söndag 4 januari 2009

fredag 2 januari 2009

300 - historia kan inte förstöra en god historia

Detta är mitt 300:e inlägg på bloggen, och vad passar bättre än att ruminera lite kring Frank Millers serie-epos 300. Serien är inspirerad av slaget vid Thermopylae 480 f.Kr, då Xerxes och hans persiska armé mötte en klart mindre grekisk armé. Perserna slog visserligen grekerna, men inte utan ganska extrema förluster, och mest känt för historien blev de 300 soldaterna från Sparta och deras ledare Leonidas. Vi känner till en del av vad som hände tack vare senare nedteckningar av bland annat Herodotus, men inte direkt från samtida källor. Eftersom människan är en märklig varelse kan ibland spektakulära förluster bli viktigare än spektakulära segrar - och slaget vid "den heta porten" är en av de mest legendariska i den genren. Öst mot Väst, Demokrati mot Despotism, Fri Vilja mot Förtryck - har varit populära narrativ. Att dessa tolkningar av vad som skedde troligen är lika historiskt korrekta som Odysseus hemfärd från Troja, är mindre viktigt. Att studera hur en historisk händelse tolkas och omtolkas i olika tider är i sig en av de mest givande insynerna i vår historia.

Millers version är ett konstverk, en helt makalös användning av bildspråk med hjälp av den extremt begåvade färgläggaren Lynn Varley. Men kanske en bättre analogi än konst vore att säga att den är ett bildepos i samma anda som de orala epos som spridits från berättare till berättare innan det skriftliga språket och idén om historisk sanning slog igenom på stor front. För är det en sak som Millers 300 inte är så är det historiskt korrekt - även om Miller lade ned mycket tid och energi på att resa runt i regionen och inspireras av landskapet. Det här har konfunderat och irriterat en hel del förståsigpåare, eftersom vi i Väst nuförtiden lägger enorm vikt vid just autencitet. Inte nödvändigtvis äkta realism, men iallafall den uttalade viljan att vara autentisk. Historia är återberättandet av Sanningen, så nära det går att avgöra. Fast historia har nästan aldrig tidigare varit detta, och en hel del historia idag är fortfarande hopplöst vinklad och tillrättalagd.

För äldre tiders orala historieberättande fanns nog en mer medvetet avslappnad inställning till "realistiskt återskapande". Det handlade istället om att skapa känslor, formulera ideal, ingjuta mod och skapa idoler. Ungefär som vår populärkultur numera gör. Blir vi mindre berörda av "Brott och straff" eller "Hajen" för att vi vet att det är fiktion? Visst, de mest kittlande berättelserna är kanske de som har en fot i verkligheten (en lilltå iallafall), likt "Citizen Kane" eller "Gladiator", men vår inlevelse kan inte förstöras av en viktigpetter som står och pekar ut de historiska felaktigheterna. Det missar liksom hela poängen. Denna besatthet med verklighet är något som växt fram först i slutet av 1800-talet. Johannes Siapkas vid min institution har bland anant studerat hur museer då plötsligt fick för sig att det inte dög med snygga kopior i marmor av klassiska verk, utan man måste nödvändigtvis ha originalet. Det estetiska fick stryka på foten för det materiella.

Millers 300 är ett problematisk verk, som kom i en problematisk tid (1998-99) då Väst återigen började fokusera på Mellanöstern som Fienden. Det är en saga som frossar i muskulös macho-romantik och storvulna våldskarnevaler. Det är svart och det är vitt - fast inte i hud, vilket är det som är mest slående för den som tar sig tid att faktiskt läsa boken. Leonidas, särskilt som yngling, ser närmast nordafrikansk ut - inte en blondin så långt ögat kan nå, till skillnad från vissa Hollywood-filmer jag låter bli att nämna. Alla tankar på att berättelsen på något vis ska uppfattas som en historisk redogörelse borde smulas sönder inför den fantastiska åsynen av Xerxes, renrakad och utsmyckad med mer guldkedjor än vad som borde vara fysiskt möjligt. Närmast en anti-tes mot en dåtida perser-komung... En fantasibild skapad av berättaren, eller möjligen lyssnaren. För det viktigaste att inse är att 300 berättas inte av Miller, utan av en av de få överlevarna: Dilios. Lyssnarna är en skara unga greker som ska eldas upp inför det kommande slaget med den persiska armén. Det är på sätt och vis en meta-berättelse: Thermopylae har använts under årtusendena som inspiration och militär propaganda, och det är precis vad man får se att den används som i 300, av de samtida. Dilios är inte intresserad av att ge en faktaspäckad redogörelse, hans berättelse ska ingjuta mod och fanatism hos hans män. Dilios berättelse hör till samma genre som Sven Dufva och Lätta brigadens anfall.

