Imbecile et Fragile - Europa av idag

Unius linguae uniusque moris regnum imbecille et fragile est
Make strangers welcome in this land, let them keep their languages and customs, for weak and fragile is the realm which is based on a single language or on a single set of customs.

Kung Stefan (István) av Ungern i ett brev till sin son Emeric, 1036 e.Kr

Det är märkligt hur svårt det är att få folk att inse att idén om nationer som naturligt formgivna efter ett folk, en uppsättning seder och traditioner, ett språk och en religion inte har någon historisk grund eller relevans. Till och med om sagda nation är av Luxemburgs storlek är den bilden svår att försvara. Vår sentida besatthet av detta "ideal" har skapat enorma tragedier de senaste 200 åren, men det mest problematiska är nog hur självklar den synes som utgångspunkt för många människors diskussioner och forskning, vare sig det rör lösryckta påståenden om svenskhet eller DNA-studier som misslyckas totalt med att väga in historiska förlopp.

Med allt mer oroväckande politiska tendenser både i Norden och andra Europeiska länder är det 100 gånger viktigare att inte förtränga den egentliga verkligheten - årtusenden av ständigt föränderliga etniska grupper, samhällen, religioner, språk, traditioner, seder, kontaktnät, giftermålssystem, omflyttningar, samexistens. Det är dubbelt tragiskt/ironiskt att ett land så typiskt för historiens föränderlighet, vars helgonkung skrev ned dessa underbara visdomsord till sin son för närapå tusen år sedan, nu verkar hamna alltmer i händerna på riktiga mörkerelement. Som så ofta är det romerna som råkar mest illa ut, även om det naturligtvis är ett symptom på strömningar som drabbar de flesta minoritetsgrupper och i slutändan oss alla. Vad i helvete har vi EU för om vi inte kan hjälpa till att skydda de mest utsatta medborgarna i vår union?!

 

Husgrund utgrävd vid "Tattarstaden" Snarsmon, Tanum, Bohuslän. (Wikimedia Commons)

Jag vill delvis med anledning av detta passa på att tipsa om det nyligen startade projektet Den Skandinaviska Resandekartan som syftar till att synliggöra resandefolkens platser och kulturmiljöer. Ett mycket intressant projekt som drivs av personer anställda på Bohusläns museum/Västarvet i Sverige och Östfoldmuseene – Halden historiske Samlinger i Norge. De mottar gärna tips och det ska bli kul att följa bloggen.

Bra lästips till er som är nyfikna på hur sådana platser kan se ut arkeologiskt rekommenderar jag rapporten och artiklarna om lokalen Snarsmon, samt en alldeles nyutkommen bok av Anna Lihammar.


Andersson, Bodil (2008). Snarsmon: resandebyn där vägar möts. Uddevalla: Bohusläns museum

Lindholm, Kristina (2009). Resandebosättningen Snarsmon under utgrävning. Populär arkeologi. 2009(27):2, s. 28-29

Lihammer, Anna (2011) The forgotten ones. Small narratives and modern landscapes. Kulturmiljövård Mälardalens skrifter 3. Stockholm: Statens historiska museum

Och som alltid rekommenderas Maja Hagermans bok Det rena landet


Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, historia, resandefolk, romer, Ungern, EU, Europa

Vad gör arkeologerna den 29:e juli?

Är du arkeolog eller på något vis involverad i kulturmiljöarbete? Ett online-projekt har dragits igång som vill att du dokumenterar dina förehavanden den 29:e juli genom foto, video och/eller blogginlägg och meddelar sajten Day of Archaeology 2011. Låter som en kul idé och det vore roligt om så många som möjligt runtom i världen sände in bidrag. Jag har noterat datumet i min kalender i alla fall. Kommer troligen inte göra något mer upphetsande än att möblera våra nya kontorslokaler som SAU kommer flytta in i, i den vevan. Jag kommer inte mörka - administration är en arkeologs vardag också. Men jag kan nog tvinga en och annan medarbetare att skriva om något mer klassiskt arkeologiskt på SAU-bloggen också.

Vet du vad du kommer att göra den 29:e juli?

Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, kulturmiljövård, day of archaeology

Lewis Binford 1930-2011

Lewis R Binford är det inte så många utanför arkeologi/antropologi känner till, men som utan tvekan var en av de tre viktigaste arkeologerna under 1900-talet enligt min (och många andras) mening. Han var en förgrundsgestalt som förespråkade antropologisk bredd och vetenskaplig tyngd i ämnet, en på många sätt mycket amerikansk arkeologi, som blev en nytändning på 1960-talet efter efterkrigstidens kranka blekhet. Han kom att bli lika kritiserad som hyllad, vilket är ofrånkomligt för de som går i bräschen för nya inriktningar. Men hans forskargärning var alltid mer komplex och problematiserande än många av hans kritiker velat erkänna. Med alla sina brister så medförde Middle Range Theory ändå att arkeologin började lyfta sig över provinsiella kulturhistoriska detaljstudier. Och New Archaeology-skolans krav på medveten teoretisk utgångspunkt i all tolkning är något vi fortfarande bär med oss.

Vila i frid.

Johan Normark och Magnus Reuterdahl har också bloggat om Binfords bortgång.


Läs även andra bloggares åsikter om Lewis Binford

Alternativ historia

Med anledning av den livliga lilla debatt som uppstod i samband med mitt förra inlägg om populärhistoriens extremt ensidiga utbud så har journalisten och historiestudenten Claes Carlsson-Klauzner på sin blogg dragit upp förslag på en alternativ historisk tidskrift. Som verkar helt underbar. Titta in och ge egna förslag på vad som borde ingå i ert önske-magasin om historia. Anneli Sundkvist har ett par bra DVD-förslag för den som gillar 2:a VK-historia men vill att det ska handla om annat än bara män i uniform. Danska serien Matador kan givetvis läggas till den listan.

P.S. DIK har nu lagt ut lönestatistiken för 2010


Läs även andra bloggares åsikter om historia, populärvetenskap, vetenskapsjournalistik

Historia intresserar faktiskt bara män

Det klagas ganska ofta på forskare att vi inte kommunicerar mer och bättre och kritiken är till stor del berättigad. Vilket kan verka konstigt då man tycker att forskare borde vara mer passionerade över sitt arbete än de flesta andra - vilket är helt sant, det är vi. Det finns många anledningar till att ni inte översköljs av populärvetenskapliga framställningar för att som händer inom forskningen, och väldigt få av dem har att göra med att akademiker skulle vara något särdeles träigt och missunnsamt släkte. Alltså mer än genomsnittssvensken i övrigt...

Strukturella problem som att forskare har en enorm prestationspress för att klara brödfödan, där enbart vetenskaplig publicering räknas som meriterande har jag bloggat om tidigare. Eller frånvaron av en ordentlig utbildning i hur vi kan skriva för en bredare publik. Men en tredje orsak ligger inte hos vare sig forskarsamhället eller universiteten, utan hos de professionella skara som egentligen sköter om förmedlingen: förlag och media.

För ett par veckor sedan hörde jag ett föredrag av en arkeolog som definitivt lyckats ta klivet över till populärt skrivande: Kristina Ekero Eriksson, som bland annat skrivit om Årstafrun och som numera försörjer sig på allehanda små och stora uppdrag. Hon gav oss ett antal handfasta råd i hur vårt skrivande kan bli mer läsvärt och tillgängligt, men hon gav oss också en ganska deprimerande insyn i hur marknaden drivs och vilka ideer som köps in. Och det kan summeras i tre ord: krig, vapen och blod. Och kanske lite sex också. Allra helst ska det vara 2:a Världskriget! Den förhistoria som går att sälja in till tidningar och tidskrifter är kort och gott vikingar - men inte kvinnorna då, utan männen. Kristina har lärt sig vilka förslag som hon kan få sälja och vilka som kommer avvisas, och även om hon inte ger upp så måste hyran betalas. Det finns små glimtar av undantag, men de är få.

Tog detta foto på tidningshyllan för populärvetenskap i Pressbyrån på Centralen igårkväll. Av sex har tre omslag om 2:a världskriget och ytterligare en handlar om samurajer. Vilket lämnar Teknikhistoria och Illustrerad Vetenskap. Jag har inte flyttat om något för effektens skull. (Foto: Åsa M Larsson)

Likaså är den krigshistoria som efterfrågas av redaktörer av en speciell sort och socialhistoria göra sig icke besvär. (Peter Englund är ju ett lysande undantag, men bara i den mån att han lyckas dölja mycket av sin socialhistoria bakom kulisser av massa krigsfakta.) Kristina noterade med viss förundran denna totala övertygelse bland utgivare av historisk fiktion och fakta, att de som framförallt köper historiska tidskrifter o dyl är män. Att kundundersökningar visar att det är krig i allmänhet och 2:a VK i synnerhet som säljer.

