Ämneskonferens 2007

Är lite groggy efter att ha susat ned till Lund med 6.00-planet igår och sedan tillbaka igen på kvällen. Jag vet inte om det är åldern, sviktande tilltro till mänskligheten, eller helt enkelt det att jag blivit mamma med två små skruttar på mitt ansvar - men jag har helt enkelt blivit lite flygrädd. Eller flyg-obekväm kanske vore ett bättre ord. Har alltid älskat att flyga sedan jag var liten 3-åring och satt på ett plan för första gången, men möjligen har de rutinmässiga inrikesflygningarna fördärvat lite av magin, och jag får fjärilar i magen av skakningar som jag tidigare aldrig reagerat på, vi landningen på Arlanda var jag pressad mot rutan inte för att det var kul, utanför att jag undrade om kaptenen hade hamnat fel och skulle missa landningsbanan.

Man säger ju att flygrädsla är förknippat med ett kontrollbehov och en allmän känsla av osäkerhet, kanske kan det faktum att min anställning snart är slut, att min framtida arbetssituation är osäker, bundenhet till bostadslån och ett evigt tärande av CSN - och nu har man som sagt två små känslomässiga varelser som man vill ta hänsyn till och inte fördärva för all framtid...

Hursom, hemma är jag utan missöden och ämneskonferensen var intressant - och pågår även idag, men jag måste återvända. Detta år var som sagt Lund värd och de hade tänkt efter lite mer och sett till att de institutioner som dessutom hade en avdelning för Antiken skickade representanter för de ämnena. Med tanke på att vi ska fungera som en enhet var det en bra idé, även om det naturligtvis finns rent ämnesspecifika frågor för både oss och dom.

Det inleddes med att vi runt ett bord på arkeologiska institutionen presenterade vår utbildning på respektive lärosäte, och särskilt i vilken mån Bologna-reformen införts - dvs att göra om kurserna i enhetlighet med ett mer allmänt europeiskt system med valbara småkurser och två-årig mastersutbildning. Sådana här framställningar innehåller ofta en fascinerande blandning av ärlighet, skönmålning och svartmålning av verkligheten. Men det är både givande och sporrande att se vad andra institutioner gör och hur de planerar sina kurser - samt vilket studentunderlag de har. Sammanräknat, inklusive antik-, arkeologi- och egyptologistudenter från grundkurs till masternivå utbildas runt 850-900 personer per år. Men flera rapporterade också sjunkande grupper på grundutbildningen. Högskolorna går fortsatt bra i flera fall, men Mitthögskolan har lagt ned sin arkeologi-utbildning.

Det innebär att det enda svenska lärosäte norr om Gävle som har någon arkeologiutbildning finns i Umeå - och det är den institution som just nu går sämst och har störst kris i sin fortsatta utveckling. Det övergår mitt förstånd. Även om det finns få grävjobb i Norrland så kan inte det vara en förklaring - det finns en extremt livaktig institution i Tromsö och Uleåborg t ex. Forskningsgrävningar och etnoarkeologi bidrar till deras verksamhet. Att Umeå inte försökt profilera sig mer aggressivt, i sin egenskap av herre på nord-täppan är synd och skam, och det vore en stor förslust för Sverige om nästan ingen forskning bedrivs om frågor som berör Norrlands förhistoria av ett lärosäte med lokal anknytning. För kontinuitet i den typen av forskning kan man inte vara beroende av eldsjälar i Sydsverige, det krävs etablerad närvaro. Yttersta beviset för detta är att Småland så länge varit en vit fläck på arkeologernas karta, jämfört med regioner i norr, syd och väst - där univeristetsutbildning funnits. Den nya högskolan i Kalmar kan nog med tiden hjälpa till att justera detta, liskom en livskraftig gräv-verksamhet på länsmuseerna.

