Den 15/5 avled Ebba During efter en längre tids sjukdom, hon blev 69 år. Ebba var en förgrundsgestalt inom svensk arkeologi och personifierar osteologi för otaliga före detta studenter - inklusive mig själv. Jag hade den enorma förmånen att studera osteologi åren -96-97 på Arkeoosteologiska laboriatoriet som då var huserat i gamla stallbyggnaden vid Ulriksdals slott. Den opraktiska men underbara miljön har varit ett hem för osteologer sen Gustav VI, entusiastisk arkeolog, donerade byggnaden till Nils-Gustaf Gejvall, svensk osteologis fader och en centralgestalt inom ämnet även internationellt. Sedan några år tillbaka återfinns osteologen numera i samma byggnad som arkeologen, dvs Gamla Wallenberglaboratoriet vid Frescati.
Men för väldigt många osteologer är minnet av Ebba ändå för evigt förknippat med de lummiga parkerna runt Ulriksdal och den lilla avlånga stallbyggnaden med Lokatts-skelett i fönstret och lådor med referensmaterial av alla möjliga sorters djur, liksom vördfullt förvarade lämningar av människor vilka användes i utbildningen. Då och då tittade polisen förbi med lite skelettdelar som inlämnats av oroliga upphittare, bara för att alltsomoftast få upplysningar av en plirigt leende men tålmodig Ebba att det rörde sig om svanben eller björnben.
Ebba hörde till den alldeles för unika grupp forskare vars brinnande passion för sitt ämne också gav upphov till en passion för förmedling och lärande. På osteologen kände varenda student sig utvald och sedd från första början, och hennes entusiasm och tilltro till ämnet var lika smittsamt som bestående. Vare sig man gick vidare och blev forskare, eller om man sökte sig ut i yrkeslivet, så var man lika trevligt bemött av Ebba. Hennes bortgång lämnar ett hål och en saknad för en stor samling människor för vilka hon betytt så oerhört mycket.
Igår, fredagen den 15/6, anordnades en minnesstund på arkeologen i Stockholm, av osteologiska avdelningen. Det var en möjlighet för några av oss att söka sig tröst och styrka i gemenskap och minnen av Ebba. Både studenter, doktorander, kollegor och professorer dök upp. Det sjönk sakta men säkert in att hon faktiskt var borta. En grymt för tidig död, för en energisk forskare som nu äntligen skulle kunnat ha fått ordentlig tid efter pensioneringen att hänge sig åt sina analyser och skriverier. Vårt ämne och våra liv är fattigare utan henne närvarande. Att ändå se och höra så många som hon inspirerat och entusiasmerat var lite balsam för själen. En liten del av henne kommer alltid att leva kvar i oss. Hon tog studiet av de döda - djur som människor - och gjorde det fullt ut till studiet av de levande. Så som osteologi är, när det är som bäst.
Ebba Durings avhandling behandlade djurbenen funna Alvastra pålbyggnad, en fascinerande våtmarks-plattform från mellanneolitisk tid (ca. 3000 f Kr). Hennes för allmänhetens mest kända forskning har handlat om människorna funna på skeppen Vasa och Kronan. Hon har figurerat i otaliga populärvetenskapliga artiklar och program på radio och TV - det sista var i ett avsnitt om regalskeppet Kronan för TV1 "Svenska Slag".
Nekrolog i DN
Rekommenderas: "Benens vittnesbörd". En introduktion i ämnet osteologi av Ebba During, som kan läsas med behållning av både arkeologer och allmänt intresserade.
lördag 16 juni 2007
torsdag 14 juni 2007
Från kropp till själ - till kropp
Ett av de mer fascinerande och svårförståeliga fenomenen är religion. Så långt tillbaka som vi kan studera mänskliga samhällen med någon form av skriftlig källa är det tydligt att det funnits religiösa föreställningar. Att arkeologisk se exakt när de första dragen av religion uppkom är näst intill omöjligt, vad man kan notera är att det finns lämningar från mycket gammal tid som indikerar att både neanderthalare och homo sapiens relaterade till sin omvärld med symboler och begravde sina döda med omtanke - inte bara för att undvika att rovdjur kom till platsen - för åtminstone 70.000 år sedan. Med tanke på svårigheten att hitta välbevarade, väldaterade och materiellt tydliga exempel så är det troligaste att detta datum i sig är alldeles för ungt. Kanske svaret endast kan ges av neurologer och kognitionsforskare som studerar hjärnans utveckling från fossila kranier.
Det kan tyckas vara en ganska självklar del av vår historia att människan har trott på övernaturliga varelser och en andevärld, men det är faktiskt otroligt fascinerande att detta faktisk förekommer i så gott som samtliga samhällen runt jorden och uppenbarligen under nästan hela vår tid som utvecklade Homo sapiens (och kanske även tidigare). Det är inte på något vis en "biologisk självklarhet", som att vi måste ha näring för att överleva och luft att andas. Det är också ett mycket svårdefinierat begrepp - religion. Vad är religion, vad är inte religion? Jag är ateist, men kan för den delen inte sluta upp med att undvika att lägga nycklar direkt på bordet för att undvika olycka. Men detta är inte religion - det är mer ritual, och kanske borde religionen förstås utifrån människans behov av att ritualisera sin tillvaro.
Inom den tidiga religionsforskningen på 1800-talet (som på inga vis ska förväxlas med teologi som är en helt annan sorts forskning) ville man gärna dra tydliga - och helst evolutionära - skiljelinjer mellan olika sorters fenomen: magi, ritual, religion. Denna åtskillnad bottnade till stor del i de västerländska forskarnas intuitiva önskan att lyfta fram skillnader mellan deras eget monoteistiska, industriella samhälle och de kolonialiserade "primitiva" folkens trossystem. Numera står det klart för de flesta religionsforskare att det är omöjligt och ofta missvisande att försöka skapa tydligt separerade kategorier. Det finns åtskilligt av "magiskt tänkande" i kristendomen, avancerade kosmologiska föreställningar inom alla sorters kulturer, och inte så få belägg för ritualiserande av verkligheten hos de mest inbitna ateister.
