kan det vara…
Men ÄR det verkligen!!!!

Jovisst – ett svärd från yngre järnåldern.

Daniel Löwenborg med svärdet från Dalamalm i ett förklarande ljus.

Anna W och även medföljande guide professor emeritus Torsten Edgren konfirmerar – det är ett svärd. Ett kort ett, med spetsen avbruten och inget av skaftet kvar annat än tången. Men i fantastiskt bra skick trots detta. Lite mossa på kanten visar att den varit framplöjd under ett
antal år, släpats fram av plogen, halvt dold av den bruna jorden.

Efter ett antal fotografier av fyndplatsen och en lyckligt leende Daniel, som doktorerar på järnålderns landskap bland annat, så packades den in i bilen och fördes till Museiverket påföljande dag. Men mer om det framöver.

Vi har lovat Anna att hon närsomhelst är välkommen över till Uppland för att plocka svärd ur våra åkrar. Det är det minsta vi kan lova efter en sådan fantastiskt planerad exkursion…

Andra bloggar om: arkeologi, svärd, Finland