Vetenskapsblogg-skolan Del 2

• Del 1

Dags för del två i min lilla serie om att vetenskapsblogga. Jag hade egentligen tänkt skriva om vad en blogg inte är, men jag tror jag måste inleda med en viktigare fråga:

Vem pratar du med egentligen?
Precis som i alla former av skrivande så är det absolut nödvändigt att reflektera över vem du tror att du vänder sig till, vill nå fram till. Är det andra forskare inom ditt eget och närliggande gebit? Forskare, studenter och akademiker över lag? Är det en välutbildad och redan intresserad allmänhet? De oinvigda och rent av okunniga? Vem är det du ser när du sluter ögonen?

Beroende på ditt svar så måste du fundera över ämnesval, upplägg, ton och språkbruk. Fikonspråk är akademikerns allra vanligaste sjuka och den är oerhört svår att hitta botemedel emot. Vi tillbringar åratal med att lära oss rätt jargong, termer och ledord. Dessa är utmärkta att använda om vi bara vänder oss till våra kollegor, de fungerar som broar och genvägar. Men sannolikheten att du kan enbart vända dig till denna lilla grupp i en blogg är inte så stor. Det betyder inte att du måste använda ett simpelt språk eller enbart lättköpta ämnen. Folk i allmänhet är inte dumma och de som söker sig till vetenskapsbloggar är ofta både pålästa och intresserade. Men att slipa bort de mest långrandiga utläggen och specialiserade termerna är nog det som är mest utmanande för de flesta akademiker i början. Å andra sidan är bloggen ett fenomenalt bra övningsverktyg i just detta.

Du behöver inte välja bara en typ av publik. Jag har velat mellan att rikta denna blogg åt mina kollegor ute i landet, respektive rikta den till en arkeologiskt intresserad allmänhet. I slutändan har det blivit lite av båda. Men jag vet ofta vilka specifika inlägg som riktas främst till den ena gruppen och vilka som riktas främst till den andra. En hel del fungerar säkert för båda. Du behöver inte vara slavisk - bara medveten.

Språka på engelska?
Val av språk är intimt förknippat med val av publik. Att välja mellan att blogga på svenska eller engelska är mycket svårt när det gäller just vetenskapsbloggar - båda har sina fördelar och nackdelar. Engelskan ger dig en bredare publik och ett större nätverk. Men du har också en större konkurrens och du måste ofta hålla dig mer generell och mindre lokal. Om man som t ex Johan Normark har en forskning med anknytning till andra länder är det bara vettigt att välja engelska. Magnus Reuterdahl å sin sida har en visserligen en lokal prägel, men når en större krets genom att skriva på engelska. Jag föredrog dock svenskan, främst för att det jag ofta fann att jag ville göra var att kommentera nyheter i svensk press och media, samt svensk arkeologi. Det finns stunder då det bakbinder mig, men på det hela taget är detta det val jag känner ger mig mest i nuläget.

Så frågan är om du vill vara en liten fisk i en stor och näringsrik sjö, eller en relativt större fisk i en liten och mer begränsande damm, men med mindre avstånd mellan dig och läsaren. Igen, det beror på vilken läsarkrets du hade tänkt dig, och vilka frågor som intresserar dig i första hand. Men det handlar inte bara om vem du vill prata till, det handlar minst lika mycket om vem du vill ska prata med dig.

Nästa gång går vi in på detta att en blogg är en inbjudan till samtal, inte ett publiceringsverktyg.


Läs även andra bloggares åsikter om vetenskap, vetenskapsblogg, blogga, bloggskola

En övergångsrit i universitetets regi

Idag, om några timmar ska jag promoveras. En halvgammal/halvmodern övergångsrit på disputerade doktorer - men till skillnad från disputationen helt frivillig. Promovering sker en gång per termin och inkluderar doktorer från samtliga fakultet. Jag har valt att göra detta dels som ett slags avslut, dels som en rolig grej tillsammans med mina kollegor. Det faller sig så att denna vårpromovering kommer arkeologiska institutionen totaldominera Historisk-Filosofiska fakultetens promovendi: 8 av 13. Bara tre disputerade denna termin dock, vi är fyra från förra terminen samt min gamla rumskompis Anna som disputerade förra våren och nu kände att stunden var kommen. Roligt nog är samtliga fyra avdelningar representerade: nordisk arkeologi, afrikansk & jämförande, antiken, samt egyptologi. Det lär nog inte hända igen i min livstid.