I DNs kulturdel skriver filosofen Thomas Anderberg två nyutkomna böcker som behandlar dessa frågor och som framförallt berör den viktiga insikten att trots att vi numera lever i en global värld baserad på naturvetenskapliga sanningar som går tvärs emot många trosföreställningar, så är religionen på inga vis hotad till sin existens - snarare tvärtom måste man nog säga. Så varför finns detta behov hos människan att tro på nåt mer än det synliga och berörbara? Anderbergs genomgång är välskriven och intressant, men jag anser att han - och troligen till viss del de forskare han refererar - gör en klassisk miss. Likt så många som studerat religionshistoria utifrån ett västerländskt perspektiv med tyngdpunkt på de stora monoteistiska och statsunderstödda religionerna, så glöms ritualiserandet bort. Eller förpassas till en lägre, kroppslig reflex av mindre vetenskapligt intresse än det mentala och intellektuella vilket religionen ofta anses beröra. Även om man naturligtvis medger att den kroppsliga upplevelsen är central för att ge mening och relevans åt individen. Det är ändå i mycket det mentala som anses tongivande och dominerande.
Av en lite annan inställning är en av världens främsta religionsforskare just nu: Catherine Bell. Hon har skrivit böcker bland annat om forskningshistoriken kring religion och ritual inom både antropologi och psykologi, men även "Ritual. Perspectives and Dimensions" som diskuterar den genomgripande betydelsen av människans behov av att ritualisera och framförallt praktisera religion - med kroppen som främsta medel för att både uppleva och förmedla det onämnbara, utomkroppsliga. Likt den kognitionsforskning Anderberg diskuterar i sitt inlägg, visar Bells analyser på vikten av att förstå hur hjärnan och dess funktioner, såsom tanke, är totalt sammankopplade med kroppsliga upplevelser och intryck.
Som alla som någonsin haft magsjuka, tandvärk eller skavsår vet - det är kroppen som styr över hjärnan. Religion kommer aldrig försvinna från mänskligheten, eftersom vi verkar ha visst mentalt behov av att skapa kontroll, symbolspråk och en övergripande mening för vår existens. Men framförallt kommer religion i alla dess former finnas kvar på grund av vårt behov att känna och uppleva detta.
Det kan tyckas vara en ganska självklar del av vår historia att människan har trott på övernaturliga varelser och en andevärld, men det är faktiskt otroligt fascinerande att detta faktisk förekommer i så gott som samtliga samhällen runt jorden och uppenbarligen under nästan hela vår tid som utvecklade Homo sapiens (och kanske även tidigare). Det är inte på något vis en "biologisk självklarhet", som att vi måste ha näring för att överleva och luft att andas. Det är också ett mycket svårdefinierat begrepp - religion. Vad är religion, vad är inte religion? Jag är ateist, men kan för den delen inte sluta upp med att undvika att lägga nycklar direkt på bordet för att undvika olycka. Men detta är inte religion - det är mer ritual, och kanske borde religionen förstås utifrån människans behov av att ritualisera sin tillvaro.
Inom den tidiga religionsforskningen på 1800-talet (som på inga vis ska förväxlas med teologi som är en helt annan sorts forskning) ville man gärna dra tydliga - och helst evolutionära - skiljelinjer mellan olika sorters fenomen: magi, ritual, religion. Denna åtskillnad bottnade till stor del i de västerländska forskarnas intuitiva önskan att lyfta fram skillnader mellan deras eget monoteistiska, industriella samhälle och de kolonialiserade "primitiva" folkens trossystem. Numera står det klart för de flesta religionsforskare att det är omöjligt och ofta missvisande att försöka skapa tydligt separerade kategorier. Det finns åtskilligt av "magiskt tänkande" i kristendomen, avancerade kosmologiska föreställningar inom alla sorters kulturer, och inte så få belägg för ritualiserande av verkligheten hos de mest inbitna ateister.
I DNs kulturdel skriver filosofen Thomas Anderberg två nyutkomna böcker som behandlar dessa frågor och som framförallt berör den viktiga insikten att trots att vi numera lever i en global värld baserad på naturvetenskapliga sanningar som går tvärs emot många trosföreställningar, så är religionen på inga vis hotad till sin existens - snarare tvärtom måste man nog säga. Så varför finns detta behov hos människan att tro på nåt mer än det synliga och berörbara? Anderbergs genomgång är välskriven och intressant, men jag anser att han - och troligen till viss del de forskare han refererar - gör en klassisk miss. Likt så många som studerat religionshistoria utifrån ett västerländskt perspektiv med tyngdpunkt på de stora monoteistiska och statsunderstödda religionerna, så glöms ritualiserandet bort. Eller förpassas till en lägre, kroppslig reflex av mindre vetenskapligt intresse än det mentala och intellektuella vilket religionen ofta anses beröra. Även om man naturligtvis medger att den kroppsliga upplevelsen är central för att ge mening och relevans åt individen. Det är ändå i mycket det mentala som anses tongivande och dominerande.
Av en lite annan inställning är en av världens främsta religionsforskare just nu: Catherine Bell. Hon har skrivit böcker bland annat om forskningshistoriken kring religion och ritual inom både antropologi och psykologi, men även "Ritual. Perspectives and Dimensions" som diskuterar den genomgripande betydelsen av människans behov av att ritualisera och framförallt praktisera religion - med kroppen som främsta medel för att både uppleva och förmedla det onämnbara, utomkroppsliga. Likt den kognitionsforskning Anderberg diskuterar i sitt inlägg, visar Bells analyser på vikten av att förstå hur hjärnan och dess funktioner, såsom tanke, är totalt sammankopplade med kroppsliga upplevelser och intryck.
Som alla som någonsin haft magsjuka, tandvärk eller skavsår vet - det är kroppen som styr över hjärnan. Religion kommer aldrig försvinna från mänskligheten, eftersom vi verkar ha visst mentalt behov av att skapa kontroll, symbolspråk och en övergripande mening för vår existens. Men framförallt kommer religion i alla dess former finnas kvar på grund av vårt behov att känna och uppleva detta.
onsdag 13 juni 2007
Namn-konspirationen och ett gott skratt
Stod i kön på Willys med två buströtta ungar som jag mutat med glass - tro mig, alla goda föresatser for ut genom fönstret samma dag som barn 1 föddes... Fick syn på Annika Lantz pocket-bok 9½ månad om hur det är att få andra barnet och gjorde ett impulsköp. Det är föga känt för allmänheten att jag är en av Annikas stora idoler. Jovisst, hon gör allt jag gör - det är nästan lite pinsamt. December 2001: Åsa L inser att hon är gravid. Våren 2002: Annika L meddelar Sverige att hon minsann ska ha barn. Åsa får en dotter och natruligtvis Annika med. Oktober 2003: Åsa L dubbelkollar med graviditetsprov innan utgång på krogen och inser att det blir lättöl framöver, beslutar att hålla beskedet lite hemligt, sonen föds till sommaren 2004. Sommaren 2004: Annika inser att hon blivit akterseglad och ser raskt till att bli gravid igen - denna gång med pojke.
