Undrar om jag har några läsare kvar efter de senaste månadernas minst sagt sporadiska aktivitet? Intressant nog har jag noterat att det jag verkligen saknat med att inte hinna med bloggen är inte att skriva egna inlägg, hur kul det än är. Det är att inte hinna kolla runt på mina favvis-bloggar och läsa deras texter, delta i diskussioner mm. Jag saknar mina bloggarpolare... Imorse satt jag och lyssnade på Medierna i P1 och ett av inslagen handlade om en del av en runsten utannonserad på Blocket som tydligen hade blivit en riktig snackis och valsat runt i nordiska medier förra veckan. Hade jag helt missat, så fullt upp har jag. Det visade sig efter några dagar att hela annonsen var ett experiment i källkritik av en lärare för en gymnasieklass, där runslingan tillverkats i verkstan. Det var visserligen ett intressant experiment, men jag kan inte låta bli att ställa mig lite frågande till upplägget, och jag vet inte om det verkligen var det mest talande exemplet för hur journalister ibland utövar dålig källkritik (då tycker jag Mediernas eget inslag om de finansiellt beroende kärnkraftsforskarna som fick uttala sig i media från veckan innan fungerar bättre).
För det första var det ju uppenbart en annons som sades gälla ett runstensfragment. Det var inte fel i min mening att lyfta upp detta i tidningen och jag tycker inte den första journalisten (som fick ett direkt anonymt tips av en av upphovspersonerna bakom lureriet) gjorde ett så dåligt jobb. Nej, hon kunde inte veta att det rörde sig om en man och hon visste inte om det verkligen var en Filipstadsbo (även om annonsen innehöll dialektala uttryck).
Mediernas journalist verkade vilja göra gällande att vi inte heller kunde veta om det rörde sig om ett fornminne. Här blir det komplicerat. I vanliga fall räknas runstenar som fasta fornminnen och skyddas per definition i lagen om Kulturminnen. Fragment av runstenar dyker ibland upp, men då oftast på platsen där stenen varit uppförd, eller som delar i gravar och kyrkobyggnader, då de oftast utgjorde kristna monument – nästan alla runstenar omnämner Gud, eller har en kristen symbol inristad. Som skriftlig källa över 100 år gammal omfattas den också av visst speciellt skydd i lagen.
Jag är faktiskt genuint glad över att Elisabeth Nilsson lyfte upp annonsen i sin tidning. I vanliga fall stångar vi arkeologer oss blodiga mot polismyndigheter och media för att få dem att uppmärksamma fornminnesbrott. Det är tyvärr inte ovanligt att vi hittar annonser på nätet som troligen handlar om plundrade fornfynd – men det är svårt att bevisa och beivra. Journalisten tog sig dessutom tid till att kontakta Magnus Källström på RAÄ för att få ett utlåtande om autenciteten. Ett bra utlåtande, som lyfte fram misstänkta aspekter av stenen och gav en vink om att det kunde röra sig om ett falsarium, eller åtminstone något mer sentida.
Så hur gott syfte läraren Torbjörn Strömberg* på Spångbergsgymnasiet än kan ha haft så anser jag personligen att det fick dåliga konsekvenser. Kommer någon journalist våga eller vilja skriva om suspekta utannonseringar av fornfynd på ett bra tag? Länsstyrelsens handläggare är nog lagom tacksamma för att de fick kasta bort värdefull arbetstid på detta. Och var verkligen den ursprungliga artikeln så dålig? – det tycker inte jag. Ett par detaljer lades till i onödan, men i grund och botten var den ovanligt gedigen med relevanta uttalanden från experter. Det händer inte ofta skulle jag vilja påstå. Andra medier som tog upp historien efter det var mindre källkritiska, det är snarare där problemet ligger.
Vad tycker ni? Var detta ett bra experiment? Är jag överkänslig?
* = Jag råkade förväxla läraren Torbjörns namn med en av elevernas ursprungligen. Nu är det rättat. Ber om ursäkt för missen.
P.S. Torbjörn Strömberg har skrivit ett inlägg på Second Opinion där han utvecklar sitt resonemang kring medieexperimentet.