Bilden som framkom av arkeologiutbildningen är att mycket är i gungning och i försöksstadiet just nu, med allt från nya grundutbildningsupplägg, där lund infört en gemensam intro-termin för arkeologi- och antikämnet, och nya masterutbildningar med fri valbara kurser och många barnsjukdomar att hamra ut på universitetsnivå. En del drar åt generalisering av ämnet, andra åt hård specialisering och nischning. Intressantast var för mig diskussionen om fria kurser respektive fastlagda program. När jag började studera på 90-talet valde de flesta humanister kurser över program, friheten i att sy ihop en egen utbildning lockade. Idag verkar programmen vara extra uppskattade av många studenter som kommer ut från gymnasiet med medvetenheten om ett tickande pensionskonto, begränsad studietid, och extremt hård återbetalningskraft. De vill veta att de inte kastar bort sin tid och sina pengar och sin framtid på något som inte "gör dom till något". Ett program, med vissa fria val, är en garant i studenternas ögon för att det är en riktig utbildning. Addera till det att flera som har program har lyckats med att lägga in en hel del yrkespraktik och jag tror att man har ett vinnande recept.

Men jag kan ändå beklaga att detta möjligen kommer leda till färre unika och givande kombinationer av ämnen som arkeologi och ekonomisk historia, eller antiken och kvartärgeologi, eller egyptologi och psykologi. Ju osäkrare världen blir, desto säkrare spelar vi våra kort, desto större risk för homogenisering av kunskapen. Fördelen med program är uppenbar för institutionerna dock, en chans att planera långsiktigt, skapa kursgemenskap, följa utvecklingen.

Vad tycker ni, fria kurser eller ett arkeologiprogram?

Andra bloggar om: arkeologi, forskning, universitet

Finlandsexkursion Dag 2: "Här gravlades de första finnarna"

Kroggårdsmalmens gravfält i Karis (Karjaa). Sidorna av en av stensättningarna syns ovanför mossan. Flertalet kantareller plockade bland stenarna vittnar om att platsen, trots att den ligger invid vägen i ett villaområde, är allt annat än välbesökt. Eller så har invånarna större respekt för avgränsningen än besökande arkeologer...

Efter att ha kollat in yngre järnåldersgravfält, begav vi oss in i Karis samhälle. Vid kanten av en gata med små villor låg de varade resterna av grävfältet Kroggårdsmalmen från första århundradet e.Kr som grävdes ut på 1930-talet. Gravtyperna här är intressanta, för det rör sig om så kallade Tarandgravar. Detta är en typ av stensättningar som framförallt är vanliga i Baltikum, men som också förekommer längs kusten i södra Finland och har även påträffats nära den dåtida kusten i Mellansverige. De dateras till förromersk-romersk järnålder, dvs århundradena före och efter år 0. Gravarna utmärks av fyrkantiga/rektangulära stenramar, med en packning av finare sten innanför, det som skiljer dem från andra stenpackningar från denna tid är att de länkar i varandra, sida vid sida, i en lång rad. De längsta löper på ca 100 kamrar och har hittats i Estland och Lettland. Inuti finns rester av kremerade människor och enstaka smyckesdetaljer som inte sällan är av baltiska typer. I vilken mån dessa gravformer ska kopplas till grupper av kustlevande människor som delade en gemensam kulturell identitet har diskuterats.

Informationstavla som visar hur gravfältet och tarandgravarna såg ut innan platsen fick ge vika för nya hus och gator. På kartan syns sjön lappträsket, och de två runda prickarna mitt på dess västra strand är Stora och Lilla Näsets gravfält som vi besökt tidigare. Tarandgravarna låg intill det inre av en dåtida havsvik.