Jaja, man får ta sån hjältedyrkan med en klackspark. På plussidan finns ju att Annikas humor har hållt sig ajour med det jag numera finner vara hysteriskt roligt, såsom sömnbrist, karriärsnoja, och allmänt sammanbrott av alla de goda pedagogiska föresatserna som nämndes ovan. Tyvärr har alla vi uppväxta på 70-talet som nu blivit föräldrar en tung börda av optimal barnuppfostran-ångest som skapar en intressant cocktail av frustration och dåligt samvete. För alla som uppskattar galghumor för att ta sig igenom denna bisarra period i livet kan jag varmt rekomendera boken - skrattade så högt att ungarna väcktes, så numera får jag nog låsa in mig i badrummet med den.
Men tillbaka till hjältekulten av mig: Annika har tydligen valt att sprida den vidare likt ett evangelium till sina vänner. Bästa vännen Sara har uppenbarligen övertalats att bli gravid samtidigt som Annika (s13) som en del i sekten, men än mer oroväckande är att Sara uppenbarligen nämnt sin förstfödda dotter efter min förstfödda: Lo. Du store - de behöver en intervention helt klart... Saras barn nr 2 heter Ebba likt grannflickan bredvid oss. Sara har t o m utvecklat samma dyrkan av Mr Darcy's badscen i Stolthet och Fördom som jag...
Det där med namn är så intressant. Att vi alla tror att vi är så individualistiska i namnen vi ger våra barn, bara för att upptäcka att helt plötsligt heter alla barn i dagisgruppen Agnes, Ida, Melvin och Theo... Vad är det för märkligt sjuka subliminala meddelanden forskarna sänder ut via medierna för att få detta att inträffa? Jag kan riktigt se framför mig hur de sitter i en bunker nånstans i skogarna utanför Övre Soppero och fnissar: "Vad sägs, ska vi få alla att döpa sina barn till Börje och Åslög i år?" De som döper sina barn till Orlando medger åtminstone öppet att de blivit influerade, vi andra försöker förtvivlat hålla uppe skenet att vi har ett fritt val. Världshistoriens bästa filmscen, i Monthy Python's Life of Brian, visar upp en stor Brian-dyrkande folksamling som alla skanderar: YES! WE ARE ALL INDIVIDUALS!!!! Det summerar allt.
Sen är det det där märkliga med skillnaden mellan pojk- och flicknamn - att det alltid finns så många fler flicknamn att välja på medan så få pojknamn ens känns acceptabla (fast här kan man uppnebarlige skilja sig åt om vad man anser acceptabelt...) . Våra närmsta grannar, där mannen är skotte, sökte också namn som skulle vara typiskt nordiska/skotska men som ändå skulle vara uttalbara inom båda språken. Lustigt nog var flicknamnen mer internationellt gångbara än pojknamnen (de klassiska bibliska namnen borträknade alltså). Vad kan det här bero på? Diskuterade detta med min höggravida granne som tidigare skrivit D-uppsats i Nordiska språk om namnbruk på Island. Hon började prata om mjuka och hårda ändelser, vilket är rena grekiskan för mig, men kontentan var att inom Skandinavien har de nordiska flicknamnens ändelser (vanligen -a) kommit att ändras mer efter europieskt kontinentala normer än pojknamnen (-ar, -ur etc). Pojknamnen är helt enkelt mer konservativa - och färre.
Efter lite funderande har jag kommit fram till hypotesen att detta i stor mån beror på det historiska släktskapssystemet av namngivning och arv. En son ärvde gård och mark och det var därför viktigare att hans namn anknöt till släkten. Ta t ex det att många ända fram till 1900-talet ändrade sitt efternamn varje generation efter farsnamnet: Lars Eriksson - Per Larsson - Erik Persson osv, osv. Det har alltid varit känsligare med mansidentitet i ett patriarkalist samhälle också (även om det numera är lite mer av en omedveten eftersläpning). Man får gärna hitta på lite smånya flicknamn som Tindra men det finns ett påtagligare motstånd till att experimenter med killars namn. Kombinerat resulterar detta i ett för blivande föräldrar mer begränsat fält av pojknamn att välja ur, åtminstone som det uppfattas. Sen hör det till saken att en familjs favorit-pojknamn kan ge en annan familj kväljningar (ex: Florian!).
Hursomhelst, såna vetenskapligt underbyggda teorier kan man komma fram till på en dammig träbänk vid sandlådan en varm och tryckande junidag.
Så lite avslutande fakta. Jag är för närvarande nr 52 på SCBs lista över vanligaste kvinnonamnen. Men för 70-talister borde jag nog ligga på topp 20... Som sagt, vi är alla individer - vissa mer än andra uppenbarligen.
Jaja, man får ta sån hjältedyrkan med en klackspark. På plussidan finns ju att Annikas humor har hållt sig ajour med det jag numera finner vara hysteriskt roligt, såsom sömnbrist, karriärsnoja, och allmänt sammanbrott av alla de goda pedagogiska föresatserna som nämndes ovan. Tyvärr har alla vi uppväxta på 70-talet som nu blivit föräldrar en tung börda av optimal barnuppfostran-ångest som skapar en intressant cocktail av frustration och dåligt samvete. För alla som uppskattar galghumor för att ta sig igenom denna bisarra period i livet kan jag varmt rekomendera boken - skrattade så högt att ungarna väcktes, så numera får jag nog låsa in mig i badrummet med den.
