Börjar återrehabilitera mig in i bloggen med ett mycket kort inlägg. I veckan släpptes en riktig "coffee table"-bok som avslutning på projektet The Urban Mind som fokuserat på stadsbildning i ett globalt arkeologiskt och miljöarkeologiskt perspektiv. 40 forskare vid Uppsalas och Stockholms universitet samt KTH har drivit detta som en del av IHOPE (Integrated History and future of Peoples on Earth). Artiklarna i boken spänner från de allra första stadsbildningarna i Mellanöstern, till Mayakulturen, handelsstäder på Afrikas östkust, Byzantium och de tidiga små stadsbildningarna i Skandinavien.
Dagens läs/lyssna-tips:
Regeringen skickade för en vecka sedan ut ett förslag på nya regelverk för upphandling av uppdragsarkeologin. Har väckt en hel del känslor i branschen minst sagt och Vetenskapsradion i P1 har intervjuat några representanter. I tisdags intervjuades Erik Rosengren från Sveriges Museiarkeologer). Igår ett lite längre inslag med Agneta Åkerlund, länsantikvarie i Uppsala och Agneta Lagerlöf, RAÄ Samhällsavdelning. Arkologgruppen (2 ggr), UV-bloggen, Magnus Reuterdahl, Nils Harnesk och Fredrik Svanberg har också kommenterat det på sina bloggar. Jag kommer inte skriva en kommentar här, utan på SAU-bloggen i nästa vecka.
Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, uppdragsarkeologi, stadsbildning, historia, miljöhistoria
lördag 26 februari 2011
tisdag 8 februari 2011
Vad är en arkeolog?
Den frågan ställs ofta med ömsom nyfikenhet ömsom förvirring av icke-arkeologer. Men faktum är att den frågan även ställs av oss själva och inte så sällan som man skulle kunna tro. Vi står med en fot i universitetsvärlden och en fot i en ren yrkessfär. Hos var och en av oss kan än det ena, än det andra överväga men för det allra flesta är både ämnesintresset och yrkesstoltheten påtaglig. Samtidigt ska det inte stickas under stol med att vårt fotfäste inom humaniora - som jag personligen gillar och förespråkar - har lett till vissa problem då humaniora på universitet haft en närmast patologisk motvilja mot "yrkesutbildningar". Metodutveckling, yrkesetik och branschföreskrifter har därför till stor del hållts på armlängds avstånd av de som ansvarat för utbildningen av nya generationer arkeologer.
Det här har lett till en hel del frustration hos många arkeologer, och frågan om branschorganisation har väckts i olika forum och av olika personer. Allt från de som vill göra Svenska Arkeologiska Samfundet till mer aktiv i politiska och etiska frågor, till de som vill se att Riksantikvarieämbetet tar ett kontrollansvar, till de som vill ha branschorganisationer för uppdragsarkeologer. Nils Harnesk har skrivit ett utförligt blogginlägg där han uttrycker sin önskan om ett generellt samarbetsorgan för alla arkeologer att söka medlemskap i, med gemensamma etiska regler som inkluderar metodik och anbud.
Tanken är god, men jag har mina tvivel om att det skulle kunna fungera. Det krävs tid, pengar och personer i maktposition för att genomdriva något liknande som jag ser det. Men min cynism kan vara ett utslag av åldern - lita inte på någon över 30 som sagt. Jag ser hellre att det finns eldsjälar som pushar för något liknande, än att vi alla ger upp och kastar in handduken. Problemen kommer inte försvinna av sig själv - de kommer blir värre tyvärr.
Vilka tankar, önskningar, förhoppningar, farhågor finns där ute? Vad behöver arkeologin för att vara relevant och kvalitativ?
Apropå det så vill jag tipsa om en utförlig och välskriven artikel av Magnus Alkarp i UNT Kultur där han recenserar Klas Åmarks gedigna verk om Sveriges förhållande till nazismen. Det är framförallt en resonerande artikel om skuld, historia, enkelspårig samtidsdebatt och ett rop efter fler forskare som orkar engagera sig i debatten och inte kapitulera inför de professionella tyckarna, ledarskribenterna och journalisterna. Det är inte så att Magnus inte förstår att ett sådant engagemang kommer till ett pris - han har som få andra fått uppleva det i första hand och det är fantastiskt att han vägrar låta sig kuvas.
Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, etik, historia, politik, Magnus Alkarp
Det här har lett till en hel del frustration hos många arkeologer, och frågan om branschorganisation har väckts i olika forum och av olika personer. Allt från de som vill göra Svenska Arkeologiska Samfundet till mer aktiv i politiska och etiska frågor, till de som vill se att Riksantikvarieämbetet tar ett kontrollansvar, till de som vill ha branschorganisationer för uppdragsarkeologer. Nils Harnesk har skrivit ett utförligt blogginlägg där han uttrycker sin önskan om ett generellt samarbetsorgan för alla arkeologer att söka medlemskap i, med gemensamma etiska regler som inkluderar metodik och anbud.
Tanken är god, men jag har mina tvivel om att det skulle kunna fungera. Det krävs tid, pengar och personer i maktposition för att genomdriva något liknande som jag ser det. Men min cynism kan vara ett utslag av åldern - lita inte på någon över 30 som sagt. Jag ser hellre att det finns eldsjälar som pushar för något liknande, än att vi alla ger upp och kastar in handduken. Problemen kommer inte försvinna av sig själv - de kommer blir värre tyvärr.
Vilka tankar, önskningar, förhoppningar, farhågor finns där ute? Vad behöver arkeologin för att vara relevant och kvalitativ?
Apropå det så vill jag tipsa om en utförlig och välskriven artikel av Magnus Alkarp i UNT Kultur där han recenserar Klas Åmarks gedigna verk om Sveriges förhållande till nazismen. Det är framförallt en resonerande artikel om skuld, historia, enkelspårig samtidsdebatt och ett rop efter fler forskare som orkar engagera sig i debatten och inte kapitulera inför de professionella tyckarna, ledarskribenterna och journalisterna. Det är inte så att Magnus inte förstår att ett sådant engagemang kommer till ett pris - han har som få andra fått uppleva det i första hand och det är fantastiskt att han vägrar låta sig kuvas.
...men just när vi behövde dem som mest, när Förintelseförnekarna började mässa sina stolleprov, gick det sena 1900-talets humanistiska forskare i kloster där de ägnade sig åt att spegla sig själva. Dystert betraktade man sina egna ansikten, föll i djup melankoli och ägnade återstoden av 1900-talet åt att diskutera sina egna ämnen under djupaste misstro. Genom sin tystnad kom de därmed själva att bli aktörer i denna tragedi. Därför är det svårt att komma till någon annan slutsats än att forskarna själva bär en del av skulden för att den svenska historien missbrukats.Vi måste acceptera att vi har ett ansvar att se till att förhistorien inte missbrukas för samma unkna politiska syften som under åtskilliga perioder på 1800- och 1900-talet.
Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, etik, historia, politik, Magnus Alkarp
söndag 6 februari 2011
Ännu en sen natt...
Ännu en helg som avslutas med att jag sitter och flyttar om, skriver till och plockar bort från ett powerpoint-föredrag. Jag frågar ibland mig själv varför jag gör detta mot mig själv, men svaret är helt enkelt att jag faktiskt tycker det är kul. Inte själva förberedelserna, det är mest en källa till frustration över att jag aldrig känner att det blir riktigt så bra som jag tänkt mig. Men när jag väl är på plats brukar det mest vara roligt. Eller åtminstone befriande på något plan.
Imorgon ska jag hålla ett inlägg i en föreläsningsserie om Arkeologi och framväxten av mänskliga samhällen som ges i regi av Senioruniversitetet i Uppsala. Det är en typ av uppdrag som jag ofta finner mest givande och med minst inslag av ångest (bortsett från det ofrånkomliga mixtrandet med powerpointen). Att få prata lite översiktligt om viktiga skeenden under neolitikum med insatta och intresserade människor som väljer att närvara och inte är dittvingade är ett klart nöje. Eftersom det inte rör sig om arkeologistudenter så kan jag koppla bort en hel del tradiga detaljer om debatter och kontroverser inom forskningen kring förhistorien (typ: "den här keramiktypen är dåligt definierad och den där yxkategorin är ett forskninghistoriskt missförstånd"...). Istället kan jag prata mer översiktligt om jordbrukets introduktion, vilka informationskällor vi arkeologer har och när vi börjar hitta spår av mjölkproduktion, yllehantverk och alkoholtillverkning. Det blir inte extremt djupsinnigt, det erkänner jag, men det kommer ändå inkludera en hel del av de senaste årens forskningsinsikter. Det har faktiskt hänt en hel del på den punkten.