I ett land som Finland, i en del av landet som än i dessa dagar är kluven mellan en finsk och en finlandssvensk befolkning, är dessa fornlämningar och deras tolkningar alltid en politiskt känslig fråga. Kroggårds-gravfältet tolkades vid sin undersökning som ett bevis för de första "finnarnas" invandring, dvs de som talade ett finsk-ugriskt språk. Fynd av smycken och redskap/vapen av "estnisk" typ ansågs bekräfta att det rört sig om grupper invandrade från dessa områden. Så säkra var man på den saken, och så pass i händerna på den allmänna europeiska nationalismen på 30-talet, att ett minnesmärke faktiskt restes över platsen. På en stor sten invid en av de rekonstruerade gravarna står att läsa "Här gravlades de första finnarna". På den något mer moderna skylten som numera finns uppsatt tar man visst avstånd från den överenkla tolkning. Som det noteras har ju Finland varit bebott sedan istidens slut. Även om det skett folkomflyttningar och nybosättningar i hela Skandinavien sedan dess så vore det grundläggande felaktigt att påstå att dagens invånare inte har någon anknytning till dem.

Detalj av den minnessten som på 1930-talet rests över "de första finnarna" som tydligen kom, såg och dog på denna plats.

Den enkla vulgär-evolutionistiska modell som var i bruk hos många (men inte alla) arkeologer i början av 1900-talet, där folk ersatte folk tid efter tid, tack vare någon sorts extrem överlägsenhet i yx- och keramiktillverkning (för att inte tala om barnafödande), är i grund och botten helt felaktig. Att därför identifiera en viss typ av förhistorisk grav med de allra första finnarna, när folk på den tiden varken kände till eller accepterade beteckningar som "svensk", "finne" eller "tysk", är inte bara felaktigt utan även beklämmande. Det paradoxala är att letandet efter de första "riktiga" finnarna, som någon redan formerad och utkristalliserad grupp under järnåldern, i förlängningen leder till att allt som därmed frikoppla människor idag från det som hände innan denna tid. "Det var inte vi".

Minst lika beklämmande för dagens arkeologer var det breda och djupa schakt som precis höll på att grävas 5 meter bortanför gravfältet, i kanten av den orörda skogsbacken i området, helt släppt utan krav på övervakning av arkeologer. I profilen syntes svarta, sotiga områden. Mycket var troligen sentida och historiskt, men med tanke på att den låg så oerhört nära gravfältet, och på ett av de få områden som ännu inte bebyggts av hus, så var det inte upplyftande att se att även vårt grannland har problem med genomdrivande av fornminneslagen - liksom vi har.

Andra bloggar om: arkeologi, Finland, resa, forskning, finsk-ugrisk, ursprung

Finlandsexkurison Dag 2: Järnåldersgravar

Anne Wickholm berättar om Stora Näsets gravfält

Efter att ha fyllt på energin med kalori-, protein- och kolhydratrik mat på en vägkrog knallade vi iväg över böljande åkrar till vårt nästa stopp: Stornäset söder om Karis. Här, på ett impediment i kanten av åkern och avgränsad av en sjö på andra sidan finns ett gravfält från yngre järnåldern. Mindre grävningar har skett här 1999 och då påträffades ett brandflak innehållande sot, kol och spridda kremerade människoben. Det framkom även 2 spjutspetsar - en i så kallad baltisk stil - daterade till 700-tal. Brandflaket innehöll lager på lager av brända ben och fynd, men inga tydliga åtskiljande strukturer eller stensättningar. Det vore mer korrekt att se hela det lilla markanta impedimentet som "graven", en kollektivgrav i viss bemärkelse, där de döda individerna anslöt sig till sina förfäder och byggde på graven.

Stora Näset, med utsikt mot åkern och den tämligen nybyggda bensinmacken i bakgrunden. Ingen arkeologisk undersökning gjordes, men Anna har sina misstankar om var den "osynliga" bosättningen kan ha funnits...


