lördag 2 april 2011

Ett misslyckat medieexperiment?

Undrar om jag har några läsare kvar efter de senaste månadernas minst sagt sporadiska aktivitet? Intressant nog har jag noterat att det jag verkligen saknat med att inte hinna med bloggen är inte att skriva egna inlägg, hur kul det än är. Det är att inte hinna kolla runt på mina favvis-bloggar och läsa deras texter, delta i diskussioner mm. Jag saknar mina bloggarpolare...

Imorse satt jag och lyssnade på Medierna i P1 och ett av inslagen handlade om en del av en runsten utannonserad på Blocket som tydligen hade blivit en riktig snackis och valsat runt i nordiska medier förra veckan. Hade jag helt missat, så fullt upp har jag. Det visade sig efter några dagar att hela annonsen var ett experiment i källkritik av en lärare för en gymnasieklass, där runslingan tillverkats i verkstan. Det var visserligen ett intressant experiment, men jag kan inte låta bli att ställa mig lite frågande till upplägget, och jag vet inte om det verkligen var det mest talande exemplet för hur journalister ibland utövar dålig källkritik (då tycker jag Mediernas eget inslag om de finansiellt beroende kärnkraftsforskarna som fick uttala sig i media från veckan innan fungerar bättre).

För det första var det ju uppenbart en annons som sades gälla ett runstensfragment. Det var inte fel i min mening att lyfta upp detta i tidningen och jag tycker inte den första journalisten (som fick ett direkt anonymt tips av en av upphovspersonerna bakom lureriet) gjorde ett så dåligt jobb. Nej, hon kunde inte veta att det rörde sig om en man och hon visste inte om det verkligen var en Filipstadsbo (även om annonsen innehöll dialektala uttryck).

Mediernas journalist verkade vilja göra gällande att vi inte heller kunde veta om det rörde sig om ett fornminne. Här blir det komplicerat. I vanliga fall räknas runstenar som fasta fornminnen och skyddas per definition i lagen om Kulturminnen. Fragment av runstenar dyker ibland upp, men då oftast på platsen där stenen varit uppförd, eller som delar i gravar och kyrkobyggnader, då de oftast utgjorde kristna monument – nästan alla runstenar omnämner Gud, eller har en kristen symbol inristad. Som skriftlig källa över 100 år gammal omfattas den också av visst speciellt skydd i lagen.

Jag är faktiskt genuint glad över att Elisabeth Nilsson lyfte upp annonsen i sin tidning. I vanliga fall stångar vi arkeologer oss blodiga mot polismyndigheter och media för att få dem att uppmärksamma fornminnesbrott. Det är tyvärr inte ovanligt att vi hittar annonser på nätet som troligen handlar om plundrade fornfynd – men det är svårt att bevisa och beivra. Journalisten tog sig dessutom tid till att kontakta Magnus Källström på RAÄ för att få ett utlåtande om autenciteten. Ett bra utlåtande, som lyfte fram misstänkta aspekter av stenen och gav en vink om att det kunde röra sig om ett falsarium, eller åtminstone något mer sentida.

Så hur gott syfte läraren Torbjörn Strömberg* på Spångbergsgymnasiet än kan ha haft så anser jag personligen att det fick dåliga konsekvenser. Kommer någon journalist våga eller vilja skriva om suspekta utannonseringar av fornfynd på ett bra tag? Länsstyrelsens handläggare är nog lagom tacksamma för att de fick kasta bort värdefull arbetstid på detta. Och var verkligen den ursprungliga artikeln så dålig? – det tycker inte jag. Ett par detaljer lades till i onödan, men i grund och botten var den ovanligt gedigen med relevanta uttalanden från experter. Det händer inte ofta skulle jag vilja påstå. Andra medier som tog upp historien efter det var mindre källkritiska, det är snarare där problemet ligger.

Vad tycker ni? Var detta ett bra experiment? Är jag överkänslig?

* = Jag råkade förväxla läraren Torbjörns namn med en av elevernas ursprungligen. Nu är det rättat. Ber om ursäkt för missen.

P.S. Torbjörn Strömberg har skrivit ett inlägg på Second Opinion där han utvecklar sitt resonemang kring medieexperimentet.

torsdag 17 mars 2011

Arkeologer berättar massa roliga saker!

Det är faktiskt ganska fantastiskt vilket bra utbud det börjar bli av föredragsserier för forntidsintresserade - vare sig man är amatör- eller proffsarkeolog, eller bara vagt ute efter nåt kul att lyssna på. Stockholms arkeologiinstitution har fortsatt sin utmärkta satsning Tid För Forntid , en söndag per månad. Nu på söndag kommer antikaren Lennart Lind berätta varför romerska provinsmynt är roligare än du tror. Jag är benägen att tro honom, det finns mer hemliga budskap gömda i ett antikt mynt än en hel Dan Brown-bok!