Bosse Gräslund inledde serien med att tala om människans utveckling, och om två veckor är det dags för Kalle Lindholm att berätta om hur studier av landskapsutnyttjande i Afrika kan lära oss mer om förhållandet mellan människan och naturen. Andra föredragshållare är Anne-Sofie Gräslund, Anders Kaliff och Magnus Alkarp.
Läs även andra bloggares åsikter om Uppsala senioruniversitet, arkeologi, föreläsning, stenålder
Imorgon ska jag hålla ett inlägg i en föreläsningsserie om Arkeologi och framväxten av mänskliga samhällen som ges i regi av Senioruniversitetet i Uppsala. Det är en typ av uppdrag som jag ofta finner mest givande och med minst inslag av ångest (bortsett från det ofrånkomliga mixtrandet med powerpointen). Att få prata lite översiktligt om viktiga skeenden under neolitikum med insatta och intresserade människor som väljer att närvara och inte är dittvingade är ett klart nöje. Eftersom det inte rör sig om arkeologistudenter så kan jag koppla bort en hel del tradiga detaljer om debatter och kontroverser inom forskningen kring förhistorien (typ: "den här keramiktypen är dåligt definierad och den där yxkategorin är ett forskninghistoriskt missförstånd"...). Istället kan jag prata mer översiktligt om jordbrukets introduktion, vilka informationskällor vi arkeologer har och när vi börjar hitta spår av mjölkproduktion, yllehantverk och alkoholtillverkning. Det blir inte extremt djupsinnigt, det erkänner jag, men det kommer ändå inkludera en hel del av de senaste årens forskningsinsikter. Det har faktiskt hänt en hel del på den punkten.
Bosse Gräslund inledde serien med att tala om människans utveckling, och om två veckor är det dags för Kalle Lindholm att berätta om hur studier av landskapsutnyttjande i Afrika kan lära oss mer om förhållandet mellan människan och naturen. Andra föredragshållare är Anne-Sofie Gräslund, Anders Kaliff och Magnus Alkarp.
Läs även andra bloggares åsikter om Uppsala senioruniversitet, arkeologi, föreläsning, stenålder
måndag 31 januari 2011
Kulturarv på nätet
Det är intressant att se att allt fler organisationer väljer att utgå från ett bloggverktyg som huvudsaklig webbplats, istället för att som förr i tiden (typ 12-24 månader sedan) ha en central statisk hemsida med en blogg knuten till sig (mer eller mindre otydligt). Det avspeglar en tydlig förändring i hur man använder nätet och vilken roll man tänker sig att det ska spela i organisationen. En glidning från att se publicering som den självklara förebilden, till att se mötesplatsen och nyhetskanaler som förebilder. Nu senast är det Riksförbundet Sveriges Museer som lanserat sin nya wordpress-sida. Snygg och lockande är mitt intryck, men jag blev också nöjd att de inte i upphetsningen glömde bort att tillhandahålla ordentlig information om vilka de är och hu man kan kontakta dem. Det har jag ibland sett på andra ställen. Sociala medier är lysande i min mening, men dialogen kan och bör inte helt ersätta nätet som informationsplattform.
Riksantikvarieämbetet meddelar att årets anslag för kulturmiljön uppgår till en kvarts miljard. Vilket kan låta som en hisnande summa men som i sig inbegriper att från landskap, till fornlämningsvård till byggnader. Det inkluderar även K-Samsök som är ett brett samarbete för att tillgängliggöra kulturarvsinformation som samlats i flera olika databaser på museer och institut. Riksantikvarieämbetet fördelar det mesta av medlen till länsstyrelserna, som i sin tur beslutar vad inom länet som ska få bidrag.
Själv var jag i eftermiddags med på en träff arrangerad av CAA-SE på Historiska museet. En ren intresseklubb för arkeologer och informationstekniker som funderar kring hur vi kan göra utgrävningsdata mer tillgängligt och användbart för myndigheter, forskare, studenter, företag och allmänhet. Jag väljer dock att blogga om det på SAU-bloggen, så det kommer nåt där imorgon.
Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, kulturarv, internet
Riksantikvarieämbetet meddelar att årets anslag för kulturmiljön uppgår till en kvarts miljard. Vilket kan låta som en hisnande summa men som i sig inbegriper att från landskap, till fornlämningsvård till byggnader. Det inkluderar även K-Samsök som är ett brett samarbete för att tillgängliggöra kulturarvsinformation som samlats i flera olika databaser på museer och institut. Riksantikvarieämbetet fördelar det mesta av medlen till länsstyrelserna, som i sin tur beslutar vad inom länet som ska få bidrag.