Troligtvis var det heller inte så att alla ben av den döde lades här, utan endast ett urval. Det här är ett sätt att förhålla sig till döda kroppar som delvis är ganska svårförståeligt för dagens människor som ser kroppen som något komplett och enhetligt. Samtidigt börjar även vi luckra upp de föreställningar med spridande av aska på olika ställen. Samtidigt skulle ett förslag om att dela upp till exempel Ingmar Bergmans kvarlevor och låta en del ligga på Fårö och en del vid hans hustru Ingrids grav i Uppland, troligen mötas med förskräckelse och viss avsky. Det intressanta är att detta är en begravningspraktik som varit i bruk i omgångar sedan iallafall 3000 f.Kr., med varierande popularitet. De brandgravfält vi har här i Sverige från bronsåldern har gropar som innehåller endast delar av de döda, ibland med kroppsdelarna fördelade mellan flera gropar. En viss sortering av de kremerade benen kan även ha skett under järnåldern, men det finns mycket kvar att utreda här, inte minst svårigheterna att bedöma hur mycket som förstörts av tidens tand.

På väg mot Lilla Näsets gravfält

För bara ett par år sedan grävdes en impediment-backe ut i Säby, Närke, inför byggandet av E18 - på den kullen hittades en hel del sten men inga tydliga stensättningar eller strukturer, samt en hel del brända människoben och fynd från romersk järnålder fram till vikingatid. Ur svenskt hänseende var den här platsen relativt unik och publikationen dyker förhoppningsvis upp snart. Tills vidare finns en artikel av Gunlög Graner, grävledaren, i publikationen "Blick för Bergslagen".

Lilla Näsets impediment med brandgravfält.

Från Stora Näset gick vi en bit genom skogen till andra änden av åkerkankten där Lilla Näset ligger, även den ett gravfält, troligen från Folkvandringstid-Merovingertid (som svenskarna kallar vendeltid), ca 500-700 e.Kr. Har har man hittat 12 pilspetsar, varav flera tillverkade i ben/horn, samt en holkyxa i järn och en järnkniv. När Anna får sitt stora forskningsprojekt någon gång i en rosenskimrande framtid så är dessa två backar med sot och ben hennes första anhalt.

Andra bloggar om: arkeologi, Finland, resa, forskning

Finlandsexkursion Dag 2: Svärd och stridsyxor

Anna Wickholm och Torsten Edgren med järnålderssvärd i hand på Dalamalm, Nyland (Uusimaa).

Efter att ha tagit adjö från de doktorander som ställt upp som medguider på förmiddagen - och som tack dumpat alla möjliga böcker och publikationer på dom - fortsatte vi med Anna Wickholm till Dalamalms kyrka där vi mötte upp med Torsten Edgren. Torsten är numera pensionerad professor och en av den moderna arkeologins giganter i Finland. Dels som flitig och noggrann forskare av stenåldern, särskilt keramikhantverket, dels som tidigare chef på Museiverket. Vi hade varit i kontakt lite innan överresan han och jag, eftersom en av mina måsten på exkursionen var att få se åtminstone en snörkeramisk lokal.

Snörkeramisk kultur är det kontinentala begreppet för stridsyxekultur (även känt som båtyxekultur) vilket använd för att beteckna den svensk-norska varianten och ibland även den finska. Den svenska versionen av snörkeramisk kultur är ganska egenartad i jämförelse med hur det ser ut i Danmark, Tyskland och delar av Polen. Den finska har stora likheter med både den "klassiska" snörkeramiska kulturen och med den svenska - likheter i keramikhantverk och stridsyxornas utseende. Helt utan att detta var planerat från början har relationen mellan svensk och finsk snörkeramisk kultur kommit att bli en ganska central del i min kommande avhandling - det är i min mening omöjligt att förstå etablerandet av stridsyxekultur i Sverige utan att samtidigt förstå SV Finlands roll i det hela. Men det går jag inte in på här, då det lätt resulterar i att jag orerar i 10.000 ord eller mer...

Stridsyxa funnen på Dalamalm som lösfynd i åkern - av lokalbefolkning och inte besökande arkeologer, vilket är den "naturliga" ordningen... Stridsyxorna i Finland liknar de svenska (eller vice versa) i flera detaljer: Skafthålsholk, nackknopp och markerad ryggås. Denna yxa skulle lätt kunna tas för Malmers typ E:2 i Sverige, med den skillnaden att nackdelens sidor är lite konkava. T ex de danska stridsyxorna som hittas med snörkeramik ser helt annorlunda ut.