Kvällen innan promoveringen hålls en grundlig repetition och genomgång i Universitetshusets aula. Här är några bilder från det.

Hela arkeologgänget, från höger till vänster: Thomas Eriksson, Anna Karlström, Lotta Hillerdal, C-G Ojala, Åsa Strandberg, Daniel Löwenborg, Henrik Berg.


Aulan var full av doktorer som skulle promoveras, men även blivande jubeldoktorer - dvs de som promoverats för 50 år sedan.

Akademiintendent Per Ström gick igenom hela processen med hjälp av marsalkarna och lyckades även locka till en del skratt. Promoverade får doktorshatt - förutom de inom Hist-Fil som får lagerkrans. Vilket är mycket snyggare i min mening. Jubeldoktorer inom Hist-Fil får förgylld lagerkrans dessutom.

Den nypromoverade bugar inför rektor Anders Hallberg, som symboliserar universitetet. Per håller i låne-hatten som är lite för liten så att den inte trillar av

Likt ett härtåg har varje del planerats i detalj, liksom sittplatser och rörelsescheman.

Här ska vi sitta om några timmar

Läs även andra bloggares åsikter om Uppsala universitet, promovering, doktorspromotion

Digitala dalar och höjder i veckan

Fjärran svunnen är den tid i det förra årtusendet då jag satt och svor framför ett knattrande och pipande modem medan Alta Vista tog 5 minuter på sig att leta upp en radda totalt meningslösa och bedrövligt fula hemsidor. Internet - vicken jäkla hajp! Föga anade jag då att det var början på en passionerad kärleksaffär. Men helt förblindad av kärlek är jag inte. Jag vet att även solen har sina fläckar och att det inte finns något gott som inte också för något ont med sig i de allra flesta fall. Eller om inte ont så i alla fall komplikationer...

Något som jag blev påmind om i måndags så jag fick ett meddelande på Academia.edu från en irländsk arkeolog. Academia är tänkt att kunna bli en sorts Facebook för akademiker och forskare. Istället för att lista favoritfilmer och -rörelser så listar man intresseområden och laddar upp publikationer. Det är lite som Twitter i den mån att användarna inte blir "vänner", de blir "följare". I nyhetsflödet kan jag se vad de jag följer gör, vad de läst, vad de publicerat. Jag följer så gott som alla som följer mig, men då jag under det förra året var i självpåtagen isolering från nya intryck i mitt avhandlingsskrivande och därefter alltför upptagen med mitt nya jobb har jag inte varit särskilt aktiv förrän på sistone. I förra veckan laddade jag alltså upp min nya artikel från Uniting Sea II och det var av den anledningen jag blev kontaktad av irländaren som jag tydligen följer.

Han är delförfattare till en artikel som ska skickas in till en internationell tidskrift och som har samma huvudtitel. Ett utkast till denna tydligen legat ute på Academia ett bra tag. Jag fick en artig men ändock fråga hur det kunde komma sig att jag nu publicerat en artikel med samma titel. Till saken hör att titeln är ett gammalt talesätt: "More than Meets the Eye".
Min emotionella reaktion på hans fråga var ganska stark, det kändes verkligen som om jag hade blivit anklagad för att på något vis ha begått en vetenskapligt ohederlig handling, vilket är ganska skakande. Jag visste ju att detta inte var fallet. Jag hade dokumentvarianter av den här artikeln i min dator daterade till 2007. Jag hade aldrig sett hans eget utkast till artikel.

Vi skickade ett par meddelande fram och åter. Han var mycket vänlig, mest lite skakad själv. När jag påpekade att en enkel sökning på Google Scholar visar hundratals artiklar med samma huvudrubrik så började han inse att det hela var ett olyckligt sammanträffande. Den här händelsen har nog ett antal orsaker. Det allra viktigaste är nog att det finns fler och fler verksamma forskare och att dessa publicerar allt fler texter. Men till det kommer nätet. För 10-15 år sedan skulle en artikel som min, om ett stenåldersperiod i en liten region i Sverige publicerad i en konferensvolym, knappast ha kommit andra än de mest specialintresserade till kännedom (knappt ens de). Idag är vi länkade över länder och informationen susar fram till våra skärmar på sekunden. Inte heller skulle jag ha kunnat potentiellt se hans artikelutkast.