Var är alla kulturtanterna som driver resten av kultur-Sverige frågade hon retoriskt. Mellan raderna hängde tanken att om kundundersökningar görs inom den redan etablerade kundsektorn så lär man knappast få annat än svar från de redan frälsta. Jag vet själv med mig att jag som älskar historia som ren underhållning aldrig köper populärtidningarna och nästan aldrig tittar på Discoverys historiska program längre. Däremot tittar jag ofta på Viasat History som åtminstone ibland pressar in program som handlar om annat än 2:a VK, historiska vapen och tunga maskiner.

Kanske kan vetenskapsbloggarna hjälpa till att vända denna tråkiga föreställning om vad som är gångbart på ända över tid. På nätet kan vi nå varandra utan censur av redaktioner rädda för att pröva något nytt. Men för att det ska ske krävs det att fler av oss tar detta medium i besittning. Så det är med stor glädje jag kan rekommendera att ni tittar in på min kollega Anneli Sundkvists nystartade blogg The A Word (som skrivs på svenska faktiskt). Senaste inlägget är en reflektion över Jane Auels nyaste bok i serien Grottbjörnens Folk. Och de som tror att de vet vad arkeologer tycker om dessa alster bör definitivt läsa vad Anneli har att säga.

P.S. Min rubrik var menad ironiskt och utmanande, om det nu undgick någon. Dessutom vet jag fuller väl att det finns massor av män som gillar annan historia än den som hände mellan 1939-1945. Vi får bilda nån slags uppror på Facebook gissar jag...


Läs även andra bloggares åsikter om historia, populärvetenskap, media, vetenskapsjournalistik, vetenskapsbloggar

Appar och arkeologi

Så jag hann inte åka iväg till konferensen som SAA höll i USA och delta i sessionen om kremeringar. Jag var i alla fall med genom ombud eftersom Liv Nilsson höll vårt gemensamma föredrag. Och jag kunde följa det hela på avstånd på Twitter i alla fall. Okej - inte riktigt samma sak, men ganska kul ändå och ett sätt att få upp ögonen för fler kollegor som är aktiva twittrare. Det var ganska surrealistiskt att se Livs och mitts föredrag omnämnas i ett litet tweet från andra sidan jordklotet.

Solklart!

Om ett par veckor ska jag i alla fall pallra mig iväg på en konferens, men utan risk för jetlag. Nordic TAG går av stapeln i Kalmar detta år och jag och Lars Lundqvist ska alltså hålla i en session om digital teknik och arkeologi, från forskning, till förmedling, till personligt nätverksbyggande. Det ska bli hemskt kul och jag är speciellt glad att vi fått representanter från Sverige, Finland och Danmark. Vi avslutar med en paneldiskussion kring social media och digital förmedling. Magnus Reuterdahl kommer att delta i panelen bland annat.

Inte minst är det den ökade användningen av smartphones med integrering av social media och möjlighet att ladda ned olika appar (speciella program) som bidragit till att öka intresset för digitala medier och nätverk. Själv använder jag en mobil med Android som operativsystem, vilken utvecklats av Google och är fritt tillgängligt för användare att utveckla. Denna tillgänglighet har gjort android den främsta konkurrenten till Apple i nuläget. Apple som tillverkar Iphone har den fördelen att deras produkter är välutvecklade och säkra, men de kräver också större kontroll över utvecklarna och produkterna.

Riksantikvarieämbetet valde därför Android som sin plattform när de skapade appen Kringla för att söka efter registrerade fornlämningar i närheten. En liknande app som nu finns tillgänglig för nedladdning på Android Market är English Heritage Days Out som kan vara trevlig att ha tillgänglig om man reser runt på engelska landsbygden i sommar. Den finns även för Iphone. Sen har det kommit något som heter Archaeobox och som ska samla information om arkeologiska nyheter, evenemang och jobb. Jag har ingen aning om hur den funkar tyvärr, för min ämlans HTC Tattoo går inte att uppdatera till senaste versionen av OS. Snart läge att göra något drastiskt...


Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, social media, android

Ett misslyckat medieexperiment?

Undrar om jag har några läsare kvar efter de senaste månadernas minst sagt sporadiska aktivitet? Intressant nog har jag noterat att det jag verkligen saknat med att inte hinna med bloggen är inte att skriva egna inlägg, hur kul det än är. Det är att inte hinna kolla runt på mina favvis-bloggar och läsa deras texter, delta i diskussioner mm. Jag saknar mina bloggarpolare...

Imorse satt jag och lyssnade på Medierna i P1 och ett av inslagen handlade om en del av en runsten utannonserad på Blocket som tydligen hade blivit en riktig snackis och valsat runt i nordiska medier förra veckan. Hade jag helt missat, så fullt upp har jag. Det visade sig efter några dagar att hela annonsen var ett experiment i källkritik av en lärare för en gymnasieklass, där runslingan tillverkats i verkstan. Det var visserligen ett intressant experiment, men jag kan inte låta bli att ställa mig lite frågande till upplägget, och jag vet inte om det verkligen var det mest talande exemplet för hur journalister ibland utövar dålig källkritik (då tycker jag Mediernas eget inslag om de finansiellt beroende kärnkraftsforskarna som fick uttala sig i media från veckan innan fungerar bättre).

För det första var det ju uppenbart en annons som sades gälla ett runstensfragment. Det var inte fel i min mening att lyfta upp detta i tidningen och jag tycker inte den första journalisten (som fick ett direkt anonymt tips av en av upphovspersonerna bakom lureriet) gjorde ett så dåligt jobb. Nej, hon kunde inte veta att det rörde sig om en man och hon visste inte om det verkligen var en Filipstadsbo (även om annonsen innehöll dialektala uttryck).

Mediernas journalist verkade vilja göra gällande att vi inte heller kunde veta om det rörde sig om ett fornminne. Här blir det komplicerat. I vanliga fall räknas runstenar som fasta fornminnen och skyddas per definition i lagen om Kulturminnen. Fragment av runstenar dyker ibland upp, men då oftast på platsen där stenen varit uppförd, eller som delar i gravar och kyrkobyggnader, då de oftast utgjorde kristna monument – nästan alla runstenar omnämner Gud, eller har en kristen symbol inristad. Som skriftlig källa över 100 år gammal omfattas den också av visst speciellt skydd i lagen.

Jag är faktiskt genuint glad över att Elisabeth Nilsson lyfte upp annonsen i sin tidning. I vanliga fall stångar vi arkeologer oss blodiga mot polismyndigheter och media för att få dem att uppmärksamma fornminnesbrott. Det är tyvärr inte ovanligt att vi hittar annonser på nätet som troligen handlar om plundrade fornfynd – men det är svårt att bevisa och beivra. Journalisten tog sig dessutom tid till att kontakta Magnus Källström på RAÄ för att få ett utlåtande om autenciteten. Ett bra utlåtande, som lyfte fram misstänkta aspekter av stenen och gav en vink om att det kunde röra sig om ett falsarium, eller åtminstone något mer sentida.

Så hur gott syfte läraren Torbjörn Strömberg* på Spångbergsgymnasiet än kan ha haft så anser jag personligen att det fick dåliga konsekvenser. Kommer någon journalist våga eller vilja skriva om suspekta utannonseringar av fornfynd på ett bra tag? Länsstyrelsens handläggare är nog lagom tacksamma för att de fick kasta bort värdefull arbetstid på detta. Och var verkligen den ursprungliga artikeln så dålig? – det tycker inte jag. Ett par detaljer lades till i onödan, men i grund och botten var den ovanligt gedigen med relevanta uttalanden från experter. Det händer inte ofta skulle jag vilja påstå. Andra medier som tog upp historien efter det var mindre källkritiska, det är snarare där problemet ligger.

Vad tycker ni? Var detta ett bra experiment? Är jag överkänslig?

* = Jag råkade förväxla läraren Torbjörns namn med en av elevernas ursprungligen. Nu är det rättat. Ber om ursäkt för missen.

P.S. Torbjörn Strömberg har skrivit ett inlägg på Second Opinion där han utvecklar sitt resonemang kring medieexperimentet.