Torsten Edgren som skrivit det definitiva verket över snörkeramiken i Finland ställde alltså vänligt upp med att agera guide för Dalamalm, Siuntio sn (Sjundeå), Nyland. Här hade både en grav och delar av en bosättning grävts ut av Edgren själv på 60- och 80-talet. Platsen är ganska typisk för den sorts miljö man kan hitta snörkeramiska lokaler i Finland (de förekommer endast i de södra och sydvästra delarna). En sandig/lerig sluttning ned mot en dalgång och Tjusträsk-sjön i väster. Numera en åker som dessutom just häll på att plöjas runt efter skörden. Efter att ha diskuterat platsen och fynden en stund kunde vi naturligtvis inte hålla oss utan började spankulera fram längs kanten av dikesgrenen, varpå som jag tidigare skrivit om Daniel Löwenborg plockar upp ett dubbelvikt kort järnålderssvärd i riktigt bra bevaring ur plöjan. Lite mossbeväxt vilket visar att den troligen vart uppe vid ytan under ett antal är redan, och förts runt av plogen. Stor upphetsning när den första chockerade förnekelsen lagt sig - ingen arkeolog är optimist nog att tro att man någonsin ska ha turen att göra ett sådant fynd.

Thomas Eriksson som blivit förledd av mitt prat om stenålderskeramik och bara spanat efter detta, och mer eller mindre klivit över svärdet, verkade vackla mellan upphetsad glädje och en viss lust att placera mig i en djup grav...

Thomas Eriksson undersöker fyndplatsen för svärdet, medan Torsten Edgren, Daniel Löwenborg och Anna Wickholm tittar på. I bakgrunden, framför skogsbrynet, syns sjön Tjusträsk. Bakom ryggen på Thomas grävdes den snörkeramiska graven ut av Edgren 1967.

För Anna var fyndet än viktigare. Hon forskar på yngre järnåldersgravar och bebyggelse i södra Finland och just denna socken har tidigare ansetts vara tomt på den tidens fynd, med centralorter öster och väster om Siuntio. Anna har inte varit helt övertygad om denna "tomhet". Enda järnåldersfyndet i trakten har varit en merovingertida (vendeltida) spjutspets funnen invid ett stor flyttblock...ungefär 200m ovanför oss i åkern. En spjutspets är inget gravfält, men ett spjut och ett dubbelvikt svärd, som därmed vittnar om att det troligen rör sig om en gravgåva - det börjar likna något! Problemet är att gravskicket här inte utmärktes av småhögar, utan snarare var brandflak under flatmark - ibland i närheten av markanta platser i landskapet som flyttblock t ex.

En extra koll i åkern för att se om det ligger lite fler svärd och skräpar. Till höger om Annika Larsson syns det stora flyttblock invid spjuten hittades tidigare. I vilken mån svärdet ursprungligen kom från den platsen är svårt att veta utan utgrävningar.

Svärdet packades ömsint in i en platspåse i Annas bil och överlämnades dagen därpå under högtidlig/uppsluppen form till Museiverket. Daniel har numer ett mycket tjusigt diplom på sitt rum. Personligen tycker jag att jag kunde ha fått hitta en enda uslig keramikskärva - men icke! på den ljusa sidan så kommer nog mina kollegor inte klaga nästa gång jag släpar med dom till stenålderslokaler på exkursionerna...

Andra bloggar om: arkeologi, Finland, resa, forskning

Finlandsexkursion Dag 2: Juusjärvi hällmålning

Nästa stopp var en liten sjö NV om Vitträsk där ett annat exempel på hällmålning finns. Detta lite mer "klassiskt" i det att det innehöll männiksoliknande figurer och en del djur.