Miller är en extremt komplicerad och inte alltid särskilt sympatisk person. Jag blir minst lika ofta förbannad på honom, som betagen av hans visioner och originella nytolkningar av modern populärkultur. Det är en av anledningarna till att jag fortsätter gilla honom - för han är sällan helt förutsägbar, till skillnad från många andra kulturpersonligheter som man vet vad de ska säga innan de öppnat munnen. Men som jag ser det kan man kritisera 300 på många olika plan, men att göra det utifrån brist på historisk autencitet är totalt meningslöst. Det var en händelse som blev en skröna inom sin egen generation, och som kommer fortsätta att vara en skröna efter det att vi alla är damm och stoft. Ska vi gissa att Herodotus version också har en del övrigt att önska?

Rekommenderad läsning är Guardians trevliga Reel History, som med glimten i ögat kollar in både gamla och nya filmer om historiska händelser och noterar det de fick rätt och det som manusförfattarna valde att utbrodera bortom allt sans och vett.
Kan särskilt rekommendera att läsa på om Life of Brian, Apocalypto, Becket och Jodhaa Akbar. Ni kommer kanske bli förvånade över vilka som får bäst betyg...
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

tisdag 30 december 2008

Do spit in your cup!

Note to Swedish readers: The following text is written in English since it is part of the 4 Stone Hearth New Year Blog Carnival, hosted by Testimony of the Spade.

In the 3rd millenium BC, there existed over large parts of Europe a number of different cultures often grouped together by archaeologists under the term Beaker cultures. These included the Bell Beaker culture as well as various regional versions of the Corded Ware culture. Some wish to include even archaeological groups in Russia and the Ukraine. Their definitions, and relationship to each others, is an old infected debate. What is it that has everyone so excited, and what’s so special about these pottery beakers? Apart from the fact that they are very pretty and share many similar traits across the continent, there are two other aspects archaeologists have gotten excited about: For one, they are very often included as a burial gift i single graves. But more importantly, they are generally interpreted as ceremonial drinking vessels.

We know that humans have had a very close (too close) relationship to alcohol for a very long time. Making a fermented beverages is not as easy as it may seem, even once you know how it is done. The oldest evidence of making something more thrilling than berry juice follows on the heels of agriculture in China, and by the 4th millennium at least in Mesopotamia and Egypt . Starch is a basic ingredient if you want alcohol, and it didn’t take long for the first farmes to figure out that cereals and rice had a lot of starch in them. But you also need sugar, lots of sugar, to keep the fermentation process going. This was especially important when only primitive methods were at hand, since oxygen kills off the yeast unless sugar is there to give a little extra energy boost. It is possible that the knowledge of making alcohol came hand in hand with agriculture to Northern Europe in the 6th to 4th millenia BC, but the evidence is at best theoretical at this stage.

The 3rd millennium beakers, however, have yielded some concrete results: An early corded ware beaker found in Denmark in the 1990’s had a preserved carbonized crust which on closer inspection by electron microscope showed the presence of barley starch, that had probably been fermented. A bell beaker from Scotland contained extremely large quantities of lime pollen that indicated it had held a honey rich beverage (mead). Four bell beakers from Spain contained starch from wheat that had definitely been fermented.

So starch is available through grains, and sugar is avalable through honey and berries – but what about yeast? It’s not enough to cram cereals and a dollop of honey into a pot with water and wait for magic to happen. For the process to kick off we need enzymes – amylase to be more specific – to turn the starch into sugars, and then the sugars into alcohol. Amylase can be attained in three ways:
1. By adding yeast. Which is what brewers do today. But the right type of yeast is not something you find growing under any old wicker basket. Once you have it it can be saved and reused, but getting it in the first place is the real hassle.
2. Malting the cereal. Germinating the grains in water, and then removing and roasting them creates malt, which contains amylase.
3. Chewing the cereals. It just so happens that our saliva contians the right type of enzyme for this process (blessed be Ninkasi), and chewing the grains starts the modification process.

