Att guida är att dö en smula

Det finns få saker som är mer skräckinjagande, förnedrande och givande än att guida ungdomar och barn runt en utställning eller en utgrävning. Jag brukar alltid vara både svettig och skakig när det är över. Att lägga fram sina innerligt omhuldade tolkningar inför 200 professorer framstår som oändligt mycket enklare, för där vet man åtminstone att intresset finns och kan inleda utifrån en gemensam kunskapsgrund.

I min ungdoms dagar (*nostalgisk suck*) som student på arkeologen i Uppsala tog jag ibland hand om guidningar på det lilla museet som låg i andra halvan av Gustavianum. Denna underbara/hopplösa byggnad som på den tiden innehöll institutionerna för arkeologi, antiken och egyptologi, samt trevligt nog små museer till var och en. Utställningarna var små och enkla och främst tänkta som ett studiehjälpmedel för studenterna. Men dåvarande professorn Bertil Almgren hade faktiskt engagerat sig i den nordiska delen och piffat upp den med uppstoppad säl, stenåldersvyer och rekonstruktioner av valsgärdekrigarnas utrustning. De senare var väl inte helt korrekta, men behölls delvis därför som ett lärorikt exempel på vikten med att testa idéer i verkligheten som verkar bra på pappret. Då och då kom skolklasser och blev guidade. Dels lågstadieelever i 3:an, dels högstadieelever i 8-9:an. Jag lärde mig snabbt att föredra 9-åringarna och förtvivla över tonåringarna.

Småttingarna var en utmaning att hålla ihop i en klunga, men de var ofta nyfikna och frågerika. Intressant nog märkte jag snart att barnen från de mer välbärgade områdena i långt större utsträckning krävde att få veta det monetära värdet på flintyxor och järnsaxar ("att veta priset på allt, men värdet på inget" för att citera Wilde). Tonåringarna var vanligen lika kul att guida som att baxa ett lass med hö uppför en brant backe med bara händerna. Antingen kaxiga attityder eller total tystnad och tom blick. De som mot förmodan ställde frågor lyssnade sällan på svaren. Men det vara bara att streta på och hoppas att någon av de tystlåtna/kaxiga innerst inne fann något givande med upplevelsen och bar det med sig. Vi hade inte så mycket att arbeta med i vårt lilla museum, men kunde åtminstone låta dem känna på lite äkta stenåldersföremål när guidningen var över - jag betvivlar inte att detta och den sönderklappade sälen var 99% av behållningen. Alla försök att justera små delar av utställningen vittrade sönder under professor emeritus Almgrens stålblå blick...

Vi tvingades flytta från Gustis i slutet av förra seklet och huset gjordes om till museum helt och hållet, Almgrens gamla utställning fick till slut nedmonteras. Numera finns enbart Valsgärdematerialet utställt, fast långt mer proffsigt. Jag har inte guidat på museum sedan mitten av 1990-talet, men allt kom tillbaka som en mental störtflod när jag läste Antonia Baumerts plågsamt ärliga och roliga inlägg på K-bloggen om våndan av att introducera Fornsök för ett gäng niondeklassare. Bilden som inleder inlägget är bara den värd att bevaras till eftervärlden! Hon efterfrågar personliga erfarenheter och allmänna tips om vad en stackars kulturarbetare ska göra för att banka in lite fornminnes-entusiasm hos tonåringar... Det kan vi alla behöva.



Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, museum, guida, kultur, Uppsala universitet, Gustavianum

Metadatabaser för kulturvetare och arkeologer

Månadens mest knäckande fynd. En metalldetektor-entusiast i England hittar denna massiva guldhalskrage från keltisk järnålder (ca 200 f.Kr.) i ett lerigt fält i Nottinghamshire. Guldvärdet är enormt, men det arkeologiska värdet är mångfalt större. Halskragen (s.k. torc/torque) är en tvilling till ett exemplar som sedan tidigare finns på British Museum. (Foto: Oli Scarff/Getty. Från Guardian)

Alla som minns det fjärran 90-talet kanske också kan dra sig till minnes hur bedrövligt det mesta internet hade att erbjuda var. Bortsett från den plågsamt långsamma modem-uppkopplingen så fanns det helt enkelt inte så mycket av vare sig kvantitet eller kvalitet. Kvantiteten har definitivt exploderat bortom allt vad jag trodde var möjligt de senaste 10 åren, men även kvalitets-mässigt har det blivit eoner bättre (även om det ibland dränks i de enorma flödena av rent skräp). Men internet fungerar bäst inte främst som publicist av användarskapat material, utan som länk mellan olika användares skapelser: helheten blir oändligt mer än delarna adderat.

