Tintin och mysteriet med den uteblivna populariteten

Intressant artikel i DNs kulturdel idag om Tintin (80 år idag). Ossi Carp diskuterade framförallt lite kring varför denna kulturella ikon i Europa inte alls slagit igenom i USA, och tydligen inte i någon större utsträckning i Storbritannien heller. Carps tes, som jag köper bara till viss del, är att Tintin inte är särskilt överväldigande heroisk och att man efter 2:a VK i dessa länder sökte efter mer ensidigt storslagna hjältar - och kanske framförallt mer tydliga skurkar.

Jag köper resonemanget till en del, men inte helt. Jag tror det finns flera orsaker. För det första är det få av de europeiska serierna över huvud taget som slår i USA efter 2:a VK. På 50- och 60-talet var amerikanerna besatta av myten om sig själva. Det Andra var mest en spegelbild för att framhäva vad som var exceptionellt med det amerikanska, antingen som hemska skurkar, eller mesiga européer som kunde klä sig piffigt men knappast klara sig över gatan utan en amerikan. Fantomen, Den Vandrande Vålnaden, i sin grotta i Afrika slog t.ex. inte heller i USA, trots sin superhjälte-status. Spandex och dubbla pistoler och en häftig grotta räckte inte. Om grottan hade varit belägen i Klippiga Bergen å andra sidan... Engelsmännen försökte emulera allt amerikanskt under denna tid också - man importerade deras hjältar och skapade få egna (James Bond är undantaget som bekräftar regeln). Tintin är omisskännligt bosatt i en annan värld än den amerikanska, inga skyskrapor, inga milsvida sädesfält. Carp har nog rätt i att tintin var för tydligt 'europé'.

Men det är intressant att den intellektuelle, globetrottande Tintin inte blev lika poppis i England som i t.ex. Skandinavien - ett avhandlingsämne bara det. Jag kan inte helt acceptera att Tintins unga androgyna status, närmast en anti-tes mot de muskulösa superhjältarna, heller förklarar motvilligheten - många brittiska och amerikanska serier och äventyrsberättelser hade unga tonårspojkar som hellre dök undan kulsprutor än hade något att göra med det (o)täcka könet.

Jag tror Carp sätter fingret på en öm punkt att det delvis saknas en tydlig ideologisk motståndare för Tintin. Ärkefienden Rastapopoulos knark-organisation är ganska flytande och komplicerad (jag var som ung tintin-läsare ganska oförstående inför en del handlingspartier). Kapitalister som skurkar blev heller inte poppis bland amerikanska serieskapare förrän i slutet av 60-talet. De skulle vara nazister/kommunister/galna vetenskapsmän. Kung Ottokars spira och Det Hemliga Vapnet hade visserligen en del lömska östeuropeer, men det räckte liksom inte. Och visst är det påfallande fritt från avdankade nazister i Hergés alster... Att ett sameuropeiskt projekt skickar upp den första raketen till månen kan bara ha varit provocerande för amerikanska läsare (och de engelsmän som under 1000 år betraktat Kontinenten som ett getingbo av potentiella fiender).

Man undrar verkligen vad Spielberg tänker hitta på för att få honom att slå i USA. Själv har jag lite svårt att acceptera mentalt att Haddock ska spelas av Gollum!

Vi har redan börjat prägla ungarna på Tintin, men De sju kristallkulorna och Den mystiska stjärnan får vänta några år - de skrämde vettet ur mig som liten...

Grattis Tintin!


Läs även andra bloggares åsikter om Tintin, serier, film, kultur

Hur pratade man på stenåldern?

Vi vet vilka krukor de hade, vi vet vad de åt, men vilket språk pratade de? Inget skelett i världen, och ingen yxa, kan avslöja vilket språk som talades för det sitter varken i gener eller i materian. Under större delen av stenåldern pratade människorna här i Europa inte indo-europeiska iallafall - så vad hade de för språk? Och hur kom det sig att varianter av av indo-iranska språk kom att etablera sig över stora delar av den Europeiska kontinenten någongång mellan 3000 f.Kr till 1000 f.Kr? Arkeologi må vara ett svårt ämne, utläsa kulturella identiteter och händelseförlopp ur avskrädesgropar och gravar, men förhistorisk lingvistik sitter verkligen i en svår situation. Som arkeolog kan jag ändå få uppleva att nya fynd motsäger mina teorier, men en lingvist måste förlita sig helt på modernt material och teorier utifrån en värld som är extremt annorlunda än den de försöker studera. Jag avundas dom inte.