Den 17:e april kommer osteologerna Lisa Hertzell och Johnny Karlsson redogöra för ett helt människoöde utifrån benens vittnesbörd om en ung avrättad kvinna. Jag är inte precis opartisk här, men ben är faktiskt ett otroligt intressant material att väva fram historier ur och den som inte tror mig kan gå till Stockholms Medeltidsmuseum den 23:e mars och lyssna på Anna Kjellström när hon berättar om de medeltida stadsbornas öden och livsbetingelser som skeletten avslöjar.

Det händer naturligtvis saker i Uppsala också. Inom de närmsta åren kommer ni få se mycket nytt framgrävt i Gamla Uppsala, med anledning av både undersökningar inför utbyggnaden av tågspåret och det stora forskningsprojekt kring Gamla Uppsala som initierats av John Ljungkvist, Hans Göthberg och Per Frölund. Med anledning av detta drar museet där ute igång en liten kvällsföreläsningsserie i vår. Johan Anund kommer att berätta om de gamla förundersökningarna inför Ostkustbanan på 90-talet och vad som kom fra då, Anders Biwall ska berätta om "arkeologi utan spade", dvs georadarunderökningar och John ska föreläsa om förra sommarens undersökningar på Kungsgårdsplatån.

Tärning från Gilltuna, Västerås. Foto: Anneli Sundkvist, SAU

I Västerås har länsstyrelsen och Västmanlands länsmuseum anordnat en hel eftermiddag med presentationer av de senaste årens stora undersökningar och resultat: medeltida bergsmansbyar, gravhögar och torp. Från SAU kommer Tony Engström och Anneli Sundkvist att berätta om förra årets utgrävningar av den omfattande och långvariga järnåldersboplatsen Gilltuna, och Jonas Wikborg ska berätta om Skälby-boplatsen, som snart kommer att publiceras i form av en populärt hållen, rikligt illustrerad bok.

För de som inte nöjer sig med att lyssna på forskning utan vill göra lite själv så har Stockholms universitet utlyst 3 doktorandtjänster i arkeologi, 2 vanliga (SU 617-0733-11) och en i laborativ analys (SU 617-0734-11). Sista ansökningsdag är den 15:e april.

Har ni andra tips på roliga arkeologiska föredragsserier ute i landet?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

tisdag 8 mars 2011

Gropig hjärna

Sitter och försöker samla mina tankar kring ett föredrag jag ska hålla imorgon på Stockholms läns museum, på ett seminarium om Gropkeramisk kultur som arrangeras i samarbete med länsstyrelsen, UV Mitt och institutionen i Stockholm. Det ska alltså handla om en nästan 1000-årig period under neolitikum då det parallellt med jordbrukande grupper har funnits marina jägare-samlare längs framförallt svenska Ostkusten, från Gästrikland till Skåne. Jag ska prata om förhållandet mellan denna grupp och den delvis samtida stridsyxekulturen som bodde lite mer i inlandet. Den skarpsynte kan se att det står i schemat att jag ska prata om förhållandet till båtyxekulturen. Det är helt enkelt ett annat namn på samma fenomen. Vi hittar ju bara på de här namnen och ibland har vi lite svårt att komma överens om vilket namn som är bäst... eller värst. Det är ändå ett mycket litet problem jämfört med hur oense vi kan vara om vad namnen ska definiera och hur de föremål och lämningar vi hittar ska förstås.

Det ska förstås bli hemskt kul att tillbringa en hel eftermiddag imorgon med att grotta ned sig i gropkeramiker (sån är jag), men just nu känner jag mig mer än lovligt oinspirerad. Hoppas de som har hört mig bladdra om ämnet förut inte blir alltför trötta på att jag inte hunnit fräscha upp mina slides mer.

http://kulturarvsdata.se/shm/media/html/329631
Det heter gropkeramisk kultur eftersom de gjorde många stora gropintryck i keramiken. Vi arkeologer är ett fantasifullt släkte.
Från Åloppe i Uppland, en av de först undersökta och publicerade lokalerna. (Foto: Jackie Taffinder,
Historiska Museets samlingar)

Den som vill beundra lite mer av den vackra keramiken kan kolla in de här fina fotografierna på Kringla. (Tack Lars)


Läs även andra bloggares åsikter om , ,

torsdag 3 mars 2011

Gamla prylar, ny teknik

Vi som håller på med gamla prylar, behöver vi verkligen internet och trendflugor som social media? Det räcker väl med en pensel, en samling lådor och lite handskrivna lappar. Om ändå. Informationsinsamling, -analys och -förmedling summerar nog våra arbetsuppgifter bäst och har man stora mängder data är det helt oumbärligt med digitala hjälpmedel. Vill man dessutom nå ut med det vi arbetar med och kommer fram till så krävs det också lite mer än att skriva aldrig så bra vetenskapliga artiklar.