I går lanserades Europeana, en söktjänst som länkar samman digitala samlingar på museer och institut runtom Europa. Inte bara gamla föremål, utan även böcker, filmer, tidningar, målningar, ljudinspelningar etc. Riksantikvarieämbetet är en av de många samarbetspartnerna och på K-bloggen igår meddelades stolt att Kulturmiljöbild numera är länkat till Europeana. Tyvärr har organisationen gravt underskattat det internationella intresset hos horder av svältfödda nätsurfande humanister för liknande metadatabaser, så sidan kraschade närmast direkt under 10 miljoner besök per timme. Den kommer nog ligga nere ett par veckor till tills de fått tag på tåligare servrar... Under tiden kan man läsa lite mer om projektet på denna sida.

I samma anda meddelades nu i veckan att årets British Archaeological Awards går till projektet "making the LEAP" vilket står för linking electronic archives and publications. Denna metadatabas länkar samman information från olika utgrävningar och undersökningar, inklusive kartmaterial, fyndlistor, GIS och dylikt. Tanken är också att man ska utreda och stödja kvalitativa sätt att publicera liknande information på nätet. Det brittiska humanistiska vetenskapsrådet ligger också bakom Internet Archaeology, en referee-granskad e-publikation för arkeologi, vars arkivering garanteras av rådet.

I ett tidigare inlägg har jag nämn den osteologiska metadatabas som nyligen lanserats dessutom. Humanisterna håller sakta men säkert på att upptäcka fördelarna med en aktiv närvaro på internet.




Andra bloggar om: arkeologi, kultur, museum, databas, RAÄ, Europeana

WÖRD!

Läs även andra bloggares åsikter om humor, Stephen Colbert, Colbert report, video, religion, kapitalism

Forskare som bloggar

Nya numret av ETC har en liten artikel om vetenskapsbloggar som ett alternativt sätt för forskare att nå ut med resultat och åsikter, utan att ta "omvägen" via media. Malin Sandström och Jens Sundström (en av initiativtagarna bakom SLUs Forskarbloggen) intervjuas och diskuterar bland annat problemet med att journalister framförallt intresserar sig för det kontroversiella, medan mer slätstrukna resultat inte rapporteras. Jens tar också upp att det är svårt för en journalist under tidspress att alltid vara insatt i vilka politiska egenintressen och vinklingar enskilda forskare har när de presenterar sina resultat, eller vad kritiken mot dem kan vara. Malin lyfter fram att vissa områden, som rymden och forskning om manligt-kvinnligt, ofta behandlas mindre seriöst än t ex medicin.

Artiklen avslutas med en lista över tips på olika vetenskapsbloggar.
Jag är inte stoltare än att medge, med viss rodnad, att jag gjorde en liten glädjedans vid skrivbordet när jag hittade mig själv längst ned. Så lättköpt är jag.



Läs även andra bloggares åsikter om blogga, bloggosfären, vetenskap, forskning, ETC, media

Komplexa familjeförhållanden på stenåldern

Populärvetenskap, liksom de flesta andra sorters journalistik, handlar om att sälja. Det betyder en evigt vinglig balansgång mellan information och kunskapsspridning å ena sidan, och kittlande drama och konflikter å den andra. På Vetenskapsradion P1 idag kunde man höra ett inslag om att man med hjälp av DNA identifierat den första "kärnfamiljen" i en tysk grav från 2600 f.Kr. Samma nyhet kablades även ut av diverse andra medier under dagen, så låt oss ta en närmare titt på detta. Jag har ett personligt intresse i nyheten, för den arkeologiska kultur som familjegraven kopplas till är den snörkeramiska kulturen (Corded Ware culture), ett kulturkomplex som med tydliga regionala variationer förekommer över stora delar av norra och centrala Europa under 2000-talet f.Kr - inklusive Sverige där det går under beteckningen stridsyxekultur/båtyxekultur (se gårdagens inlägg) - mitt forskningsämne.