Den Gode Kai tipsade mig om en mycket intressant blog, Language Log, specifikt ett långt gäst-inlägg av Don Ringe som diskuterar och förklarar en del om den aktuella debatten kring indo-europeiskans uppkomst. Långt som sagt, men mycket intressant, med en hel del bra lästips.

It has to be remembered that those [Indo-European] languages spread not as trade
languages for some specialized use, but as native languages; and all our
contemporary experience shows that a language can acquire new populations of
native speakers only if already existing native speakers are in intimate contact
with communities speaking other languages.
(...)
On the other hand, it seems impossible that the populations speaking [Indo-European] languages could suddenly have become large enough to overrun vast territories and crowd out the earlier inhabitants (...). But we do not need to posit vast folk migrations to explain the spread of [Indo-European] languages. History shows that comparatively small groups of immigrants can induce their new neighbors to adopt their language — gradually over several generations, of course — if (1) they have enough economic or political power, and (2) they can offer some important advantage to those who are willing to adopt their language.
(...)
The result should be that, while most Europeans’ linguistic ancestors were speakers of [Proto-Indo-European] , many or even most of their biological ancestors at the same time depth were speakers of non-IE languages already residing in Europe. (fetstil ej i original)

Det här är extremt viktiga poänger, inte minst med tanke på den tyvärr ofta mycket enkla folkförflyttningsmodell som genetiker använder sig av. I verkligheten rör det sig varken om genetiskt isolerade folk som adopterade nya språk, eller om massiva folkmigrationer som driver en gammal population ut i Atlanten. Det är minst lika viktigt att komma ihåg att dessa kontakter fanns etablerade långt innan språket spred sig, med allt vad det innebär av giftemål, enskilda nya bosättare, konflikter och långväga resor.

Ringe diskuterar även på vilket sätt dagens globala värld, eller t o m den historiska världen dominerad av statstater och hierarkiska samhällen inte kan användas som en grund för att förstå lingvistisk variation och förändring i en avlägsen forntid med mycket annorlunda förhållanden. En hel del justeringar måste till för att få fram teoretiska modeller som gäller för mer lågtekniska kulturer med längre populationsdensitet - men med många, långvariga och komplexa interaktioner mellan olika grupper.



Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, språk, lingvistik, indo-europeiska, invandring

Insiktsfullt om media

Kåserier och kommentarer i dagstidningarna pendlar mellan att vara ett av mina största irritationsmoment, till att vara balsam för en sargad själ. Ola Larsmos krönika i dagens DN Kultur faller helt och hållet i den senare kategorin. Med tanke på hur många journalister som närmast med flit verkar vilja sticka huvudet i sanden och feltolka debatter kring media och bloggosfären så är det en lisa att läsa en som faktiskt analyserar och inte bara reagerar. Larsmo ondgör sig med full rätt över beteckningen "gammelmedia", men istället för att som så många andra journalister använda bloggare som slagpåse eller förneka att det ens finns något nytt att ta till sig, så diskuterar han den tidningsallergi som drabbade honom i somras. Han noterar att medias stora problem inte är nätet, utan snarare att man hamnat i händerna på kortsiktiga vinstintressen som skär ned på kompetens och analys till förmån för skvaller och Reuter-meddelanden. Det som vi kan få snabbare, billigare och bättre på nätet ändå. Den tidningsdöd som drar fram beror kanske mindre på minskade annonsintäkter och bloggar, och mer på att affärsmetodiken som gällt de senaste årtiondena är katastrofalt dålig. Läs den!

Läs sedan Ingrid Elams intressanta artikel i samma tidning om det offentliga europeiska samtalet som faktiskt dragit igång - på nätet. Några intressanta länktips till de som vill delta i det samtalet ges också.