Själv var jag i eftermiddags med på en träff arrangerad av CAA-SE på Historiska museet. En ren intresseklubb för arkeologer och informationstekniker som funderar kring hur vi kan göra utgrävningsdata mer tillgängligt och användbart för myndigheter, forskare, studenter, företag och allmänhet. Jag väljer dock att blogga om det på SAU-bloggen, så det kommer nåt där imorgon.
Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, kulturarv, internet
måndag 24 januari 2011
Dela med sig?
Lite korta nedslag i arkeolog-bloggosfären:
Lars Lundqvist skriver om en konferens i Haag han nyligen deltog i som handlade om Europeana - en enormt växande sökbar databas över europeiska museers samlingar. Utmaningen man nu ställs inför gäller hur pass fri all denna information ska vara. Grunddatan är ju sammanställd av institutionerna själva, Europeana fungerar endast som en sorts portal och samlingsplats för att underlätta informationsinsamling. Men det har varit hårda restriktioner kring hur sådana analyser och sammanställningar får användas, kanske lite för hårda och nu driver många på för att lossa lite mer på restriktionerna. Men det här är en komplex fråga - väg gärna in med åsikter och erfarenheter på K-bloggen.
Diskussionen kring vad all denna information och digitala data kan och bör och ska användas till pågår ganska intensivt mellan forskare, kulturarvsarbetare och dataintresserade. Inte minst tack vare att Daniel Löwenborg med flera initierat en svensk underavdelning till CAA (Computer Applications in Archaeology) och inlett en livaktig debatt på LinkedIn.
Ludvig Papmehl-Dufay meddelar på Kalmar-bloggen att publikationen av förra årets Blankaholmsseminarium (forntid längs Ostkusten) är under tryckning. En snygg publikation dessutom, och med många intressanta artiklar (jag vet för jag hörde föredragen). Årets seminarium går av stapeln om en månad och den som är intresserad av att komma och lyssna på en uppsjö intressanta föredrag kan kontakta Michael Dahlin via hans blogg.
Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, Europeana, open access, kultur, kulturarv, museum, Kalmar
Lars Lundqvist skriver om en konferens i Haag han nyligen deltog i som handlade om Europeana - en enormt växande sökbar databas över europeiska museers samlingar. Utmaningen man nu ställs inför gäller hur pass fri all denna information ska vara. Grunddatan är ju sammanställd av institutionerna själva, Europeana fungerar endast som en sorts portal och samlingsplats för att underlätta informationsinsamling. Men det har varit hårda restriktioner kring hur sådana analyser och sammanställningar får användas, kanske lite för hårda och nu driver många på för att lossa lite mer på restriktionerna. Men det här är en komplex fråga - väg gärna in med åsikter och erfarenheter på K-bloggen.
Diskussionen kring vad all denna information och digitala data kan och bör och ska användas till pågår ganska intensivt mellan forskare, kulturarvsarbetare och dataintresserade. Inte minst tack vare att Daniel Löwenborg med flera initierat en svensk underavdelning till CAA (Computer Applications in Archaeology) och inlett en livaktig debatt på LinkedIn.
Ludvig Papmehl-Dufay meddelar på Kalmar-bloggen att publikationen av förra årets Blankaholmsseminarium (forntid längs Ostkusten) är under tryckning. En snygg publikation dessutom, och med många intressanta artiklar (jag vet för jag hörde föredragen). Årets seminarium går av stapeln om en månad och den som är intresserad av att komma och lyssna på en uppsjö intressanta föredrag kan kontakta Michael Dahlin via hans blogg.
Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, Europeana, open access, kultur, kulturarv, museum, Kalmar
söndag 23 januari 2011
Mitt liv som nörd
Jag försöker hålla min nördiga sida lite under kontroll på bloggen. Alltså den nördighet som inte direkt är relaterad till förhistoria. Om jag inte gjorde det skulle ni tvingas utså ett antal inlägg om serier (alltså såna i pappersform), TV-serier (t ex Mad Men säsong 4, Deep Space 9 och Dr Who), samt Fantasy. När det gäller det sista är husguden George R R Martin vars pågående super-epos A Song of Ice and Fire, i vår kommer ha premiär som enormt påkostad TV-serie på kvalitetskanalen HBO.