Den vetenskapliga artikeln är tillgänglig online på tidskriften PNAS trevligt nog, så jag har tillbringat eftermiddagen försjunken i den. På det hela är det en gedigen, bra och högintressant studie av fyra troligtvis samtida gravar som sammanlagt innehöll 13 individer: 3 kvinnor, 2 män samt 8 barn i åldrar från ½ till 10 år gamla. Det ska direkt sägas att detta inte är "normala" gravar för kulturen ifråga - vanligen begravs de döda enskilt i en grav, i vissa fall i dubbelgravar. Små barn är ganska ovanliga i gravarna på gravfälten. Troligen krävde man att individer uppnått en viss ålder och officiell invigning i gemenskapen för att de skulle få en egen grav i vanliga fall. Dessutom, i vanliga fall dör inte vuxna och barn vid samma tillfälle. Spår av slag och skador på skallar och armar, samt i ett fall en pilspets inbäddad i en ländkota (måste ha skjutits med sådan kraft att pilen passerade hela bålen fastnade djupt i benet), visar att individerna dödats i någon form av överfall. Som författarna noterar är människor i tonåren och 20-årsåldern frånvarande - vilket kan bero antingen på att de rövades bort eller att de var borta vid tillfället. Någon har iallafall ordnat ordentliga gravar åt de döda i mestadels kulturellt korrekta positioner - positioneringen av de döda var inom snörkeramisk kultur styrd efter rigida regler.

Ett gott samarbete mellan laborativa och 'reguljära' arkeologer har resulterat i en högintressant studie. Man har lyckats få fram en del DNA ur framförallt två av gravarna:
Grav 99: Man (40-60 år) och kvinna (35-50 år) samt två pojkar (4-5, resp 8-9 år). Mitokondrie-DNA visar att pojkarna troligtvis var söner till kvinnan, medan kärn-DNA indikerar att mannen också var släkt med dem - men inte med kvinnan (utifrån mtDNA).
Grav 98: En kvinna (30-38 år) som höll ett litet barn runt ½-1 år i sina armar. Bakom henne låg en pojke (7-9 år) och en flicka (4-5 år). De två äldre barnen var troligen syskon, de bör ha haft samma mor, men det var inte kvinnan i graven.
Grav 93 innehöll en vuxen man och två små barn, medan grav 90 hade en kvinna och ett litet barn. Här lyckades man inte få ut okontaminerat DNA.

Artikelförfattarna gör en ganska stor sak av att man bevisligen identifierat en "äkta kärnfamilj" i grav 99. Jag förstår deras vilja att förklara abstrakta resultat i mänskliga termer, de kan t.o.m. vara korrekta i sin tolkning, och det är tydligt utifrån genomslaget globalt att detta är precis vad media vill ha (googla Eulau + DNA). Samtidigt är det synd, för det finns många problem med att använda detta begrepp i det här sammanhanget.
1. Gravarna representerar en extrem och unik händelse, en plötslig våldsam död av en grupp människor.
2. I en av de fyra gravarna finns en grupp som motsvarar det vi anser vara en kärnfamilj (mamma, pappa, barn). I en annan förekom barn tillsammans med en kvinna som uppenbarligen inte var deras biologiska mor. Kvinnan och de äldre barnen låg inte vända mot varandra, det är sant, men de var ändå nedlagda tillsammans.
3. Författarna argumenterar för, och jag håller med, att de gravlagda troligen dog vid samma tillfälle. Det innebär att vi ser en lokalt bosatt grupp som uppenbarligen inbegriper en hel del barn och vuxna, vilka bara delvis är släkt med varandra. Vi vet arkeologiskt att bosättningarna bara brukar bestå av ett eller ett par långhus vid denna tid, där man troligen bodde tillsammans.

Det mest intressanta ur min synvinkel är strontium-analysen de gjort av 12 av de döda. Strontium är ett svagt radioaktivt ämne som förekommer i markens bakgrundsstrålning. Den absorberas av ben- och tandceller och genom att analysera tänder som bildas i barnaåren, och därför visar i vilken omgivning man bodde som barn, kan man ibland avgöra om indvivider är inflyttade i ett område. I detta fall indikerar dentinet att samtliga tre vuxna kvinnor kommer från ett annat område. Åtminstone en av männen, troligen båda, är mer lokalt förankrade. Samtliga barn har bott i området sedan tidig ålder. Med andra ord ett imponerande bevis på patri-lokalitet och exogami - dvs män har gift sig med kvinnor från olika områden som sedan flyttat till sin mans boplats. Det finns en uppsjö olika släktskaps- och giftemålssystem runtom i världen, och det är enormt givande att få en inblick i kontaktvägar, nätverk och individuella migrationer under stenåldern. Extremt viktigt även för DNA-tekniker att förstå och kalkylera med graden av mänsklig kringflyttning och genetisk blandning - mänskliga förhistoriska samhällen var allt annat än isolerade.