Men tillbaka till hjältekulten av mig: Annika har tydligen valt att sprida den vidare likt ett evangelium till sina vänner. Bästa vännen Sara har uppenbarligen övertalats att bli gravid samtidigt som Annika (s13) som en del i sekten, men än mer oroväckande är att Sara uppenbarligen nämnt sin förstfödda dotter efter min förstfödda: Lo. Du store - de behöver en intervention helt klart... Saras barn nr 2 heter Ebba likt grannflickan bredvid oss. Sara har t o m utvecklat samma dyrkan av Mr Darcy's badscen i Stolthet och Fördom som jag...
Det där med namn är så intressant. Att vi alla tror att vi är så individualistiska i namnen vi ger våra barn, bara för att upptäcka att helt plötsligt heter alla barn i dagisgruppen Agnes, Ida, Melvin och Theo... Vad är det för märkligt sjuka subliminala meddelanden forskarna sänder ut via medierna för att få detta att inträffa? Jag kan riktigt se framför mig hur de sitter i en bunker nånstans i skogarna utanför Övre Soppero och fnissar: "Vad sägs, ska vi få alla att döpa sina barn till Börje och Åslög i år?" De som döper sina barn till Orlando medger åtminstone öppet att de blivit influerade, vi andra försöker förtvivlat hålla uppe skenet att vi har ett fritt val. Världshistoriens bästa filmscen, i Monthy Python's Life of Brian, visar upp en stor Brian-dyrkande folksamling som alla skanderar: YES! WE ARE ALL INDIVIDUALS!!!! Det summerar allt.
Sen är det det där märkliga med skillnaden mellan pojk- och flicknamn - att det alltid finns så många fler flicknamn att välja på medan så få pojknamn ens känns acceptabla (fast här kan man uppnebarlige skilja sig åt om vad man anser acceptabelt...) . Våra närmsta grannar, där mannen är skotte, sökte också namn som skulle vara typiskt nordiska/skotska men som ändå skulle vara uttalbara inom båda språken. Lustigt nog var flicknamnen mer internationellt gångbara än pojknamnen (de klassiska bibliska namnen borträknade alltså). Vad kan det här bero på? Diskuterade detta med min höggravida granne som tidigare skrivit D-uppsats i Nordiska språk om namnbruk på Island. Hon började prata om mjuka och hårda ändelser, vilket är rena grekiskan för mig, men kontentan var att inom Skandinavien har de nordiska flicknamnens ändelser (vanligen -a) kommit att ändras mer efter europieskt kontinentala normer än pojknamnen (-ar, -ur etc). Pojknamnen är helt enkelt mer konservativa - och färre.
Efter lite funderande har jag kommit fram till hypotesen att detta i stor mån beror på det historiska släktskapssystemet av namngivning och arv. En son ärvde gård och mark och det var därför viktigare att hans namn anknöt till släkten. Ta t ex det att många ända fram till 1900-talet ändrade sitt efternamn varje generation efter farsnamnet: Lars Eriksson - Per Larsson - Erik Persson osv, osv. Det har alltid varit känsligare med mansidentitet i ett patriarkalist samhälle också (även om det numera är lite mer av en omedveten eftersläpning). Man får gärna hitta på lite smånya flicknamn som Tindra men det finns ett påtagligare motstånd till att experimenter med killars namn. Kombinerat resulterar detta i ett för blivande föräldrar mer begränsat fält av pojknamn att välja ur, åtminstone som det uppfattas. Sen hör det till saken att en familjs favorit-pojknamn kan ge en annan familj kväljningar (ex: Florian!).
Hursomhelst, såna vetenskapligt underbyggda teorier kan man komma fram till på en dammig träbänk vid sandlådan en varm och tryckande junidag.
Så lite avslutande fakta. Jag är för närvarande nr 52 på SCBs lista över vanligaste kvinnonamnen. Men för 70-talister borde jag nog ligga på topp 20... Som sagt, vi är alla individer - vissa mer än andra uppenbarligen.
tisdag 12 juni 2007
Sakletarna och Svenskheten
Arkeologi är i grund och botten inte så mycket en forskningsinriktning som ett samlingsbegrepp för ett mycket disparat gäng problemlösare. Problemet? På 200 000 år har vi gått från en blygsam population av tvåbenta, redskapsanvändande primater till dagens mångfacetterade och avancerade samhällsbyggare och teknikslavar - vad hände? Hur hände det? Varför? Och hur kan vi få svar på den frågan när det till 95% rör sig om grupper som inte efterlämnat något skriftligt material? Så under det arkeologiska paraplyet kan man hitta allt från rena filosofer till rena naturvetare, med ett smörgåsbord av strategier, metoder och teorier lånade från alla möjliga forskningsfält och vetenskaper: sociologi, antropologi, filosofi, lingvistik, kulturgeografi, botanik, zoologi, historia, ekonomi, biologi, partikelfysik, kemi etc, etc.
Vill man få en snabbkoll på en nations inställning till mänsklighetens utveckling ska man söka upp på de lokala universitetens hemsidor var den arkeologiska institutionen återfinns. Det kan även finnas intressanta skillnader mellan universitet i samma land. Återfinns arkeologi under Humaniora, Samhällsvetenskap, eller är det t o m endast ett underämne inom antropologi (som i USA - märk väl att arkeologi rörande Antiken ofta är ett eget humanistiskt ämne även där).
Vi universitetens bag-ladies som drar runt med våra shoppingvagnar fyllda med allsköns prylar vi samlat upp längs vår dagliga rutt medans socialarbetarna (universitetsadministrationen) försöker avgöra var vi ska få sova om natten och om vi har gjort oss förtjänta av en middag i soppköket. Arkeologi är ett ämne i gränszonen mellan alla andra ämnen - det hör hemma överallt och ingenstans.
Samtidigt går det inte att undvika att det berör några av de mest fundamentala frågorna vi ställer oss - vilka är vi? hur hamnade vi här? vad är det att vara människa?
Hur ofta regleras inte vårt beteende, vårt förhållande till andra människor, vår inställning till politik och moral av våra underliggande övertygelser om vad som är "naturligt", "rationellt", "etablerat". Det finns få verbala slagträn så kraftfulla som "så har det alltid varit", "kvinnor i alla tider har...", "mannen har ända sen stenåldern...". Nästa gång du hör det - tänk efter! Hur vet de/jag detta? Hur kan vi veta nåt om detta?
