Bloggosocialisering - kön och nätverk på nätet

Har nu bloggat i snart ett år och upptäcker hela tiden intressanta oanade aspekter av detta tidsfördriv, såsom att plötsligt störtas huvudstupa in i debatter och diskussioner jag inte kände till. Via en widget jag installerat från Knuff.se kan jag numera följa de minst sagt sporadiska länkarna till mina egna inlägg, en smått surrealistisk, men ofta extremt givande upplevelse. Nu senast en länk från bloggen "99,our68" som jag naturligtvis kollade upp. Det visade sig vara ett inlägg som en del i den pågående diskussionen om just vilka det är som bloggar mest och bloggar om vad. Tidigare artiklar i dagspressen har ju lyft fram den relativt imponerande dominansen av kvinnor bland bloggarna, en dominans som förlorar lite av sin lyster när det visar sig gälla tjejer mellan 16-26 som bloggar om mode och dessutom är mer eller mindre köpta av konsumtionsindustrin. Inom ämnen som samhälle, vetenskap och politik ska det tydligen finnas en tydlig manlig dominans.

Mothugg skrev för ett tag sedan ett intressant inlägg om "den akademiska bastuklubbens bloggande". Heja Världen hakade på med egna insikter och Evelina Wahlqvist har skrivit ett tänkvärt inlägg om detta utifrån sina egna erfarenheter att penetrera (ursäkta ordvitsen) det manliga nätverket - gubbslemmet som hon med viss ironisk humor valt att kalla motparten till tjejstimmet. Hon har själv noterat sin ganska ensamma könsstatus i det blog-nätverk hon ingår i. 99,our68 har tydligen tagit fasta på detta och utfört ett extremt intressant experiment av "the phlegm's" spridning utifrån kön - där jag alltså dök upp.

Nätverk är alfa och omega. Det avgör ofta om du får ett jobb efter din examen, iallafall om det är ett karriärsmässigt lovande jobb. Inom den akademiska världen avgör den 90% av din framtid. Många saker inverkar på nätverken, teoretisk profil, släktskap med människor på insidan, rätt kompiskrets osv. men homosocialiseringen är en inte så lite avgörande del: den påverkar i många fall vem som rekommenderas för små uppdrag, inbjuds till konferenser, efterfrågas på seminarier etc. Sammantaget kan alla dessa bäckar små avgöra om du har ett välkänt namn och en imponerande CV när du ansöker om vidare anställning.

Inom bloggosfären (som de ovan nämnda bloggarna påpekar mer rätteligen borde anges i plural), är nätverk helt avgörande för din listning och genomslagskraft. Vem länkar till dig, vem kommenterar på din blogg, vem rekommenderar dig på topplistor? Det är snöbollen som genom sin tillväxttakt avgör ditt öde. Jag hade förmånen att ha ett par goda kollegor och kamrater (manliga) som redan var etablerade bloggare och som hjälpte mig på traven. Eftersom jag bloggar som arkeolog kan det faktum att mitt yrke är en sorts skrå ha varit en rejäl hjälp - vi tenderar att söka upp varandra oavsett kön, och är dessutom en ovanligt jämlikt fördelad yrkesgrupp.

Jag tror ingen medvetet länkar till en bloggare baserat på kön, annat än i extrema undantagsfall, men jag vet med mig att jag reagerar när jag hittar bra vetenskapsbloggar o dyl som har kvinnor som skribenter - och gärna länkar till dom. MEN, och här har vi en avgörande skillnad, jag har ibland noterat att jag kan vara mer avvaktande och kritisk i början och länkar först efter att verkligen ha blivit imponerad. Jag bedömer kvinnliga bloggare mer än manliga - eftersom de pga att de utmärker sig mer hålls till en för mig högre standard.

När det gäller könsdominansen bland "tunga" ämnen respektive "lätta" ämnen tror jag man delvis måste bedöma dessa utifrån sina egna förutsättningar. Överlag uppmuntras det verbala uttryckssättet mer hos tjejer än hos killar, att tjejer i tonåren och 20-årsåldern, den mest självmedvetna, pinsamma och förvirrade perioden i våra liv är bättre på att ta plats på en verbal arena känner vi till från många andra håll. Mode dominerar den publika sfären även i pappersmedia, så att den tar en stor del av utrymmet i bloggandet är knappast märkligt, bara zeitgeist. Tjejer köper tidningarna, tjejer kollar upp vad andra tjejer tycker på nätet.

Det ojämlika förhållandet i den samhälleliga/vetenskapliga/politiska bloggosfären är svårare att förklara. Dels tror jag Evelina och liksinnade har rätt - vi har alla en tendens att söka oss de som påminner om oss själva, de som vi känner att vi har lätt att snacka med, umgås med. Och bloggandet är en social arena, först och främst. Dels vet jag inte om det är så att kvinnor i mindre utsträckning bloggar om de tunga ämnena, särskilt som det kan finnas en felkälla i det att barn och familjefrågor av gamla välkända anledningar klassificeras som privata sociala ämnen, medan inlägg om kollektivtrafik och bensinskatt klassas som samhälle - större och mer viktigt. En viktig fråga man måste lyfta i alla framtida studier av könsförhållanden i bloggosfären berör just varför vi konstant nedvärderar kategorin "vardagsbetraktelser" och högaktar "politik och samhälle". De förra bloggarna är lika troliga att skriva om aktuella politiska beslut, de senare är lika troliga att skriva om personliga våndor. Kanske kvinnliga bloggare är mer ödmjuka, manliga mer självsäkra?