Jag är fortfarande lite skakad över situationen, över att helt plötsligt ha ställts mot väggen och känt mig föranledd att finna bevis för mina förehavanden. Jga är glad att han åtminstone tog upp frågan med mig öppet - hade någon annan kunnat reagera med att istället sprida insinuanta rykten om min bristande moral?

Jag vill inte avsluta det här inlägget i moll dock. Min grundnot är dur. I förra veckan lanserade RAÄ en ny mobil-applikation för smartphones med Android-plattform: Kringla Mobil. Den imponerande databas över fornlämningar och kulturminnen finns nu tillgängligt i din mobil. Den är i beta-stadiet, så användare får gärna komma med synpunkter och råd till utvecklarna på forumet. Jag har inte riktigt hunnit göra mer än lattja runt lite, men Martin Rundkvist har bloggat om lite första intryck. Kringla är ett samsök-system utvecklat med hjälp av flera museers digitaliserade samlingar. Apropå det så har Historiska Museet nu fått en ny blogg som kommer ta upp arbetet med digitaliseringarna vid SHMM: Digitala Museer. Där finns mycket intressant att läsa om utmaningarna med kulturarv och digitalisering.


Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, android, RAÄ, Kringla, digitalisering, kulturarv, Historiska Museet

Etik och genetik och de dödas ben

Som arkeolog möter man ibland människor som förfäras över ens valda yrke. De går förbi en grävning och ser hur vi plockar och petar med de dödas ben, öppnar deras gravar, stoppar deras gravgåvor i små plastpåsar och sorterar in dem i prydliga rader. Jag kan förstå den reaktionen när jag möter den, även om det i de allra flesta fall rör sig om grävningar på platser som ska bebyggas med vägar och köpcentra, där lämningarna annars skulle ha blivit nedmalda i byggmassorna. Som osteolog är frågan dubbelt aktuell dessutom. De flesta reagerar dock inte alls negativt, tidsdjupet och anonymiteten, kombinerat med den ganska pragmatiska inställning vår kultur har till döden innebär att de mer delar vår fascination och nyfikenhet.

För arkeologer och i synnerhet för osteologer är de dödas lämningar paradoxalt nog det mest levande vi kan hitta. Varje skelett bär på individuella drag och personliga spår av det liv som levts. Graven är de efterlevandes bild av vad de ansåg det betydde att vara människa, samhällsmedlem. Men visst är vi medvetna om den etiska problematiken, visst diskuterar vi den, fast kanske inte så ofta som vi borde. För mig ligger det moraliskt skakiga inte i att ta upp och tillvarata dessa rester, utan mer i hur vi behandlar, beskriver och tolkar dem. Hur vi pressar in dem i våra berättelser om människor, kultur, individer, sociala grupper under tidevarv som är så okända för oss.

Genetiken har öppnat upp helt nya möjligheter för oss att lära oss mer om de människor vars ben vi hittar. Men också helt nya problem. Genetiken når ned på en helt ny detaljnivå som vi tidigare bara kunde drömma om. Även historikerna har börjat använda sig av denna teknik för att rota fram ännu mer detaljer, men i det fallet ofta från personer vars namn och gärningar vi känner till. Var går gränsen? Är alla döda vår gemensamma egendom. Kan de skändas och förödmjukas? När är det okej att dra fram i ljuset deras medfödda sjukdomar, deras kostvanor, deras släktskap? Är kungligheter mer eller mindre fredade än de ofrälse?

På lördag disputerar Malin Masterton, filosof och bioetiker, på sin avhandling:
Duties to Past Persons: Moral Standing and Posthumous Interests of Old Human RemainsI den tar hon upp och diskuterar de nya moraliska utmaningar genetiken ställer oss inför, men hon undersöker även den debatt som växt fram inom arkeologin och museologin de senaste decennierna kring vår behandling av de dödas lämningar.

Ni kan läsa mer om boken och dess teser på Uppsala universitets hemsida, men ni kan också höra ett inslag med henne på Vetandets Värld från i torsdag där Malin berättar om den kniviga fråga som inledde hennes forskningsprojekt: Planerna på att analysera Drottning Kristinas kvarlevor för att se om det fanns någon biologisk grund i ryktena att hon var både man och kvinna.