Jag kan i det här temat återigen tipsa om Anders Mildners krönika om behovet för journalister att ta till sig det nya sociala mediet, och se det som en tillgång istället för ett hot.


Läs även andra bloggares åsikter om media, bloggosfären, internet, journalistik

Hugget i sten

Gravar har länge varit en av arkeologins främsta informationskällor om forntida samhällen. Arkeologer har lyft på stenhällar, tunnlat sig genom jordhögar och vräkt undan marmorpelare för att komma åt mänskliga kvarlevor och allra helst de föremål som inte sällan följt med dem. Ur dessa konstruktioner och ting har man försökt rekonstruera samhällsorganisationg, hierarkier, könsroller, sociala klasser och kontaktnät. Det är tyvärr inte så enkelt som det gärna förefaller. Döden är också det tillfälle som mest lögner hittas på om den efterlevande - och de sörjande - vilket kan leda till att man i graven skapar en idealbild utifrån religiösa eller sociala normer som inte alls stämmer överens med det verkliga livet. Muslimsk sed kräver begravning inom tre dagar i en enkel svepning, vilket inte riktigt återspeglar de enorma sociala skillnader som förekommer bland de levande. Romska gravvårdar på brittiska kyrkogårdar är inte sällan imponerande stenkapell, i direkt (och medveten) kontrast med det rotlösa liv i samhällets bottenskikt som gäller i realiteten i många fall.

Det stora problemet är naturligtvis att även om den döde ytligt sett står i fokus under begravningen, så är man helt i händerna på de efterlevandes nycker och viljor. En del har desperat försökt motverka denna beroendeställning genom att tillbringa en stor del av sitt liv och sin förmögenhet på att skapa sin sista viloplats, och lämna noggrant skrivna instruktioner som man bara kan hoppas att ens närmast efterlevande tar hänsyn till. Inte ens faraonerna, som nog får ses som kulmen på detta område, tog det yttersta steget och lät begrava sig levande för att verkligen ha kontroll över sin gravceremoni. Shah Jahan lät visserligen konstruera ett av världens mest makalösa byggnadsverk över sin älskade fru, men den bidrog också i viss mån till att han avsattes av sin egen son och hans egen svarta version, där han själv skulle gravläggas, byggdes aldrig.

Nuförtiden är det inte så många som lägger ner dessa summor och investeringar på en gravplats - det ses inte riktigt som okej. Kroppen står nog mer i fokus än gravvården i denna extrem-individualistiska tid. Så de som söker odödlighet kan låta frysa ned den, eller kanske bara huvudet, eller omvandla sin aska till en diamant ("life-gem" enligt Orwelliansk logik), eller skicka ut askan i rymden. Det är nog därför som nyheten om Roland Burris mausoleum är så extremt pinsam. Burris är den möjlige nye senatorn från Illinois, utnämnd av guvernören som f.n. är under utredning för galopperande korruption och dumhet. Burris har nämligen redan låtit uppföra sin imponerande gravvård på kyrkogården och har under huvudrubriken "Trail Blazer" redan låtit hugga in sin CV, som innehåller både imponerande, och inte så imponerande, partier. Jag vet inte vad som är mest talande i detta fall: att han är så extremt osäker att han måste föreviga sig själv medan han fortfarande lever, eller att han uppenbarligen inte litar på sina släktingar att utföra detta efter sin död...

Roland Burris något för tidiga mausoleum på Chicaco Oak Woods Cemetery

Som arkeolog kan jag inte annat än uttrycka min och mina framtida kollegors eviga tacksamhet.

Uppdatering: Apropå den där med den döda kroppen som monument. Nu har tydligen Descartes skola från ungdomsåren, Prytanée, formellt begärt att få hans kranium som ska ställas ut till allmänhetens beskådande och begrundande i den lokala kyrkan. Stor upprördhet hos vissa har varit resultatet. Kraniet i fråga finns för närvarande på Musée de l'Homme, fast inte i den formella utställningen (ditförd av Berzelius på 1800-talet). Till saken hör dock att det inte alls är säkert att detta är den stackars Renés kranium, minst fyra andra har med visst fog hävdats vara hans cerebrala och celebra huvud...

Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, grav, religion, politik, USA, Descartes, filosofi, kranium

Läskigt, läskigare, läskigast

Sagor har följt med människan sedan hon började kunna tala - därom är jag övertygad. I alla kulturer finns sånger, myter, berättelse, skådespel, historier. De kan vara sedelärande, roliga, moraliska, förklarande, spännande, sorgliga och skrämmande. Det vi idag kallar barnkammarlitteratur, de sagorna berättades ofta för hela familjen/gruppen. Jag slukade allt i sagoväg när jag var liten, från Bröderna Grimm och Astrid Lindgren, till Tusen och En Natt, afrikanska myter och kinesiska sagor. En hel del av dessa var både skrämmande och sorgliga, ett bra sätt att få utlopp för alla dessa känslor som små barn bär på.

Nu när jag fått egna barn är det intressant att notera vad som uppfattas som skrämmande och sorgligt i olika åldrar, vad som berör dem och inte berör dem. Någonstans i 3-4-årsåldern har jag noterat att en mer komplex uppfattning av det läskiga växer fram. Min son kunde som 2-3-åring utan problem se sekvensen med hajen i Hitta Nemo, samtidigt som min 4-5-åriga dotter sprang från rummet. Nu när han är 4 år själv är han långt känsligare för sådan uppbyggd spänning - han förstår den på ett sätt som inte tidigare var möjligt. Det fanns annat som skrämde både honom och hans syster i 2-3-årsåldern.

Den första känslan som jag sett att mina små barn kan projicera på en film-berättelse, förutom ren glädje och fascination över bjärta färger och roliga prylar, är sorg förknippad med förlust/övergivenhet. Min dotter grät en gång förtvivlat över ett förtrollat hus när dess ögon och mun (och därmed själ) försvann när programmet var slut. Jag hittade också Vidde i tårar framför "Fel Byxor" med Wallace & Gromit som han sett många gånger förut. Det var scenen där en misstänkt blankögd Gromit lämnar Wallace hus i regnet efter att ha blivit undanknuffad av den ondskefulla pingvinen. Knappt tre år gammal förstod mitt barn den känslan av övergivenhet djupt in i själen. Samtidigt är det svårt att avgöra vad som är läskigt, ungarna tittar t ex gärna på både Fel Byxor och Nära Ögat (med fåren) trots att de tycker att de är lite skrämmande ibland. Däremot har de båda en mer djupgående rädsla för Osten Är Slut - det är den märkliga roboten på månen som spökar. Jag är mest fascinerad över att en så liten person kan förstå så komplexa framställningar. I Lilo & Stitch t ex är visserligen jaktscenerna med utomjordingar läskiga, men scenen där Stitch likt den fula ankungen förgäves väntar i skogen på sin familj knäcker min 4-åring mest av allt.

En kolumnist i Slate funderar lite kring hur pass mycket läskigare en hel del tecknade filmer har blivit, som ändå inriktar sig på små barn. Realismen i de nutida digitala verken är sådan att det blir svårt att skilja på fantasi och verklighet. Jag kan hålla med om att en hel del filmer lägger in alltför mycket krut på långa, läskiga jaktscener med stortandade monster, eller alltför emotionellt drabbande musik och höga ljud. Det är också en stor skillnad på enorm bioduk och högtalare och hemma i en upplyst soffa framför TV:n. Däremot är det svårt att komma överens om vad som är "över gränsen". Mufasas död i Lejonkungen får visserligen min son att storgråta som jag inför Bambis mammas öde, men jag tycker ändå filmen är uppbyggd på ett sätt som motverkar att detta är för mycket för dom (scenen på Elefantkyrkogården är mer skrämmande för ungarna). Wall-E trollband båda mina barn i biosalongen och efteråt på DVD. Slutscenen där EVA räddar Wall-E och han inte längre minns henne orsakar mycket våta kinder hos min son (okej, mig med, jag erkänner), trots att vi VET att det går bra. Att ha en sådan katarsis av känslor är kanske inte helt fel hos barn (och vuxna). Det är snarare en av de främsta anledningarna till att vi ser, och ser OM, dessa berättelser igen och igen och igen.