Vår kunskap om förhistorien är faktiskt relativt god med tanke på det begränsade material vi har att arbeta med, problemet ligger ofta i att allmänhetens frågor och arkeologernas svar ofta blir en "goddag yxskaft"-diskussion. Frågor vi får är bättre lämpade för historiker som arbetar med skriftliga material från de senaste århundradena, inte som vi med människans relation till sin materiella kultur och omgivning under flera årtusenden. Själva grundidén om att det fanns ett Sverige och svenskar för ens 1000 år sedan är helt missvisande och blir bara absurd om man går tillbaka till brons- och stenålder. Det andra problemet är den märkvärdigt ihärdiga föreställningen att alla folk i världen varit i grund och botten helt autonoma och isolerade fram till historisk tid - när både arkeolgiska material och antropologiska källor visar hur grundläggande det är för människor att resa, söka kontakt, byta allt från objekt till ideer till släktingar med varandra. Det har aldrig funnits något ursprungligt Eden av Sverige och Svenskhet som sakta degenrerats över tid - vi har alltid influerats och influerat, imponerats, experimenterat, justerat materiell kultur, seder och bruk, språk och myter. Lika väl som alla andra grupper av människor i Världen.
Designern Wanja Djanaieff (norrlänning) intervjuas i DNs Insidan kring temat nationalism och hon uttrycker underbara insikter i materiell kultur, dess influenser, förändring och etablering över tid (läs den!).
"Hon nämner att i Blekinge skapade kvinnor ett broderi som i dag upplevs som väldigt genuint. Få tänker på att dessa kvinnor hämtade inspiration till sina mönster från varor som Ostindiska kompaniet förde hem till hamnen i Karlskrona från Kina under 1700-talet. - Och folkdräkterna som skapades under samma århundrade var folkets svar på överklassens mode, som i sin tur var inspirerat av hur man klädde sig vid det franska hovet. Listan på liknande exempel kan göras lång, säger Wanja. "
Det hon nämner är två mycket viktiga lärdomar - männsikor har i alla tider fascinerats av det exotiska och introducerat det i sin egen kultur på de sätt som fallit sig naturligt och givande. Materiell kultur har också alltid förmedlat social status, eller åtminstone varit ett försök - inte alltid lyckat - att anknyta till status.
Att söka svenskhet i förhistorien är meningslöst - ska man fokusera på Blekinge eller Dalarna eller Ångermanland - eller varför inte Uppland som var nästan helt under vatten fram till stenålderna slut? Ska man bara ta med det i beräkningen som inte verkar ha nån parallell i en annan region? Historiska tillfälligheter har avgjort att vi idag räknar Skåne och Jämtland till Sverige, då de lika gärna kunde ha tillhört Danmark eller Norge, medan Bornholm anses danskt. Vad svenskhet är idag skiljer sig markant beroende på vem man frågar, gammal eller ung, man eller kvinna, Göteborgare eller Lulebo, Södermalmare eller Norrmalmare, mig eller dig.
Vill man få en snabbkoll på en nations inställning till mänsklighetens utveckling ska man söka upp på de lokala universitetens hemsidor var den arkeologiska institutionen återfinns. Det kan även finnas intressanta skillnader mellan universitet i samma land. Återfinns arkeologi under Humaniora, Samhällsvetenskap, eller är det t o m endast ett underämne inom antropologi (som i USA - märk väl att arkeologi rörande Antiken ofta är ett eget humanistiskt ämne även där).
Vi universitetens bag-ladies som drar runt med våra shoppingvagnar fyllda med allsköns prylar vi samlat upp längs vår dagliga rutt medans socialarbetarna (universitetsadministrationen) försöker avgöra var vi ska få sova om natten och om vi har gjort oss förtjänta av en middag i soppköket. Arkeologi är ett ämne i gränszonen mellan alla andra ämnen - det hör hemma överallt och ingenstans.
Samtidigt går det inte att undvika att det berör några av de mest fundamentala frågorna vi ställer oss - vilka är vi? hur hamnade vi här? vad är det att vara människa?
Hur ofta regleras inte vårt beteende, vårt förhållande till andra människor, vår inställning till politik och moral av våra underliggande övertygelser om vad som är "naturligt", "rationellt", "etablerat". Det finns få verbala slagträn så kraftfulla som "så har det alltid varit", "kvinnor i alla tider har...", "mannen har ända sen stenåldern...". Nästa gång du hör det - tänk efter! Hur vet de/jag detta? Hur kan vi veta nåt om detta?
Vår kunskap om förhistorien är faktiskt relativt god med tanke på det begränsade material vi har att arbeta med, problemet ligger ofta i att allmänhetens frågor och arkeologernas svar ofta blir en "goddag yxskaft"-diskussion. Frågor vi får är bättre lämpade för historiker som arbetar med skriftliga material från de senaste århundradena, inte som vi med människans relation till sin materiella kultur och omgivning under flera årtusenden. Själva grundidén om att det fanns ett Sverige och svenskar för ens 1000 år sedan är helt missvisande och blir bara absurd om man går tillbaka till brons- och stenålder. Det andra problemet är den märkvärdigt ihärdiga föreställningen att alla folk i världen varit i grund och botten helt autonoma och isolerade fram till historisk tid - när både arkeolgiska material och antropologiska källor visar hur grundläggande det är för människor att resa, söka kontakt, byta allt från objekt till ideer till släktingar med varandra. Det har aldrig funnits något ursprungligt Eden av Sverige och Svenskhet som sakta degenrerats över tid - vi har alltid influerats och influerat, imponerats, experimenterat, justerat materiell kultur, seder och bruk, språk och myter. Lika väl som alla andra grupper av människor i Världen.
Designern Wanja Djanaieff (norrlänning) intervjuas i DNs Insidan kring temat nationalism och hon uttrycker underbara insikter i materiell kultur, dess influenser, förändring och etablering över tid (läs den!).