I slutet av april hjälper jag till att anordna en session om digital arkeologi vid Nordic TAG konferensen på Linnémuseet. Vi har fått in ett antal intressanta föredrag som spänner från GIS till 3D-modeller (något som förresten efterlyses på K-bloggen) till sociala medier. Medorganisatör av sessionen är Lars Lundqvist som arbetat intensivt med digitala frågor vid Riksantikvarieämbetet. Nätverket Digitala Staten har publicerat en intervju med Lars kring ämbetets satsning på sociala medier, som man nog måste säga är närmast unikt inom svenska myndigheter i nuläget.

RESEARCH AND OUTREACH IN THE DIGITAL AGE

Introduction
Lars Lundqvist och Henrik Summanen, Riksantikvarieämbetet

The Iron Age Shock Doctrine – a GIS analysis of property rights in the landscape
Daniel Löwenborg, Department of Archaeology and Ancient History, Uppsala University

Reconstruction of ancient landscapes - posibilities for research
Kari Uotila, Department of Archaeology, University of Turku

The Uppåkra Project: Digital Pipelines for the Documentation and Analysis of Archaeological Excavations in Three dimensions.
Nicolò Dell’Unto, Department of Archaeology and Ancient History, Lund University

Hvordan kan et stort, nationalt museum anvende sociale medier?
Charlotte S H Jensen, National Museum of Denmark, Copenhagen

Digital Time Travels: A Collaboration Experience between Universities and Museums/Visitors Centres
Bodil Petersson, Department of Archaeology and Ancient History, Lund University

Dealing with the public and academic views of the Maya
Johan Normark, Department of Historical Studies, Göteborg University

Vi kommer avsluta med en paneldebatt som jag modererar, som ska handla om sociala medier inom arkeologi, forskning och kulturminnesvård. Deltagarna i den meddelas lite senare.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

lördag 26 februari 2011

Arkeologi nära och fjärran

Börjar återrehabilitera mig in i bloggen med ett mycket kort inlägg. I veckan släpptes en riktig "coffee table"-bok som avslutning på projektet The Urban Mind som fokuserat på stadsbildning i ett globalt arkeologiskt och miljöarkeologiskt perspektiv. 40 forskare vid Uppsalas och Stockholms universitet samt KTH har drivit detta som en del av IHOPE (Integrated History and future of Peoples on Earth). Artiklarna i boken spänner från de allra första stadsbildningarna i Mellanöstern, till Mayakulturen, handelsstäder på Afrikas östkust, Byzantium och de tidiga små stadsbildningarna i Skandinavien.

Boken kan beställas men finns även tillgänglig för nedladdning. Lovvärt.

Dagens läs/lyssna-tips:
Regeringen skickade för en vecka sedan ut ett förslag på nya regelverk för upphandling av uppdragsarkeologin. Har väckt en hel del känslor i branschen minst sagt och Vetenskapsradion i P1 har intervjuat några representanter. I tisdags intervjuades Erik Rosengren från Sveriges Museiarkeologer). Igår ett lite längre inslag med Agneta Åkerlund, länsantikvarie i Uppsala och Agneta Lagerlöf, RAÄ Samhällsavdelning. Arkologgruppen (2 ggr), UV-bloggen, Magnus Reuterdahl, Nils Harnesk och Fredrik Svanberg har också kommenterat det på sina bloggar. Jag kommer inte skriva en kommentar här, utan på SAU-bloggen i nästa vecka.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

tisdag 8 februari 2011

Vad är en arkeolog?

Den frågan ställs ofta med ömsom nyfikenhet ömsom förvirring av icke-arkeologer. Men faktum är att den frågan även ställs av oss själva och inte så sällan som man skulle kunna tro. Vi står med en fot i universitetsvärlden och en fot i en ren yrkessfär. Hos var och en av oss kan än det ena, än det andra överväga men för det allra flesta är både ämnesintresset och yrkesstoltheten påtaglig. Samtidigt ska det inte stickas under stol med att vårt fotfäste inom humaniora - som jag personligen gillar och förespråkar - har lett till vissa problem då humaniora på universitet haft en närmast patologisk motvilja mot "yrkesutbildningar". Metodutveckling, yrkesetik och branschföreskrifter har därför till stor del hållts på armlängds avstånd av de som ansvarat för utbildningen av nya generationer arkeologer.