Berättelser som för skaparna troligtvis sågs som extremt ofarliga kan bli enormt knäckande för ett barn. Min 6-åring fick filmen Tingeling i julklapp, där älvan Tingeling inte är nöjd med sin egen begåvning utan försöker bli en annan sorts älva med mer och mer katastrofala misslyckanden och besvikelse från vännerna och de vuxna älvorna. Min dotter sprang från rummet och vägrade komma tillbaka förrän slutet första gången hon såg den, och min 4-åring grät men ville titta så länge jag satt med. Sedan har de självmant valt att se den fler gånger. Misslyckande, besvikelse och övergivenhet är utan tvekan det mest traumatiska för små barn (och vuxna?). Med det inte sagt att det är fritt fram för mer generellt läskiga sekvenser som vild action och skräck i samma anda som man kan se i vuxenfilmer, fast utan blod. Jag vet inte om jag tycker att det är nödvändigt för att fånga deras engagemang och intresse, så det är snarare rent vuxna preferenser som gjort att de finns med i slutprodukten.

Igårkväll tittade vi på den första delen av den tecknade versionen av H.C. Andersens "Snödrottningen" på TV:s barnprogram. En saga som jag minns som extremt traumatisk som liten. Även om adapteringen var ganska snäll så är den helt klart skrämmande - och det mest drabbande är den sekvens där lille Kaj får det onda spegelglassplittret i både hjärta och öga och transformeras till en arg, aggresiv, otrevlig och sårande pojke från att ha varit Gerdas bästa vän. Sådana förvandlingsnummer av en vän/familjemedlem är och förblir något av det mest traumatiska som man kan uppleva i både barn- och vuxenberättelser (Stephen King är en mästare på det). Men till skillnad från rent läskiga jaktscener med mångtandat odjur tror jag de sagorna fyller en viktig funktion även för barn.

Läs även andra bloggares åsikter om barn, populärkultur, sagor, skräck

Du har väl tagit backup på internet?

UH-OH!

Breaking News: All Online Data Lost After Internet Crash

Tack och lov att det finns internetarkeologer...

Ha en trevlig söndag.


Läs även andra bloggares åsikter om humor, internet, video, arkeologi

300 - historia kan inte förstöra en god historia

Detta är mitt 300:e inlägg på bloggen, och vad passar bättre än att ruminera lite kring Frank Millers serie-epos 300. Serien är inspirerad av slaget vid Thermopylae 480 f.Kr, då Xerxes och hans persiska armé mötte en klart mindre grekisk armé. Perserna slog visserligen grekerna, men inte utan ganska extrema förluster, och mest känt för historien blev de 300 soldaterna från Sparta och deras ledare Leonidas. Vi känner till en del av vad som hände tack vare senare nedteckningar av bland annat Herodotus, men inte direkt från samtida källor. Eftersom människan är en märklig varelse kan ibland spektakulära förluster bli viktigare än spektakulära segrar - och slaget vid "den heta porten" är en av de mest legendariska i den genren. Öst mot Väst, Demokrati mot Despotism, Fri Vilja mot Förtryck - har varit populära narrativ. Att dessa tolkningar av vad som skedde troligen är lika historiskt korrekta som Odysseus hemfärd från Troja, är mindre viktigt. Att studera hur en historisk händelse tolkas och omtolkas i olika tider är i sig en av de mest givande insynerna i vår historia.

Millers version är ett konstverk, en helt makalös användning av bildspråk med hjälp av den extremt begåvade färgläggaren Lynn Varley. Men kanske en bättre analogi än konst vore att säga att den är ett bildepos i samma anda som de orala epos som spridits från berättare till berättare innan det skriftliga språket och idén om historisk sanning slog igenom på stor front. För är det en sak som Millers 300 inte är så är det historiskt korrekt - även om Miller lade ned mycket tid och energi på att resa runt i regionen och inspireras av landskapet. Det här har konfunderat och irriterat en hel del förståsigpåare, eftersom vi i Väst nuförtiden lägger enorm vikt vid just autencitet. Inte nödvändigtvis äkta realism, men iallafall den uttalade viljan att vara autentisk. Historia är återberättandet av Sanningen, så nära det går att avgöra. Fast historia har nästan aldrig tidigare varit detta, och en hel del historia idag är fortfarande hopplöst vinklad och tillrättalagd.