"Hon nämner att i Blekinge skapade kvinnor ett broderi som i dag upplevs som väldigt genuint. Få tänker på att dessa kvinnor hämtade inspiration till sina mönster från varor som Ostindiska kompaniet förde hem till hamnen i Karlskrona från Kina under 1700-talet. - Och folkdräkterna som skapades under samma århundrade var folkets svar på överklassens mode, som i sin tur var inspirerat av hur man klädde sig vid det franska hovet. Listan på liknande exempel kan göras lång, säger Wanja. "
Det hon nämner är två mycket viktiga lärdomar - männsikor har i alla tider fascinerats av det exotiska och introducerat det i sin egen kultur på de sätt som fallit sig naturligt och givande. Materiell kultur har också alltid förmedlat social status, eller åtminstone varit ett försök - inte alltid lyckat - att anknyta till status.
Att söka svenskhet i förhistorien är meningslöst - ska man fokusera på Blekinge eller Dalarna eller Ångermanland - eller varför inte Uppland som var nästan helt under vatten fram till stenålderna slut? Ska man bara ta med det i beräkningen som inte verkar ha nån parallell i en annan region? Historiska tillfälligheter har avgjort att vi idag räknar Skåne och Jämtland till Sverige, då de lika gärna kunde ha tillhört Danmark eller Norge, medan Bornholm anses danskt. Vad svenskhet är idag skiljer sig markant beroende på vem man frågar, gammal eller ung, man eller kvinna, Göteborgare eller Lulebo, Södermalmare eller Norrmalmare, mig eller dig.
fredag 1 juni 2007
Vetenskapens Budord
Hittade detta i ett inlägg av hoary puccoon (nej, det är inte en varelse ur Harry Potter-böckerna, utan en växt - och en blogg-diskutant uppenbarligen) i Evolutionblog och det var så briljant att jag måste återge dem. Jag har småfixat lite i ett par av dem, men till 95% är de exakt som hoary puccoon skrev dem Kom gärna in med förslag på fler budord.
The Six (and counting) Commandments of Science
1. Thou shalt not lie. Fudging data is a mortal sin, enough to terminate one's career.
2. Honor thy fathers and mothers. You must give credit to the previously-published work of other scientists.
3. Thou shalt not bear false witness against thy neighbor. Misrepresenting another scientist's work merits public exposure and condemnation.
4. Love thy neighbor. Arguments based on attacking your opponents personality or personal conduct are not acceptable in scientific discourse.
5. By their works ye shall know them. If Linus Pauling is a legend and Watson and Crick are complete unknowns, whose model of DNA is accepted? W&C's-- because theirs is right and Pauling's was wrong.
6. Let your yeas be yeas, and your nays, nays. Scientists must define their variables explicitly, and not fudge and say, 'oh, I really meant something else' if their hypothesis is disproven. (This is actually why theism versus atheism doesn't much matter in practicing science. God, whether he/she/it exists or not, is too fuzzy a variable to produce clear results.)
The Six (and counting) Commandments of Science
1. Thou shalt not lie. Fudging data is a mortal sin, enough to terminate one's career.
2. Honor thy fathers and mothers. You must give credit to the previously-published work of other scientists.
3. Thou shalt not bear false witness against thy neighbor. Misrepresenting another scientist's work merits public exposure and condemnation.
4. Love thy neighbor. Arguments based on attacking your opponents personality or personal conduct are not acceptable in scientific discourse.
5. By their works ye shall know them. If Linus Pauling is a legend and Watson and Crick are complete unknowns, whose model of DNA is accepted? W&C's-- because theirs is right and Pauling's was wrong.
6. Let your yeas be yeas, and your nays, nays. Scientists must define their variables explicitly, and not fudge and say, 'oh, I really meant something else' if their hypothesis is disproven. (This is actually why theism versus atheism doesn't much matter in practicing science. God, whether he/she/it exists or not, is too fuzzy a variable to produce clear results.)
Linné-Hedersdoktor: Jane Goodall
Jane Goodall (Etolog - Cambridge University)
Det var ingen tvekan om vem som tilldrog sig den största uppmärksamheten av de hedersdoktorer som gav föreläsningar den 25:e maj - James Watson var god tvåa, men Jane Goodall den absoluta vinnaren. Kamerornas blixtar lyste upp aulans skymningsljus både före och efter framförandet.
Föreläsningen gav i sig inget nytt för dem som tidigare följt de tv-program som dokumenterat hennes arbete och studier av schimpanser i Afrika. Likt Dian Fossey blev Goodall introducerad till ämnet genom Louis Leakey, som studerade de tidigaste hominidernas utveckling. Leakey ville veta mer om våra närmaste släktingar, primaterna och det föll på Goodalls lott att ta sig an schimpanserna. Det är lätt att idag glömma hur lite som faktiskt var känt och vetenskapligt utrett om schimpansernas levnad och beteende vid den tiden och hur fullständigt Goodalls forskning revolutionerat vår syn inte bara på aporna, utan även på oss själva.
Studierna i Gombe, Tanzania visade att schimpanserna där levde i små grupper om ett halvt dussin individer, som ibland sklog sig samman till större enheter. Honorna och deras barn utgör majoriteten, och en alfa-hanne har kontroll över hannarna och är far till de flesta barnen. men det visade sig också att ledaren inte alltid var den starkaste eller mest aggressiva apan, och ibland kunde allianser mellan två svagare hannar leda till att de kunde "störta" ledaren och ta över. En av de mest kända var Mike, en lite till åren kommen och ganska låg-rankad hanne som med hjälp av tomma skramlande burkar lyckades sätta sig så i respekt hos de övriga att han snart blev den dominerande. Det social spelet är mycket viktigt hos schimpanser, och deras gester och kontaktsökande har mycket gemensamt med vad vi människor använder oss av.
Goodall diskuterade hur skiljelinjen mellan människan och primaterna försköts av forskningen, då man nu observerade hur schimpanser använde isg av och modifierade ting i sin närhet för att skapa vad som kan kallas redskap och verktyg - i de flesta fall för att underlätta matanskaffandet, men även för att behandla sår och skador. Det visade sig även att de hade olika strategier och hantverkskunskaper i olika grupper, och att inflyttande honor (för det är framförallt honor som kan flytta mellan grupperna) kan föra med sig ny kunskap som upptas av de andra.
Som sagt, honorna är de som är mest rörliga mellan olika grupper, medan hannar som blir bortdrivna mest lever för sig själva eller enstaka individer tillsammans. Banden mor-barn är extra starka och fortsätter att vara så även när barnen är vuxna. En mor kan ta ställning för sin vuxne son i en konflikt t ex.