Det här har lett till en hel del frustration hos många arkeologer, och frågan om branschorganisation har väckts i olika forum och av olika personer. Allt från de som vill göra Svenska Arkeologiska Samfundet till mer aktiv i politiska och etiska frågor, till de som vill se att Riksantikvarieämbetet tar ett kontrollansvar, till de som vill ha branschorganisationer för uppdragsarkeologer. Nils Harnesk har skrivit ett utförligt blogginlägg där han uttrycker sin önskan om ett generellt samarbetsorgan för alla arkeologer att söka medlemskap i, med gemensamma etiska regler som inkluderar metodik och anbud.

Tanken är god, men jag har mina tvivel om att det skulle kunna fungera. Det krävs tid, pengar och personer i maktposition för att genomdriva något liknande som jag ser det. Men min cynism kan vara ett utslag av åldern - lita inte på någon över 30 som sagt. Jag ser hellre att det finns eldsjälar som pushar för något liknande, än att vi alla ger upp och kastar in handduken. Problemen kommer inte försvinna av sig själv - de kommer blir värre tyvärr.

Vilka tankar, önskningar, förhoppningar, farhågor finns där ute? Vad behöver arkeologin för att vara relevant och kvalitativ?

Apropå det så vill jag tipsa om en utförlig och välskriven artikel av Magnus Alkarp i UNT Kultur där han recenserar Klas Åmarks gedigna verk om Sveriges förhållande till nazismen. Det är framförallt en resonerande artikel om skuld, historia, enkelspårig samtidsdebatt och ett rop efter fler forskare som orkar engagera sig i debatten och inte kapitulera inför de professionella tyckarna, ledarskribenterna och journalisterna. Det är inte så att Magnus inte förstår att ett sådant engagemang kommer till ett pris - han har som få andra fått uppleva det i första hand och det är fantastiskt att han vägrar låta sig kuvas.
...men just när vi behövde dem som mest, när Förintelseförnekarna började mässa sina stolleprov, gick det sena 1900-talets humanistiska forskare i kloster där de ägnade sig åt att spegla sig själva. Dystert betraktade man sina egna ansikten, föll i djup melankoli och ägnade återstoden av 1900-talet åt att diskutera sina egna ämnen under djupaste misstro. Genom sin tystnad kom de därmed själva att bli aktörer i denna tragedi. Därför är det svårt att komma till någon annan slutsats än att forskarna själva bär en del av skulden för att den svenska historien missbrukats.
Vi måste acceptera att vi har ett ansvar att se till att förhistorien inte missbrukas för samma unkna politiska syften som under åtskilliga perioder på 1800- och 1900-talet.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

söndag 6 februari 2011

Ännu en sen natt...

Ännu en helg som avslutas med att jag sitter och flyttar om, skriver till och plockar bort från ett powerpoint-föredrag. Jag frågar ibland mig själv varför jag gör detta mot mig själv, men svaret är helt enkelt att jag faktiskt tycker det är kul. Inte själva förberedelserna, det är mest en källa till frustration över att jag aldrig känner att det blir riktigt så bra som jag tänkt mig. Men när jag väl är på plats brukar det mest vara roligt. Eller åtminstone befriande på något plan.

Imorgon ska jag hålla ett inlägg i en föreläsningsserie om Arkeologi och framväxten av mänskliga samhällen som ges i regi av Senioruniversitetet i Uppsala. Det är en typ av uppdrag som jag ofta finner mest givande och med minst inslag av ångest (bortsett från det ofrånkomliga mixtrandet med powerpointen). Att få prata lite översiktligt om viktiga skeenden under neolitikum med insatta och intresserade människor som väljer att närvara och inte är dittvingade är ett klart nöje. Eftersom det inte rör sig om arkeologistudenter så kan jag koppla bort en hel del tradiga detaljer om debatter och kontroverser inom forskningen kring förhistorien (typ: "den här keramiktypen är dåligt definierad och den där yxkategorin är ett forskninghistoriskt missförstånd"...). Istället kan jag prata mer översiktligt om jordbrukets introduktion, vilka informationskällor vi arkeologer har och när vi börjar hitta spår av mjölkproduktion, yllehantverk och alkoholtillverkning. Det blir inte extremt djupsinnigt, det erkänner jag, men det kommer ändå inkludera en hel del av de senaste årens forskningsinsikter. Det har faktiskt hänt en hel del på den punkten.

Bosse Gräslund inledde serien med att tala om människans utveckling, och om två veckor är det dags för Kalle Lindholm att berätta om hur studier av landskapsutnyttjande i Afrika kan lära oss mer om förhållandet mellan människan och naturen. Andra föredragshållare är Anne-Sofie Gräslund, Anders Kaliff och Magnus Alkarp.


Läs även andra bloggares åsikter om , , ,