Drottning Kristinas gravmonument i Peterskyrkan i Rom. Själva graven är dock placerad i en krypta. (Wikimedia Commons)

Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, etik, genetik, DNA, Uppsala universitet, filosofi, drottning Kristina, osteologi

Stenålder i Östersjöregionen: Uniting Sea II

Hösten 2001 grävde jag i Lunda, Strängnäs, med bland annat Niklas Ytterberg och Christoffer Samuelsson (rättelse: Christoffer arbetade Dalarna då) och vi bondade som stenåldersentusiaster på järnåldersgrävningar ofta gör. De berättade om de medel de fått från Berit Wallenbergs fond för att hålla i en workshop/konferens om stenåldern med tema Östersjöregionen. Vi är ofta vana vid att tänka på vårt bräckta innanhav som en åtskiljande kraft, men fram till dess att vägnät och transportfordon utvecklats ordentligt så var vatten den ojämförligt främsta kontaktvägen för människorna. Rent forskningsmässigt har tyvärr samtida politiska och ideologiska omständigheter styrt vår kunskap om förhistoriska skeenden i alltför hög grad. Vi har hållit oss inom nutida nationsgränser och från 2:a VK och framåt så har kontakterna österut genomgående nedvärderats till förmån för de västliga (det har alltid funnits lysande undantag dock).

Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att förstå händelser och skeenden under t ex neolitkum om man inte tar in vad som händer i regionerna i anslutning till Östersjön. Det går inte heller att förklaras i enkla termer som plötsliga folkomflyttningar eller ren diffusion (förflyttning av ting/idéer inte människor). Båda har säkerligen förekommit, men relationen mellan dem är komplex och kontinuerlig och närhetsprincipen fungerar inte som förklaringsmodell.

Niklas och Christoffer hade idén att samla ihop lite stenåldersarkeologer från Östersjöregionen och ge oss möjlighet att lära mer av varandra vad som försiggick på olika platser under denna period, för att öka perspektivet. Tyvärr hade de båda svårt att få tid att ro iland det hela då det väntades barn och diverse annat. Men jag såg framför mig en vinter i arbetslöshetens tecken och lovade att hjälpa till med det praktiska. Jag drog med mig Michel Guinard också och det blev ett riktigt stort, välbesökt och uppskattat möte i Uppsala vårvintern 2002. Vid det laget var jag dessutom doktorand vid institutionen och gravid, så det blev inte precis den lugna vinter jag sett framför mig.

Några år senare tyckte jag att det var dags för en ny träff och denna gång rekryterade jag Kim von Hackwitz och med Berit W i ryggen fick vi till ett riktigt bra möte i Stockholm hösten 2006. Förra workshopen hade resulterat i en bok och det ville vi att denna skulle göra också. Men då Kim hade lite mycket på sitt fat just då så trängde jag in Ludvig Papmehl-Dufay i ett hörn och fick honom att ställa upp som medredaktör. Det var inte helt lätt att få ihop projektet, och en lärdom jag fått med mig från detta är att det svåra inte är att få medel till tryckning - utan att få medel till språkgranskning. Konferensvolymer rankas tyvärr ganska lågt av stiftelser, vilket är synd för personligen anser jag att äkta möten mellan forskare ger långt mer än att förekomma i samma tidskrift. Vi hade pengar att trycka, men fick avslag efter avslag för språkgranskningen tills slutligen institutionen för arkeologi i Uppsala blev räddaren i nöden och bekostade arbetstiden för Elisabet Gren att ta itu med texterna.

Ludvig slet sedan hårt med att få ihop texter, illustrationer och revisioner i tryckbart format och resultatet damp slutligen ned i förra veckan:

Uniting Sea II. Stone Age Societies in the Baltic Sea Region. OPIA 51, Department of Archaeology and Ancient History, Uppsala

Charlotte Damm: Ethnicity and Collective Identities
Niklas Stenbäck: The Stone Age in Uppland, Eastern Central Sweden
Ludvig Papmehl-Dufay: Those who Dig will Find Out
Mikael Nordin & Patrik Gustafsson: Unto a Good Land
Mattias Pettersson & Roger Wikell: Uniting Boats
Liv Nilsson Stutz: A Baltic Way of Death?
Lukasz Pospieszny: The Neolithic Landscapes of the Polish Lowlands
Almut Schülke: Social Space in Nothwest Zealand
Kim von Hackwitz: What Makes a Place?
Åsa M Larsson & Gunlög Graner: More than Meets the Eye
Agnieszka Matuszewska: The Lower Odra Enclave of the Corded Ware Culture
Marcin Szydlowski: The Valley of the Central Obra River