En av de mest kontroversiella upptäckterna var den att schimpanser kunde jaga och döda andra schimpanser i vad som kan bara ses som medvetna konflikter mellan grupper. Publicerandet av detta skedde först efter allvarliga diskussioner bland forskarna om vilka konsekvenserna kunde bli av att göra detta allmänt känt. Det är tyvärr så att vi lätt berättigar våra beteenden om vi anser oss kunna visa att det finns hos våra kusiner schimpanserna. Det är både rätt och fel, för vi måste komma ihåg att vi ändå skiljer oss en hel del från schimpanserna, vilket föranleder frågan: vad och varför?
Goodall avslutade föredraget med att tala om de utmaningar som mänskligheten står inför på grund av vårt överutnyttjande och manipulerande av planeten. Om vikten av att skydda den värld vi vill överlämna till våra barn och barnbarn. Det föll sig så att när hon talade om detta, så slog universitetsklockan i aulan 12 sköra slag, som för att understryka att ödestimmen är här.
Läs mer om primat-forskning
Jane Goodall institutets blog
Horizon (BBC) producerade en dokumentär som satte fokus på hur den ibland ogenomtänkta experimentella forskningen Goodall utfört (det var ju lika mycket metodutveckling som grundforskning), kan ha påverkat schimpanserna och lett till att de var mer aggressiva mot människor:
Horizon - The Demonic Ape
BBC - Nature
Bonobo - en schimpans-art som ger en lite annorlunda bild än Goodalls aggressiva schimpanser:
Songweaver
Wikipedia
Jane Goodall institutets blog
Horizon (BBC) producerade en dokumentär som satte fokus på hur den ibland ogenomtänkta experimentella forskningen Goodall utfört (det var ju lika mycket metodutveckling som grundforskning), kan ha påverkat schimpanserna och lett till att de var mer aggressiva mot människor:
Horizon - The Demonic Ape
BBC - Nature
Bonobo - en schimpans-art som ger en lite annorlunda bild än Goodalls aggressiva schimpanser:
Songweaver
Wikipedia
Ett icke-biologiskt faktum
Arkeologi och antropologi fångade mig i sitt grepp när jag började på universitetet – fast jag knappt hade intresserat mig för dem innan. Anledningen till det var att jag i dem fann nåt jag länge sökt efter utan att riktigt veta vad det var: En möjlighet att studera och ifrågasätta alla uttalade och outtalade förutfattade meningar i dagens samhälle om vad ddet är att vara människa, kvinna, man, barn osv. Vare sig vi inser det eller inte så bombarderas vi dagligen av ideologiska föreställningar som har litet eller inget att göra med någon faktisk vetenskaplig grund.
När människor vill rättfärdiga sina ideer så finns det några få huvudteman som dras in i debatten:
1. Det har alltid varit så i alla tider, alt. Det var ursprungligen så
2. Det är biologiskt givet att det är så
Arkeologi och antropologi är de vetenskaper som bäst kan ifrågasätta och utmana dessa påståenden, då den förra siktar in sig på ett stort tidsdjup och den andra på geografisk bredd. Det är till exempel svårt att hävda att kvinnor alltid ska ha stannat hemma vid spisen om arkeologer kan påvisa många olika kvinnoroller genom årtusendena. Lika svårt är det att hävda att alla människor är av naturen givna att bete sig på ett viss sätt (vanligen ett nutida västerländskt sätt) om antropologerna kan fylla hyllmeter med exempel på folk som tror, tycker och beter sig på helt andra sätt.
I DN debatt idag ger sig ett gäng individer med politiska uppdrag in i den pågående kontroversen om homosexuellas rättigheter, och det gör det med ett av favoritargumenten – det är inte biologiskt naturligt. Frågan gäller rättigheten till äktenskap (det vi i vår del av världen menar när vi säger äktenskap) och som slagträ används – som så ofta – barnen. Det framställs i debattinlägget att äktenskap går ut på att skydda reproduktionen av nya generationer:
”Det faktum att äktenskapet syftar till att säkerställa att livet förs vidare till nya generationer rättfärdigar också att det är förbehållet par som kan bidra till denna reproduktion.”
Redan där faller de pladask. Äktenskap har inget alls att göra med reproduktion – människor i alla tider har klarat att bli med barn med eller utan en variant av äktenskap, som i sig varierar kraftigt beroende av tid och plats. Man behöver bara se till våra senaste 1000 års historia för att hitta ett flertal fall där olika viktiga mäns oäktingar med älskarinnor får framträdande positioner och titlar. Äktenskap har att göra med samhällets behov av kontroll av reproduktionen, men kanske framförallt kontroll av släktskapssystemet, arvsrättigheter och behovet att formalisera allianser mellan olika släkten. I samhällen där de olika rättsliga institutionerna och organisationen av ekonomin är helt avhängiga släktskapssytemet så är äktenskapen till för att vara en del i kittet som håller allt samman. I ett samhälle där ekonomi och rättsinstanser kontrolleras av en statsapparat har äktenskapet i sig mycket liten vikt. Vad som är av vikt är vad staten ger för rättigheter till gifta, ekonomiska och rättsliga, som andra medborgare inte har.
”Varken den samkönade parrelationen eller trepartsrelationen avspeglar ju barnets, människans, biologiska ursprung.”
Riksdagsledamoternas okunskap och inskränkthet är löjeväckande ur ett forskarperspektiv, men skrämmande ur ett medborgarperspektiv. Vad får dem att tro att människor i alla tider levt i parrelationer, i nån sorts kärnfamilj som vi idag förstår begreppet? Har de någonsin ens försökt studera något utanför sin egen bekantskapskrets? Både studier av olika samhällssystem över världen, liksom studier av våra närmsta släktingar primaterna, och analyser av de tidigaste människornas lämningar, motbevisar den tesen många gånger om. När det gäller de tidigaste hominiderna är natlurligtvis lämningarna väldigt begränsade, men det troligaste är att det rörde sig om utökade familjer med flera kvinnor/honor och deras barn som var mer eller mindre vuxna. En teori är att en mycket viktig konstellation i början var honor och deras bröder, snarare än deras barns fäder, eftersom släktbanden där var mycket starkare. Än idag finns det åtskilliga kulturer som är organiserade matrilinjärt. Det är också troligt att monogama, långvarig äktenskap är ett ganska sent och geografiskt begränsat påfund.