Platsen var i sig ganska ödesmättad - vi parkerade uppe på skogsvägen och fick gå förbi ett litet sommartorp kringväxt av sly på vägen ned till stranden. I dess dammiga fönster satt upptejpat svartvita kolteckningar av motiv från hällekonsten - Blair Witch Project började spela upp sig inför mina ögonen och jag var löjligt tacksam över att inte besöka platsen ensammen...

Klippan vid Juusjärvi sjö med hällmålningar, som anas nere till vänster i bild. Notera det helröda intryck klippan i sig ger, särskilt som rinnande stråk från klippkanten högst upp. Naturliga järnutfällningar eller annan förklaring?

Nere vid vattnet var en liten smal strandtomt, på båda sidor omgiven av höga, nästan lodräta klippor, som bildade en trång passage ut mot sjön. På den högra (östra) av dem finns målningarna bevarade. Klipporna i sig har en delvis rödaktig ton och vi diskuterade i vilken mån de var så av naturliga skäl, från järnrika avlagringar ur vattnet som rann nedför dem, eller om det är rester av större rödmålade partier från upprepade ceremonier på platsen, Även Vitträsk-lokalen hade delvis denna rödfärgning som endast delvis kan ha berott på granitens egen färg.

Detalj av några av figurerna. Den vänstra individen har en liten varelse som verkar komma ur huvudet och som vid närstudie nästan ser ut att ha näbb. Den högra ser ut att vara förbunden med en ödle- eller ormvarelse. Till höger syns ett längre parti vågiga figurer som översköljs av vatten från skogen ovanpå klippan.

Figurerna var i ögonhöjd när man stod på en liten avsats nedanför klippväggen. Den består som sagt främst av antropomorfa figurer, med böjda ben och hälarna ihop, samt höjda händer. Ur flera av dem verkar andra figurer komma fram, alternativt hänga ihop med dem. Bland annat har en figur en liten diminutiv varelse kommande ur huvudet som vid närmare påseende möjligen har näbb och vingar. En annan verkar ha en underkropp som en orm. Den mest kända av dem är en människa(?) liggandes på sidan med en stor fisk (gädda?) som antingen är fast i honom eller som biter honom.

Detalj (förstärkt med kontraster i Photoshop): En individ på sidan som verkar bli biten eller sitta ihop med en fisk - gädda?

Många målningar och ristningar av denna typ har av antropologiska källor kopplats samman med shamanistiska trossystem där folk i trans anses kunna ta djurhamn. Det kan vara en möjlig förklaring till avbildningarna. Andra förklaringar kan ha att göra med myter och sagor.

Gäddan, som onekligen verkar vara avbildad, har en central och viktig roll i Kalevala-sägnerna. Dels dräper Väinömöinen en jättegädda och skapar ett magiskt musikinstrument av dess käkar, dels dräper smeden Ilmarinen en jättegädda för att vinna Pohjolas jungfru till hustru och dennes käkar görs till en stol åt trollkvinnan Louhi, modern till bruden. Även om vi inte kan se någon direkt kronologisk koppling mellan dessa kväden som överlevt in i historisk tid så är det intressant att notera att gäddan såsom en stor och rovhungrig fisk varit upphov till många sägner.

Att tidsbestämma målningarna är än en gång otroligt svårt, och låter sig inte göras annat än genom paralleller till andra platser med mer daterbara lämningar och bilder.

Personligen upplever jag alltid denna typen av fornlämning som extremt roligt och extremt enerverande. Man snuddar vid något otroligt komplext och svårutrett, där inte ens datering eller sammanhang är lätt att avgöra. Att sedan ge sig på och avgöra vem som gjorde dem, i vilket syfte, vilka som såg dom, vad de användes till och inte minst - vad betydde de!? Arkeologer som baserar sin karriär på denna typ av analyser är antingen modigare eller tokigare än mig - troligen bådeoch.

Som sagt, kommande avhandling av Antti Lahelma kanske kan ge svar på en del av frågorna som lätt infinner sig i mötet med denna forntida konst.