Författarna har fått PDF-filer av sina artiklar och en del har redan alltså lagt upp dem på Academia.edu och DiVA. Ludde har dessutom lagt upp hela boken som PDF för nedladdning på DIVA (klicka på länken i rubriken). Om ni är intresserade av enskilda artiklar kan ni kontakta författarna och vill ni ha tag på den tryckta publikationen kan ni kontakta mig eller Ludvig (författarna har fått några extra exemplar också).

Livet har gått vidare sedan det första mötet: Kim jobbar på en av de mesolitiska grävningarna i Motala och skriver PostDoc-artiklar i Uppsala, Ludvig är forskarassistent på Linnéuniversitetet, Niklas jobbar på Bohusläns Museum, Christoffer skolar om sig till läkare och Michel börjar forskarutbildningen i Uppsala denna sommar - han kommer skriva om transport och utbyte av olika bergarter i södra Norrlands inland under stenåldern.


Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, stenålder, Uniting Sea

Hugget i sten

I lördags återvände Fredrik från en samexkursion till Frankrike för arkeologerna vid Stockholms och Göteborgs universitet. De hade besökt Dordogne, ett område som är världskänt för sina fantastiska grottkomplex med paleolitiska hällmålningar. Den mest kända är utan tvekan Lascaux, med sina makalösa avbildningar av hästar och mammutar, uroxar och hjortar. Jag fick titta på broschyrerna... Jippie.

Människan har troligen skapat bilder, mönster och prydnader under nästan hela sin existens på jorden, men det är inte alltid de bevaras. För att det ska hända behövs de antingen vara gjorda i beständiga material som sten, keramik, metall eller så måste bevaringsförhållandena vara optimala. Tack vare det kalla torra klimatet på de ryska stäpperna har vi hittat gravar där skinnet bevarats på de döda som visar att de ibland även prydde sig själva med fantastiska bilder i form av tatueringar. Men som sagt, under långa, långa perioder har vi mycket lite att gå på.

Vetenskapens Värld på SVT från i måndags hade ett inslag om bronsålderns hällristningar, främst de i Bohuslän. Det går att se i efterhand på SVT Play, ca 19 minuter in i programmet. Det var ett riktigt bra inslag, inte bara för att man fick se en hel del av bilderna och ganska roliga datoranimeringar som fick figurerna att bli 3-dimensionella (jag erkänner att jag gillar dom), utan för att det fanns utrymme för flera arkeologer att ge sin syn på dem. Framförallt intervjuades Li Winter och Åsa Fredell som båda håller på med att sätta in dem i en europeisk kontext - Åsa genom att jämföra med spanska ristningar och Li med jämförelser från Val Camonica i norra Italien. Det bästa med hela inslaget var att det visade bilder från hur de traskar runt i skogsmark, letar sig fram med hjälp av tidigare inventeringar och tålmodigt spårar märkena på hällarna. Skit under naglarna helt enkelt.

Programmet går till stor del ut på att diskutera i vilken mån det kan ha funnits en koppling mellan ristningarna i Italien och även Spanien, samt de i Bohuslän. Och i vilken mån det i så fall rör sig om direkta eller indirekta kontakter. Det är utan tvekan så att det finns likheter (Val Camonica-rosen var seriöst cool!), men det är också uppenbart att det finns påtagliga skillnader, även i hur man hugger in snarlika motiv. För mig är det stora problemet just detta att vi inte vet om det "glapp" vi ser mellan dessa Sydeuropeiska och Sydskandinaviska platser verkligen är ett riktigt glapp. Uppenbarligen förekommer många av motiven på andra material under denna tid, t.ex. brons. I vilken mån de även förekommer på läder och textilier och trä är svårare att veta.