What is interesting is that there is in the old folklores and sagas of Fennoscandia, an outspoken connection between spit and alcohol. The Norse god Kvasir is made out of spit from both Vanir and Aesir gods collected in a pot. When he is later slain, his blood is used by his killers to brew the Mead of Poetry, which in turn is later stolen by Oden in the guise of an eagle who – you guessed it – spat it out in new containers. In Finnish Kalevala, the beer that the witch-queen Louhi brews for her daughter’s wedding feast contains the spittle from a bear as well as honey.

So in conclusion, the old Swedish saying “don’t spit in your cup” (spotta inte i glaset), is patently wrong!
Happy New Year and Skål!



Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

måndag 29 december 2008

Baltic Bioarchaeology Meeting 2009

För alla osteologer där ute i vintermörkret vill jag rikta ett strålkastarljus på en kommande konferens i bioarkeologi och forensisk antropologi - vad vi troligen skulle kalla humanosteologi. Evenemanget går av stapeln i Litauen i augusti, men deadline för föredragsförslag är den 31:a januari. Så gnugga geniknölarna och fundera ut vilka fonder ni kan vittja. Deltagarantalet verkar begränsat, så fundera gärna lite extra noga på vad ni tror att ni kan ha att bidra med.

Originalinformation nedan:

Dear Colleague,
During the 16th Congress of the European Anthropological Association in Odense (August 2008), the idea was raised for more regular meetings of bioarchaeologists working in the peri-Baltic area. Thus it is my great pleasure to invite you to the first Baltic Bioarchaeology Meeting (BBM) that is planned to take place in Vilnius, in August 24-27, 2009. This would be great possibility to meet our closest colleagues, share our experience in research methods, present our materials and ideas as well as establish personal professional contacts.

As the meeting venue will be in the new building of Institute of Forensic Medicine, Mykolas Romeris University, the core topic would be “Bioarchaeology and Forensic Anthropology”, however, any topics related to research and studies of ancient and modern human remains are welcomed.
As an organizer, I’ll do my best to make this meeting smooth and as much cost-effective as possible. Limited number of places in the student guesthouse across the street (price less than € 20 per night per person), lunches in the university canteen (less than € 10 per person) will be available. List of other suggested accommodation places will be provided, too.
Planned registration fee is € 50.
If you are interested to take part in this meeting, we would expect your confirmation and proposed topic of presentation till January 31, 2009.
Hope to welcome you in Vilnius, European Capital of Culture of 2009 next August!


Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

lördag 27 december 2008

Nyårsönskning för bloggosfären 2009

Jag undrar om det är allmän-mänskligt att hajpa? Det är iallafall allmänmänskligt att dissa - det kan jag satsa min skärslev och min bensamling på. Ofta går de två hand i hand, och samhällstrenderna pendlar mellan de båda. I nuläget verkar dissningen av bloggar och bloggare hamna i kölvattnet (enstaka rabiata statsvetare utan koll må vara undantaget), medan hajpen nog bara har börjat i efterdyningarna av FRA-skandalen.

Emma på bloggen Opassande skriver ett lysande inlägg om vad internet faktiskt går ut på för många av oss som spenderar timtals online, men som inte i första hand besöker sajter med lättklädda personer i ekivoka ställningar. Om den sociala aspekten, om samtalet och mötet med människor med olika bakgrund, olika åsikter och olika information att bidra med. Personer vi aldrig annars skulle ha mött eller samtalat med. Information som vi aldrig själva kunde ha fått tag på utan månaders enträget arbete.

En del har förutspått gammelmedias död i och med detta, och i min mening kunde inget vara mer fel. Om något så har bloggar, portaler, forum och interaktiva artiklar gett nytt blod till de engagerade medborgarna runtom globen - inklusive en cyniker som mig själv. Den makt som funnits i ett fåtal magnatfamiljers händer, som vinklats via en ökande politisk homogenitet, som offrat djuplodande, undersökande reportage på marknadens och kommersialismens altare under löpsedlarnas regim - den makten har nu fått en seriös utmanare. Bloggosfären handlar om att bygga upp en plattform och understödja den med relationer som baseras på tvåvägskommunikation. Att ta ett personligt ansvar för det som skrivs och hur det uppfattas - inte skylla på en uppdragsgivare. En pappersartikel väljer ut åt oss vad vi ska få veta, men en elektronisk publicering är bara startskottet på kommentarer, debatter, extramaterial, avvikande meningar, stödjande inlägg etc. De journalister som förstår att inte ta detta engagemang som ett hot utan som en vitamininjektion kommer kunna få en fanatiskt lojal skara läsare, och kommer ha långt mer att säga till om än hela ledarredaktionen.