Tyngdvikten på "kärnfamiljen" blir ganska missvisande i detta fall, där vi har en grupp människor vars lilla bosättning består av flera lokala män, flera inflyttade kvinnor, samt en stor grupp barn. Ja, resultaten pekar på att det troligtvis funnits ett begrepp om en grundläggande familjeenhet av mamma, pappa, barn (förutsatt att man inte vara polygama - vilket grav 98 lika väl kan indikera). Personligen finner jag det extremt intressant och förbryllande att kvinnan i grav 99 var så pass gammal - 35-50 år. osteologiskt sett är det extremt svårt att åldersbestämma individer ver 20 mer exakt, särskilt om de levt i ett förhistoriskt samhälle med hårda arbetsförhållanden. Men även om hon var 35 indikerar det att hon fick de två barnen i åldern 25-30. Normalt för vår tids förhållanden, men påtagligt sent i en tid då vi förutsatt att de flesta kvinnor fick barn runt 15-25 års ålder. Kvinnan i grav 98 var över 30 och hade ett spädbarn, kvinnan i grav 90 var 30+/-5 år och hade en 5-åring med sig. Antingen är åldersbedömningen vi använder oss av inte korrekt för neolitiska människor, eller så visar detta att kvinnor i detta samhälle kunde vänta riktigt sent med att få barn. De kan ha haft äldre barn också som undkom attacken eller togs till fånga. Isåfall visar det på bra förhållanden om kvinnorna överlevt ett flertal födslar ända upp i 30-årsåldern.

Jag förstår vikten av att få uppmärksamhet för forskning, men i det här fallet tycker jag att gruppen hade så mycket intressant att lyfta fram att denna märkliga fokusering på "den första kärnfamiljen" var både onödig och potentiellt missvisande. I denna tid av Moralens Väktare och Familjens Försvarare tycker jag det är onödigt för både media och forskare att kasta olja på lågorna. Särskilt när det som i detta fall på inga vis var påkallat. Den första kommentaren från allmänheten på Vetenskapsradions hemsida var naturligtvis en uppmaning att utifrån detta bevis ta mer allvarligt på kärnfamiljen som institution...



Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, grav, familj, kärnfamilj, stenåldern, barn, DNA, strontium, Eulau, migration

Inte utan min stridsyxa

Vilka drivkrafter styr människan? Mat. Sömn. Trygghet. Närhet.
Och fina, snygga, ovanliga pryttlar som kan göra alla de andra avis.
Människan är ett märkligt djur inte så mycket för att vi tillverkar redskap som hjälper oss att få tag på föda eller som skyddar oss mot hot - rationellt och förekommande hos en del andra primater. Men det faktum att vi lägger ned en hel del tid på att tillverka saker som har liten eller ingen praktisk funktion annat än att de uppfyller en estetisk längtan är ganska märkligt (liksom att tillverka ting som man tror ska påverka högre gudomliga makter att ändra världen till vår fördel).

I torsdags kom en ny rykande färsk avhandling från tryckeriet till institutionen:
Roger Edenmos "Prestigeekonomi under yngre stenåldern. Gåvoutbyten och regionala identiteter i den svenska båtyxekulturen."
Disputation lördagen den 6:e december kl 10 i Geijersalen, Engelska Parken. Opponent är Karl-Göran Sjögren.

Roger har studerat fenomenet "stridsyxor" inom båtyxekulturen - som är ett synonymt namn på stridsyxekulturen (jag förklarar varför någon annan gång...), en av de arkeologiska kutlurer jag själv forskar om. Jag hade redan koll på det mesta som kom i avhandlingen, Roger förbarmade sig över mig och lät mig kolla igenom tidigare versioner av hans manus, vilket var en enorm fördel för mig eftersom jag absolut inte haft tid att sätta mig in i problematiken kring stridsyxorna.