Läs mer:

Between Worlds. Artikel av Lahelma i NAR om finsk häll-konst

Andra bloggar om: arkeologi, Finland, forskning, hällmålningar, resa

Finlandsexkursion Dag 2: Hvitträsk hällmålning

Efter Sperrings for vi vidare till Hvitträsk, genom skarpt kuperade och klippiga områden som fick de av oss som var lite mer benägna till åksjuka att titta intensivt framför sig på vägen. Det finns ingen stor rikedom på vare sig hällmålningar eller -ristningar i södra Finland, inte så mycket heller i resten av landet. Av de drygt 80 som är registrerade finns de flesta i Östra Finland, nära de stora sjöarna där. Men vid Hvitträsk, på en imponerande lodrät klippfasad som vetter ut mot sjön Vitträsk (dåtida havsvik?) finns alltså ett par. Den bäst bevarade av dem är dessutom ganska unik för nordiska hällmålningar, en rent geometrisk, rektangulär form som ger intryck både av att vara abstrakt och att ha vissa ansiktsdrag såsom ögon i mönstren. Bredvis denna fanns en annan geometrisk bild, sämre bevarad, som liknar ett träd snarast.

Eftersom de är så unika i området är det svårt att fastställa vilken tid de härrör från. Närmaste parallell finns i det rika hällristningsområdet Alta i Nordnorge, vilken är daterad till runt 3000 f.Kr. Liknande bilder förekommer även på samiska föremål och i samiska kontexter från senare tid och brukar då ofta syfta på offerplats. Området var havsanknutet endast under tidig kamkeramisk tid (ca 4000 f.Kr?), och har i övrigt varit en avsnörd sjö med vattenleder som förbindelser.

Vår specialguide på platsen var Antti Lahelma, doktorand som är i färd med att få sin avhandling om finsk häll-konst publicerad.

Det är alltid extremt komplicerat och problematiskt att tolka och förstå forntida konst, särskilt i dessa kontexter som är fristående från boplatslämningar och gravmaterial - bara att tidsbestämma dem är ibland den främsta svårigheten. Är målningen stenålder och i samma tradition som Alta och liknande platser från denna tid? Är den från järnålder/medeltid och hemmahörande i samisk tradition - och vad gör den få i denna extremt sydliga miljö? Vad syftar den till, vad betyder den, hur har den uppfattats?

Som en extra krydda upptäcktes målningen 1911 av ingen mindre än Jean Sibelius, Finlands store kompositör. Forntidsintresset var ju stort hos de intellektuella vid den tiden och många tillbringade sin fritid med att ströva runt i naturen och intervjua lokalbefolkningen om intressanta fynd och platser. Just detta område har länge varit populärt för sommarvillor och vistelser för överklassen och den intellektuella eliten och en stor byggnad i närheten användes som hem för diverse konstnärer och författare.

Namnet är i sig intressant - det är ju ett gammalt svensk-namn men betydelsen i sig kan syfta på kvarlevande kännedom och sägner om de märkliga målningen. Antti diskuterade huruvida "vitt" i Vitträsk inte alls syftar på färgen utan på den gamla beteckningen för "de osynliga", oknytt, vättar - vittra. Med tanke på att folk bör ha noterat målningen, som visserligen ligger oländigt, men inte svåråtkomligt till, så är det en stor sannolikhet. Faktum är att den andra kända hällmålningsgruppen i denna del av Finland finns på en annan lokal vid samma sjö - som vi besökte härnäst.

Andra bloggar om: Finland, arkeolog, hällmålning, forskning, resa

Howard Williams - Svärd, saxar och anglo-saxer

Howard Williams, lektor i arkeologi vid Exeters universitet är på Eriksgata i Sverige. Eftersom han är intresserad av järnålder i England och Skandinavien, särskilt gravskicket, så kombinerar han en rundresa i Sydsverige till platser och museer med besök på institutioner och föreläsningar. En trevlig inställning som man gärna ser mer av. Eftersom jag i ett anfall av senilitet dubbelbokat mig på ett förmiddagsseminarium om tvärdisciplinära kulturstudier (ACSIS) missade jag till min stora förtret förmiddagens seminarium om kremeringar och gravritualer, men hade iallafall nöjet att delta i eftermiddagens föreläsning om vapen och minne i anglo-saxiska miljöer under 400-900-talet: Blade - Memories of the cutting edge (allt låter så mycket bättre på engelska...)