Om vi försöker se bortom den hajp som onekligen kommer att drabba (har drabbat?) även bloggosfären så är det denna förändring som är den mest omvälvande och troligen varaktiga bidraget: att media inte längre är statisk envägskommunikation utan istället befinner sig mitt i ett offentligt samtal. Seriösa debattörer med väl underhållna bloggar kan ha ett ord med i laget, utan att behöva ta omvägen via tidningsutgivarnas godtycke. Vad jag hoppas på, min nyårsönskning inför 2009, är att detta blir en energidryck för gedigen journalistik. Att det framgår med all önskvärd tydlighet för mediekoncernerna att det finns gratisreklam att få av en engagerad läsarkår online för journalister som ges tid, medel och möjlighet att bygga upp ett gott rykte och en bra publicering. I denna PR/lobby/spin-styrda/propaganda-stinna tid är detta värt mer än all olja i Mellanöstern.

I Medierna på P1 diskuterades lite av detta idag, med bland annat PO Yrsa Stenius men tyvärr också en viss blond bloggare vid namn Bella - fanns det verkligen ingen bättre till hands än en skamlöst produktfinansierad vulgärhöger modebloggare som representant för det nya mediet!?
Nå, Rom byggders inte på en dag och det tar nog lite längre tid innan online-journalistik och bloggosfären synkat ihop sig lite bättre.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

fredag 26 december 2008

Nej, den gåtan är alltför svår

Anna Boman på K-bloggen postade imponerande nog ett inlägg på självaste julafton. Det är ett mysterium som söker en lösning med hjälp av den surfande kulturvetarkåren. En akvarellteckning av en liten tomte på Glimmingehus har sedan länge funnits i handteckningssamlingen och även varit ett populärt vykortsmotiv - men vem är konstnären? Denna vädjan skickas ut i dessa mörka mellandagar.
Studera konstverket på K-bloggen och se om ni kan bidra med ett svar på "...en underlig gåta".


Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

måndag 22 december 2008

Lite julkul läsning

Imorgon bär det av med paket och prinskorv och pick och pack till Öregrund för att fira midvinterfest med ungefär en tredjedel av min tjocka släkt. Tillbringade helgen i sällskap med en stor portion av den numera imponerande stora Stockholms-klanen, och ungarna får träffa Gävle-klanen efter julhelgen. Uppdateringar av bloggen får vänta efter det att mellandagarna tar vid, och det är väl ändå ingen som sitter på juldagen och törstar efter svamlerier om stenåldern eller digitalisering av bibliotek...
Om det nu skulle vara så att denna varelse finns därute i detta avlånga land kan jag ge följande lästips:

1. Digitala tidningen Archaeology publicerar en 10-i-topp-lista över de i deras mening bästa fynden och förhistoriska upptäckterna under 2008. Samt några som homnade snäppet under. Inget från Sverige tyvärr. Dags för en Arkeologi-Idol-tävling?

2. Samma tidning tipsar även om ett par digitala projekt. Dels samarbetet mellan IATH på University of Virginia och Google Earth på projektet Rome Reborn, som återskapar det antika Rom i korrekt detalj i 3D. Eller den icke-vinstdrivande organisationen Cyark som försöker skapa arkiv med 3D-scanning av hotade fornlämningar och på vars hemsida man kan kolla igenom t ex Mesa Verde i Colorado eller Chichén Itzá i Mexico. Extremt coolt.

3. Och på begäran av min far - det senaste om Homo floresiensis, de s.k. 'hoberna' från ön Flores. Det verkar faktiskt, trots en del kritiska forskare, som om vågen tippar över till fördel för de som anser att floresiensis utgör en egen art och inte alls en inavlad ö-population. Hon är isåfall skild från vår utvecklingslinje för mycket länge sedan (typ Homo erectus-stadiet eller t.o.m. ännu längre sedan).

Jag hoppas alla får en trevlig och förnöjsam vecka, vare sig ni tar er an släktmiddagar eller jobbar på något av alla de jobb som inte kan avvaras i vintermörkret.

God Jul

Welcome be ye that are here,
Welcome all, and make good cheer,
Welcome all, another year,
Welcome Yule.'


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,