Dessa yxor är tillverkade i mjuka bergarter (t ex diabas) och slipade i olika mer eller mindre snygga former. Varianter förekommer redan under tidigneolitikum (4000-3400 f.Kr.), och de har troligen sitt ursprung i hjorthornsyxor som var vanligt under mesolitikum innan dess. Stridsyxor i bergart, och efter hand även i koppar, förekommer över stora delar av norra och centrala Europa under hela neolitikum. Populariteten minskar först under bronsåldern. Rent praktiskt var de ganska kassa, hjorthornsyxorna var säkert livsfarliga potentiella vapen men de flesta bergartsyxorna har litet skafthål och träskaftet skulle nog knäckas efter ett par smällar. Samtidigt har de nog används som vapen ibland, mer eller mindre ceremoniellt våld troligen. Stridsyxekulturen har fått sitt namn eftersom dessa yxor blev extremt mycket vanligare under denna tid, och nu dessutom började förekomma som gravgåva i många mansgravar - de kallas ibland båtyxor eftersom deras form påminner lite om en kanot/båt.

Andreas Oldeberg gjorde en typologisk studie av yxorna i en avhandling från 1952, men Mats Malmer gjorde den definitiva typologiseringen av båtyxorna i sin avhandling 1962. Vad Roger dels åstadkommer i sin avhandling är en diskussion kring hur forskare utifrån olika tillvägagångssätt och val av bedömningsgrunder får fram olika geografiska mönster och förståelse för stridsyxorna. Oldeberg var medvetet estetisk i sin bedömning, och lade eftertryck på paralleller inom andra närliggande kulturers stridsyxor såsom Finland. Malmer å andra sidan var ute efter en tydlig kronologi, samt att visa att de svenska och norska stridsyxorna bildade en delvis separat enhet med snarlika typer, och han tonade därför ned regionala skillnader. Roger visar att man kan utgå från t ex Malmers typer och ändå hitta tydliga regionala gruppindelningar utifrån förekomst av vissa detaljer, som nack-knopp eller åsrygg. Två sådana regionala nätverk framträder tydligt i Närke resp västra Södermanland under den äldsta perioden.

Utifrån detta diskuterar Roger vidare kring vad dessa nätverk kan bero på, hur utbyten och kontakter kan ha sett ut under stenåldern, samt om man kan hitta regionala gruppindelningar inom stridsyxekulturen som kanske berodde på släktskapsbaserade samhällsorganisationer. Inte minst frågan om varför man tillverkade dessa yxor, vilken roll de kan ha spelat för identitet inom gruppen eller hos enskilda individer?

Tidig stridsyxa/båtyxa från stridsyxekulturen, typ B: Barrsjö, Dunker sn, Södermanland. I Närke är det vanligare att dessa tidiga yxor saknar nackknkopp. En smaksak? (Foto: SHM)

Det finns verkligen mycket mer intressanta insikter om förhistoriska samhällen att hämta från materialen i våra samlingar. Andra som under de senare åren diskuterat aspekter av stridsyxor är Kim von Hackwitz som studerat deras fyndkontext (var de hittats specifikt) och Jonathan Lindström som diskuterat förekomst av "främmande" stridsyxetyper från andra områden såsom Jylland och Finland i Sverige. Fredrik Hallgren skriver en del om trattbägarkulturens mångkantiga stridsyxor i sin avhandling och Milan Zápotocký har gett ut ett monsterstort verk om de Mellaneuropeiska neolitiska stridsyxorna.


Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, stenålder, neolitikum, avhandling, vetenskap

Vad ska vi med fynden till?

Det var titeln på en konferens/workshop som spände över två halvdagar, anordnad av RAÄ och Historiska museet. Frågan gällde inte i första hand vad man egentligen kan göra för intressant forsknings- och utställningsmässigt med fynden, utan främst vad man ska prioritera när man gräver ut en fornlämning och hur museerna ska förhålla sig till de växande kvantiteterna. Framförallt skulle man diskutera begreppet "fyndstrategi" som numera ska formuleras i alla anbud på utgrävningar. Nästan 130 personer hade samlats på Historiska för denna begivenhet, folk från länsstyrelser, utgrävningskontor, länsmuseer, konservatorer och t.o.m. en och annan forskare (deltagaravgift innebär automatiskt att doktorander uteblir).

En trevlig bonus med dessa typer av möten är att man får möjlighet att träffa gamla bekanta i förskingringen, vilket också medför en del huvudkliande medan man försöker komma ihåg var man känner varandra ifrån: "Grävde du på Lunda? På Mälardalsbanan eller E4:an? Var du i Skåne för Ringleden eller Västkustbanan? Var det på TAG i Göteborg eller Lund vi sågs? Har du jobbat på Fornminnesregistret, eller på Arkeologikonsult? Pluggade du i Umeå eller i Lund - vilket år?" Osv, osv, osv.