Ingen kultur, vare sig vår egen eller nån annan har uteslutande eller ens primärt haft barnens bästa för ögonen när det nedlagt lagar om äktenskap, endast släktens och individers möjlighet att behålla makt och egendom, och behålla kontroll över människors beteende så att de passar in i en kulturell norm. Om äktenskap endast handlar om barn föreslår jag att endast de som redan fött barn får ingå äktenskap och ingen annan. Men det lär dessa politiker aldrig föreslå.
Homofobi skrämmer mig, för den är ett symptom på nåt mörkt och livsfarligt för demokratin och vår globala verklighet. Under religiös och nationalistisk täckmantel breder den ut sig i Europa och berättigar våld och hat och inskränkning av mänskliga rättigheter. Eftersom det gäller en relativt liten grupp i samhället är det lätt för andra att skjuta det ifrån sig – det drabbar andra, inte mig och de mina.
Läs den utmärkta artikeln i Guardian om homofobin och våldet i Östeuropa.
First they came for the Communists, and I didn’t speak up,
Rev. Martin Niemöller, 1945 (en variant av dikten)
När människor vill rättfärdiga sina ideer så finns det några få huvudteman som dras in i debatten:
1. Det har alltid varit så i alla tider, alt. Det var ursprungligen så
2. Det är biologiskt givet att det är så
Arkeologi och antropologi är de vetenskaper som bäst kan ifrågasätta och utmana dessa påståenden, då den förra siktar in sig på ett stort tidsdjup och den andra på geografisk bredd. Det är till exempel svårt att hävda att kvinnor alltid ska ha stannat hemma vid spisen om arkeologer kan påvisa många olika kvinnoroller genom årtusendena. Lika svårt är det att hävda att alla människor är av naturen givna att bete sig på ett viss sätt (vanligen ett nutida västerländskt sätt) om antropologerna kan fylla hyllmeter med exempel på folk som tror, tycker och beter sig på helt andra sätt.
I DN debatt idag ger sig ett gäng individer med politiska uppdrag in i den pågående kontroversen om homosexuellas rättigheter, och det gör det med ett av favoritargumenten – det är inte biologiskt naturligt. Frågan gäller rättigheten till äktenskap (det vi i vår del av världen menar när vi säger äktenskap) och som slagträ används – som så ofta – barnen. Det framställs i debattinlägget att äktenskap går ut på att skydda reproduktionen av nya generationer:
”Det faktum att äktenskapet syftar till att säkerställa att livet förs vidare till nya generationer rättfärdigar också att det är förbehållet par som kan bidra till denna reproduktion.”
Redan där faller de pladask. Äktenskap har inget alls att göra med reproduktion – människor i alla tider har klarat att bli med barn med eller utan en variant av äktenskap, som i sig varierar kraftigt beroende av tid och plats. Man behöver bara se till våra senaste 1000 års historia för att hitta ett flertal fall där olika viktiga mäns oäktingar med älskarinnor får framträdande positioner och titlar. Äktenskap har att göra med samhällets behov av kontroll av reproduktionen, men kanske framförallt kontroll av släktskapssystemet, arvsrättigheter och behovet att formalisera allianser mellan olika släkten. I samhällen där de olika rättsliga institutionerna och organisationen av ekonomin är helt avhängiga släktskapssytemet så är äktenskapen till för att vara en del i kittet som håller allt samman. I ett samhälle där ekonomi och rättsinstanser kontrolleras av en statsapparat har äktenskapet i sig mycket liten vikt. Vad som är av vikt är vad staten ger för rättigheter till gifta, ekonomiska och rättsliga, som andra medborgare inte har.
”Varken den samkönade parrelationen eller trepartsrelationen avspeglar ju barnets, människans, biologiska ursprung.”
Riksdagsledamoternas okunskap och inskränkthet är löjeväckande ur ett forskarperspektiv, men skrämmande ur ett medborgarperspektiv. Vad får dem att tro att människor i alla tider levt i parrelationer, i nån sorts kärnfamilj som vi idag förstår begreppet? Har de någonsin ens försökt studera något utanför sin egen bekantskapskrets? Både studier av olika samhällssystem över världen, liksom studier av våra närmsta släktingar primaterna, och analyser av de tidigaste människornas lämningar, motbevisar den tesen många gånger om. När det gäller de tidigaste hominiderna är natlurligtvis lämningarna väldigt begränsade, men det troligaste är att det rörde sig om utökade familjer med flera kvinnor/honor och deras barn som var mer eller mindre vuxna. En teori är att en mycket viktig konstellation i början var honor och deras bröder, snarare än deras barns fäder, eftersom släktbanden där var mycket starkare. Än idag finns det åtskilliga kulturer som är organiserade matrilinjärt. Det är också troligt att monogama, långvarig äktenskap är ett ganska sent och geografiskt begränsat påfund.
Ingen kultur, vare sig vår egen eller nån annan har uteslutande eller ens primärt haft barnens bästa för ögonen när det nedlagt lagar om äktenskap, endast släktens och individers möjlighet att behålla makt och egendom, och behålla kontroll över människors beteende så att de passar in i en kulturell norm. Om äktenskap endast handlar om barn föreslår jag att endast de som redan fött barn får ingå äktenskap och ingen annan. Men det lär dessa politiker aldrig föreslå.
Homofobi skrämmer mig, för den är ett symptom på nåt mörkt och livsfarligt för demokratin och vår globala verklighet. Under religiös och nationalistisk täckmantel breder den ut sig i Europa och berättigar våld och hat och inskränkning av mänskliga rättigheter. Eftersom det gäller en relativt liten grupp i samhället är det lätt för andra att skjuta det ifrån sig – det drabbar andra, inte mig och de mina.
Läs den utmärkta artikeln i Guardian om homofobin och våldet i Östeuropa.
First they came for the Communists, and I didn’t speak up,
because I wasn’t a Communist.
Then they came for the Jews, and I didn’t speak up,
because I wasn’t a Jew.
Then they came for the Catholics, and I didn’t speak up,
because I was a Protestant.
Then they came for me, and by that time there was no one
left to speak up for me.
Rev. Martin Niemöller, 1945 (en variant av dikten)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