George Martin är en erfaren författare av fantasy och science-fiction sedan många år, men han är också mycket historieintresserad och påläst. (Faktum är att han skev en litterär uppsats om Sveaborgs öde under Sveriges korta, nesliga krig med Ryssland 1808-09). Hans pågående fantasy-epos är också mer inspirerat av europeisk högmedeltid och Rosornas Krig i England, än av den sorts mytologiskt berättande som Tolkien tog avstamp i. Martins karaktärer är otroligt komplexa och det blir allt svårare ju längre historien pågår att avgöra vem som är god och vem som är ond. Framförallt är det i det närmaste omöjligt att skilja rätt från orätt när kungadömet rör sig närmare och närmare rent inbördeskrig. Det handlar om makt, religion, folkgrupper, ekonomiska intressen, kortsynt snikenhet och bitter cynism. Det enda som är säkert är att de vanliga människorna kommer lida ont. Samtidigt som man som läsare får ett enormt starkt band till karaktärerna - även de man hatar och föraktar. Böckerna vinner även på att läsas om och om och om igen, för det finns ledtrådar, vinkar, tips och spår överallt i texterna.
Den vaga kopplingen till historiepåverkat berättande som det rör sig om i fallet A Game of Thrones (första boken/säsong 1 på TV) gör att jag kommer ta mig friheten att släppa lös min inre nörd lite mer i samband med serien visas. Fast med viss förbehåll då jag inte vill skriva spoilers. Jag kommer nog inte vara ensam i det, Martin har en enormt hängiven skara fans i Sverige, vilket inte minst visade sig då journalisten John Sjögren för ett par veckor sedan fick bre ut sig på hela framsidan av UNT Kulturdelen, samt ett stort uppslag inuti om den kommande TV-serien. Det finns stor risk för att ett antal andra dolda fans kommer krypa fram under stock och sten de närmaste månaderna. Ni andra får helt enkelt lova att ha tålamod med oss...
HBO har lyckats samla en fantastisk grupp skådespelare till serien dessutom: Sean Bean, Lena Headey, Peter Dinklage, Mark Addy, Nikolaj Coster-Waldau för att nämna några. För de som likt mig vill hålla sjukt mycket koll på inspelningen och visningen rekommenderas bloggen Winter Is Coming.
Läs även andra bloggares åsikter om game of thrones, HBO, George R R Martin, A Song of Ice and Fire, fantasy
George Martin är en erfaren författare av fantasy och science-fiction sedan många år, men han är också mycket historieintresserad och påläst. (Faktum är att han skev en litterär uppsats om Sveaborgs öde under Sveriges korta, nesliga krig med Ryssland 1808-09). Hans pågående fantasy-epos är också mer inspirerat av europeisk högmedeltid och Rosornas Krig i England, än av den sorts mytologiskt berättande som Tolkien tog avstamp i. Martins karaktärer är otroligt komplexa och det blir allt svårare ju längre historien pågår att avgöra vem som är god och vem som är ond. Framförallt är det i det närmaste omöjligt att skilja rätt från orätt när kungadömet rör sig närmare och närmare rent inbördeskrig. Det handlar om makt, religion, folkgrupper, ekonomiska intressen, kortsynt snikenhet och bitter cynism. Det enda som är säkert är att de vanliga människorna kommer lida ont. Samtidigt som man som läsare får ett enormt starkt band till karaktärerna - även de man hatar och föraktar. Böckerna vinner även på att läsas om och om och om igen, för det finns ledtrådar, vinkar, tips och spår överallt i texterna.
Den vaga kopplingen till historiepåverkat berättande som det rör sig om i fallet A Game of Thrones (första boken/säsong 1 på TV) gör att jag kommer ta mig friheten att släppa lös min inre nörd lite mer i samband med serien visas. Fast med viss förbehåll då jag inte vill skriva spoilers. Jag kommer nog inte vara ensam i det, Martin har en enormt hängiven skara fans i Sverige, vilket inte minst visade sig då journalisten John Sjögren för ett par veckor sedan fick bre ut sig på hela framsidan av UNT Kulturdelen, samt ett stort uppslag inuti om den kommande TV-serien. Det finns stor risk för att ett antal andra dolda fans kommer krypa fram under stock och sten de närmaste månaderna. Ni andra får helt enkelt lova att ha tålamod med oss...
HBO har lyckats samla en fantastisk grupp skådespelare till serien dessutom: Sean Bean, Lena Headey, Peter Dinklage, Mark Addy, Nikolaj Coster-Waldau för att nämna några. För de som likt mig vill hålla sjukt mycket koll på inspelningen och visningen rekommenderas bloggen Winter Is Coming.
Läs även andra bloggares åsikter om game of thrones, HBO, George R R Martin, A Song of Ice and Fire, fantasy
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