Med avstamp i Beowulf-kvädet, vilket är nästan obligatoriskt om man sysslar med yngre järnålder i England (och föralldel Skandinavien) diskuterade Williams vapens, särskilt svärds, bredare potential att belysa det förhistoriska krigarsamhället och dess ideal, föreställningar och normer. Passagen i Beowulf som citerades handlar om när hjälten dräpt Grendel med hjälp av ett gammalt anrikt svärd, efter det att det lånade nya svärdet misslyckats. Svärdet överlämnar han sedan till kung Hrothgar som studerar det och noterar dess ålder i utsmyckningen och runorna, och det historiska djup - och därmed makt - den bär på.

Kan naturligtvis inte komprimera 1 1/2 timmes föreläsning i några få rader, men diskussionen gick vidare med exempel på och funderingar kring utsmyckning och personifiering av vapnen, användandet av djurbilder för att förära aspekter av djurens egenskaper på vapnet, vapen som gåvor från hövdingar till krigare, från fäder till söner osv. Även vikten av att inse att vapen är mer än bara ett bihang till bäraren, som troligen socialiserats in i en gemenskap genom sin vapenträning, vilket framhävs medvetet och omedvetet i kroppshållning och rörelsemönster.

Ett gott exempel på att studier i materiell kultur är så mycket mer än publikationer av fyndlistor och i slutändan arkeologins bidrag till forskning runt människan och hennes kultur och meningsskapande. Vilket ansluter lite till vad jag satt och diskuterade i ett rum på förmiddagen med representanter från ett antal olika ämnen och fakultet. Det var som sagt en presentation av ACSIS, ett nationellt nätverk för forskare i olika ämnen som bedriver kulturstudier, med en tvärdisciplinär inriktning. Det noterades som vanligt att trots bud från högre instanser att tvärvetenskap ska prioriteras så är det svårt att vinna anslag från de stora stiftelserna. Bedömarna finner ofta för lite av sitt eget ämne i projekten och ger tummen ner.

En helt egen enhet för bedömning av tvärvetenskap, med egna anslag att föredela specifikt till dessa kan vara en lösning, men i långa loppet är jag lite cynisk och tror att striden om medlen nu är så desperat att få är villiga att ge utrymme till andra ämnen. Som det är klarar vi knappt av att få medel till grundforskning inom humanistiska och samhällsvetenskapliga ämnen. Ska man vara lite orättvis tror jag även att en viss generationsväxling måste ske, innan någon grundläggande ändring av mentalitet kan ske. Jag tror också att stora nätverk som i främsta ledet siktar in sig på etablerade professorer, hur välvilliga de än må vara, missar att den verkliga viljan till möten, nytänkande och tvärdisciplinära arbeten snarare finns hos de yngre och mer "hungriga" forskarna. Halvvägs till 40-strecket som jag själv är (näääästan) måste jag säga att mycket av gnistan och orken blir lidande av långvarig stress, osäkra anställningsformer och splittrat fokus med barn och familj i bilden. Inte för att jag inte fortfarande brinner och vill hitta nya nätverk och projekt, men om 15-20 år tror jag mycket av denna energi kommer ha förbrukats - det som finns kvar verkar i min erfarenhet fokuseras på egna intressen och en liten utvald och beprövad skara, inte på att börja från början och bygga upp något nytt, komplicerat, potentiellt svåretablerat och otacksamt. För sådant krävs ganska mycket naivitet, optimism och lust på utmaningar.

Andra bloggar om: arkeologi, forskning, kultur