För äldre tiders orala historieberättande fanns nog en mer medvetet avslappnad inställning till "realistiskt återskapande". Det handlade istället om att skapa känslor, formulera ideal, ingjuta mod och skapa idoler. Ungefär som vår populärkultur numera gör. Blir vi mindre berörda av "Brott och straff" eller "Hajen" för att vi vet att det är fiktion? Visst, de mest kittlande berättelserna är kanske de som har en fot i verkligheten (en lilltå iallafall), likt "Citizen Kane" eller "Gladiator", men vår inlevelse kan inte förstöras av en viktigpetter som står och pekar ut de historiska felaktigheterna. Det missar liksom hela poängen. Denna besatthet med verklighet är något som växt fram först i slutet av 1800-talet. Johannes Siapkas vid min institution har bland anant studerat hur museer då plötsligt fick för sig att det inte dög med snygga kopior i marmor av klassiska verk, utan man måste nödvändigtvis ha originalet. Det estetiska fick stryka på foten för det materiella.

Millers 300 är ett problematisk verk, som kom i en problematisk tid (1998-99) då Väst återigen började fokusera på Mellanöstern som Fienden. Det är en saga som frossar i muskulös macho-romantik och storvulna våldskarnevaler. Det är svart och det är vitt - fast inte i hud, vilket är det som är mest slående för den som tar sig tid att faktiskt läsa boken. Leonidas, särskilt som yngling, ser närmast nordafrikansk ut - inte en blondin så långt ögat kan nå, till skillnad från vissa Hollywood-filmer jag låter bli att nämna. Alla tankar på att berättelsen på något vis ska uppfattas som en historisk redogörelse borde smulas sönder inför den fantastiska åsynen av Xerxes, renrakad och utsmyckad med mer guldkedjor än vad som borde vara fysiskt möjligt. Närmast en anti-tes mot en dåtida perser-komung... En fantasibild skapad av berättaren, eller möjligen lyssnaren. För det viktigaste att inse är att 300 berättas inte av Miller, utan av en av de få överlevarna: Dilios. Lyssnarna är en skara unga greker som ska eldas upp inför det kommande slaget med den persiska armén. Det är på sätt och vis en meta-berättelse: Thermopylae har använts under årtusendena som inspiration och militär propaganda, och det är precis vad man får se att den används som i 300, av de samtida. Dilios är inte intresserad av att ge en faktaspäckad redogörelse, hans berättelse ska ingjuta mod och fanatism hos hans män. Dilios berättelse hör till samma genre som Sven Dufva och Lätta brigadens anfall.

Miller är en extremt komplicerad och inte alltid särskilt sympatisk person. Jag blir minst lika ofta förbannad på honom, som betagen av hans visioner och originella nytolkningar av modern populärkultur. Det är en av anledningarna till att jag fortsätter gilla honom - för han är sällan helt förutsägbar, till skillnad från många andra kulturpersonligheter som man vet vad de ska säga innan de öppnat munnen. Men som jag ser det kan man kritisera 300 på många olika plan, men att göra det utifrån brist på historisk autencitet är totalt meningslöst. Det var en händelse som blev en skröna inom sin egen generation, och som kommer fortsätta att vara en skröna efter det att vi alla är damm och stoft. Ska vi gissa att Herodotus version också har en del övrigt att önska?

Rekommenderad läsning är Guardians trevliga Reel History, som med glimten i ögat kollar in både gamla och nya filmer om historiska händelser och noterar det de fick rätt och det som manusförfattarna valde att utbrodera bortom allt sans och vett.

Kan särskilt rekommendera att läsa på om Life of Brian, Apocalypto, Becket och Jodhaa Akbar. Ni kommer kanske bli förvånade över vilka som får bäst betyg...

Läs även andra bloggares åsikter om antiken, Sparta, 300, Frank Miller, serier, film, historia, populärkultur