Det är uppenbarligen tankeväckande att man i just dessa regioner valde att hugga in sina figurer, men var bildspråket en del av en mer allmänt delad begreppsvärld under denna tid då vi har åtskilliga bevis för långväga handel och resor över hela Europa? I nuläget är detta ganska debatterat mellan forskarna. Jag sällar mig mer till Lasse Bengtssons teori att detta är ett uttryck för en delad mytologisk bildvärld och indirekta kontakter i några led mellan Skandinavien och sydligare delar av Europa. Det faktum att hällristningarnas skepp så gott som alltid saknar segel är ganska talande för att det inte rör sig om flottor som seglat upp från Medelhavet i min mening. Men det är komplext och det finns fortfarande mycket vi inte vet om denna tid. Och även om jag inte tror på direkt kontakt är jag helt övertygad om att folk faktiskt reste imponerande långa sträckor för handel och utbyte, samt att det fanns ett oerhört komplext och vida spritt nätverk över Europa under denna tid, främst längs floder och kuster. Det finns nämligen en hel del föremål och råmaterial som vittnar om detta i gravar och på boplatser. Det är inget nytt för bronsåldern, det finns belagt även under neolitikum.

Jag hade med glädje gett inslaget toppbetyg om det inte vore för att de lät den italienska arkeologen Anati, som varit verksam vid Camonica i 40 år och säkerligen vet varenda skarv och spricka i dalen, avsluta programmet med sina minst sagt svagt underbyggda teorier om Bohuslän. Han vet uppenbarligen mycket lite om svensk bronsålder i allmänhet och om kontexten runtom Västkustens hällristningar i synnerhet. Så hans tal om flottor av "europeer" (till skillnad från lokalbefolkningen i Skandinavien får man gissa) som invaderade västra Sverige och drev undan "jägarna" ska inte tas som en särskilt seriös teori. Det var så plågsamt att jag gömde ansiktet i händerna de sista minuterna.


Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, bronsålder, hällristningar, Vetenskapens Värld, vetenskap, forskning

Manliga män i antikens Athen

Maskulinitetsforskning är fortfarande lite i sin linda, jämfört med hur långt genusteorin kommit med det feminina. Samtidigt borde det vara uppenbart att socialt konstruerade könsroller i ett samhälle inte kan förstås i isolation. Det kvinnliga definierar ofta det manliga och vice versa, och alla övriga könsroller måste också komma in i bilden. Jag vill minnas att jag i en mycket simpel B-uppsats i kulturantropologin försökte lyfta fram detta (som jag trodde) mycket självklara att analyser av kvinnlighet och femininitet i olika samhällen måste vara per definition bristfälliga om man inte samtidigt problematiserar vad det är att vara man. Bara för att västerländsk ideologi ofta placerat mannen som något ursprungligt mänskligt ideal som alla andra roller ska relateras emot, så betyder inte det att det manliga är mindre konstruerat för det.

Det var inget originellt tänkande från min sida, jag lutade mig tryggt mot en del andra gensuforskare inom antropologin som tagit upp detta. Jag möttes av totalt bristande förståelse från den manlige docenten som höll i momentet. Det utvecklades till en helt bisarr "goddag yxskaft"-diskussion. Det manliga var det det var - vad menade jag egentligen? Jag lämnade det spåret och gottade ned mig i mer kollektiva sociala identiteter under stenåldern istället (minst lika infekterat). Men det finns andra som har tagit itu med maskulinitetsanalyser mer kvalitativt och kreativt.

Henrik Berg är antikare som delat sin avhandlingstid mellan Institutionen för arkeologi och antik historia i Uppsala och Centrum för Genusvetenskap. På fredag disputerar han på sin avhandling:
Constructing Athenian Masculinities: Masculinities in Theophrastus' Characters and Menander's Comedies

Henrik har studerat de mansideal i det tidiga hellenistiska samhället i Athen (3-200-talet f.Kr.), under en tidsperiod som i övrigt genomgick stora sociala och politiska omvälvningar. De män/karaktärer som beskrivs i Theophrastus och Menanders verk har både positiva och negativa egenskaper, och utifrån detta är det intressant att studera vad som lyftes upp som den ideale mannen - direkt eller indirekt.

The hegemonic masculinity seems to be one of nostalgia, focusing on how the contemporaries of Theophrastus and Menander perceived the hegemonic masculinity of a past era when Athens was one of the great powers in the region without foreign domination and interference.

Opponent är professor David Konstan, Brown University.
Datum: 21 maj, kl 10:00
Plats: Universitetshuset sal IV


Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, antiken, hellenism, Grekland, genus, genusvetenskap, maskulinitet, forskning, Henrik Berg, Uppsala universitet