Jag kan omöjligen referera hela mötet, utan att skriva en längre artikel och det har jag varken tid eller ro till. Men det var ett par saker som slog mig. Det första är att vi egentligen talade om två mycket olika "problem". Å ena sidan fyndstrategier vid exploateringsgrävningar, där anbuden ska uppfylla mer eller mindre detaljerade föreskrifter från länsstyrelsen och hålla sig inom snäva budgetramar. Där är det verkligen påkallat att vi funderar över vad vi samlar in, vad vi prioriterar och varför (allt av en viss typ eller ett representativt urval av det mesta t ex?). Det är också ett återkommande problem med de höga kostnaderna för konservering av vissa typer av fynd, vad som sker om - eller rättare sagt när - helt andra saker kommer fram än vad vi kalkylerat med utifrån små begränsade förundersökningar. Finns det sätt att registrera vissa typer av fynd i fält så att de sedan kan lämnas kvar och inte tas in, såsom bränd lera, slagg, skörbränd sten osv?

Det andra "problemet" är vad museerna gör med fynden när de väl är inne i magasinen. Har de rätt att gallra i ett material utan att ta den ursprungliga fyndstrategin i beaktande? Hur pass mycket av jordprover och kvartsavslag ska de behöva ansvara för? Den här andra frågan tycker jag inte i första hand berör vare sig utgrävningskontoren eller länsstyrelserna. Den berör riksantikvarieämbetet i egenskap av ansvarig för våra kulturlämningar, Historiska museet som ansvarig för förmedling och förvaring, och forskningsinstanserna med ett investerat intresse att få fram ny kunskap om förhistorien.

Christina Rosén nämnde i sitt föredrag något som jag själv och många andra noterat och förundrats över - de svenska arkiven har en verksamhet som är inriktad och fokuserad på inte bara bevarande, utan minst lika mycket på stöd och hjälp åt besökare och forskare. Poängen med våra samlingar är inte att de är slutna skattkammare - de är en informationskälla som vi kan återvända till igen och igen för att få fram mer kunskap. Komplex och problematisk kunskap, kunskap som ska kritiseras och testas och omvärderas - men kunskap likväl.

Historiska museet får ursäkta, men 300 besök om året i samlingarna är inte särskilt mycket. Naturligtvis innebär det en kostnad för museet att sköta om detta, men är inte det än större skäl att ställa krav och visa vad man får ut av detta - även i allmänhetens synvinkel. I min erfarenhet ligger inte problemet i att forskare inte håller på med frågeställningar som intresserar allmänheten - tvärtom syftar alla dessa materialstudier till att nå fram till en bättre förståelse av aspekter av mänsklighetens förhistoria. Från matlagning och klädestillverkning, till samhällsorganisation och resor, till religiösa uppfattningar och identitetsskapande.

Det stora problemet ligger i att öppna kommunikationen mellan museer och forskare så att dessa resultat och tolkningar når in i den pedagogiska och förmedlande verksamheten. Det måste finnas en entusiasm för och tillit till arkeologins förmåga att få fram intressanta resultat och tillföra något grundläggande viktigt till samhällsdebatten. Om vi lyckas med det kanske Vägverket och byråkrater äntligen slutar fråga: "Vad ska ni med fynden till?"

Mynningsskärva från ett kärl tillhörande stridsyxekulturen (ca 2800-2300 f.Kr) påträffat på Fågelbacken, Hubbo sn, Västmanland. Detta kärl var gropornerat, något som vanligen bara förekommer keramik tillhörande den samtida gruppen gropkeramisk kultur. Ett tunnslip visade att kärlet tillverkats i finlera, magrad med krossad kalksten, teknologiskt sett inte vanligt förekommande inom stridsyxekulturens keramikhantverk. Andra mer typiska skärvor av stridsyxekeramik från platsen var tillverkade i grovlera magrad med krossad granit och chamotte (krossad keramik) - typiskt för stridsyxekulturen. Tillverkades detta kärl av en inflyttad/ingift keramiker upplärd inom den gropkeramiska kulturen? (Foto: Åsa M. Larsson)

Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, historiska museet, RAÄ, fynd, fyndstrategi