Själv har jag ända sedan dagis upplevt det som enklare att umgås med killar än bilda varaktiga vänskapsband med tjejer. Vet inte om det är relevant i det hela... ?


Andra bloggar om: blogga, gender, kön, nätverk, politik, vetenskap, bloggosfären, homosocialisering

Steroider för hjärnan

Mitt hem består i skrivande stund av två akademiker i slutfasen av sitt avhandlingsarbete, två barn under 7 år med återkommande virus/bakterie-attacker, och en katt som kan börja löpa mitt i natten och besluta sig för att DU är kattkillen hon drömt om hela sitt liv...
Att kombinera doktorerande med barnaskapande är inte helt ovanligt, akademiker är inte bortskämda med fasta anställningar - eller anställningar över huvud taget. Så doktorandtjänsten kan vara första tillfället att skrapa ihop den hett eftertraktade föräldrapenningen som innebär att man inte behöver sitta på socialen och be vackert om lite pengar för ungens blöjor.

Därmed kombineras en av de mest pressande, stressande och knäckande uppgifterna i ens liv med, ja, med en minst lika pressande, stressande och knäckande uppgift att ta hand om ett litet barn. Det är inte utan att man efter återkommande anfall av kollektiv magsjuka, influensa, förkylningar och barnkalas, samtidigt som man jonglerar förtroendeuppdrag, undervisning, handledning, stipendieansökningar, artikelskrivande, korrekturläsning, konferensförberedelser, arbetskonflikter och forskarkurser en sen söndagskväll på jobbet där man försöker koncentrera sig på den där avhandlingen man egentligen borde ha gjort halvfärdigt vid det här laget, önskar att det fanns bättre hjälp att få än emaljfrätande idrottsdrycker och koffeintabletter. Och eftersom vetenskapen alltid förutser våra behov så finns det naturligtvis. Mediciner som egentligen är utformade som ett hjälpmedel för folk med diagnosticerade koncentrationssvårigheter som ADHD.

Jag minns min studietid med en blandning av rosaskimrande nostalgi (som bara ett decenniums avstånd kan ge), och djupt ärlig lättnad att aldrig behöva ta en tenta till (nästan). Samtidigt har jag satt mig själv i rävsaxen helt frivilligt med att insistera på det här med doktorerande, där jag rent idealiskt borde kombinera 150 års arkeologisk forskningshistorik med total insikt i lipidanalyser, C14-dateringar, isotopstudier, keramikanalyser, lösfyndsspridning, ritualteori, etnicitetsteori, kognitionsforskning, osteologi, nätverksmodeller, paleobotanik och polsk, finsk, rysk och baltisk stenåldersforskning.

Oja. Jag måste erkänna att om jag bodde i ett land som USA där pillerknaprande ses som en specialiserad hobby och inte ett bevis på djupa personliga problem, så skulle jag vara väldigt, väldigt, väldigt lockad att ge en portion av mitt studiemedel till studentkorridorens officiella langare/medicinstuderande. Vilket troligen sätter mig fullständigt i torrbollskategorin: droger för att plugga bättre!!! Patetiskt...

Det som alltid avhållit mig från allehanda droger, från nikotin och uppåt, är den totala insikten om min egen bristande karaktär. Ge mig minsta chans att bli beroende av något och jag kommer säkerligen kunna hitta på varenda ursäkt som finns under solen att fortsätta. Jag kan inte sluta äta saltlakrits för guds skull - hur tusan skulle jag klara något värre? Tyvärr har inte alla den självinsikten, eller så bryr de sig helt enkelt inte, för tydligen är det ett växande problem inom universiteten med studenter och forskare som använder receptbelagda mediciner olovligt för att hjälpa de små grå på traven. Över 10% av Nature's läsare har tagit Ritalin och även om många uttrycker oro över tanken på att ungdomar under 16 använder dessa medel, så svarade 34% att om andra ungar fick bättre betyg på grund av att de tog pillren så skulle de känna sig pressade att låta även sina egna barn få tillgång till dem.

Jag betvivlar att det var dessa preparat Björklund och Alliansen hade i åtanke när de ville införa drogtester i skolorna. Vågar man gissa att det kommer komma underhandsinstruktioner inom snar framtid att inte låta testerna visa förekomst av dessa hjärn-steroid substanser...

Man brukar ju säga att Sverige är ca 5 år efter USA i det mesta. Så ungefär när min dotter börjar mellanstadiet så kommer skolrummen vara fulla av överproducerande hyperfokuserade plugghästar. Som hänger på sina föräldrar för att de ska köpa ut smart-piller till helgens hårdplugg inför provet. Nästan så man önskar att folkölsfyllan kom tillbaka på modet...


Andra bloggar om: barn, forskning, universitet, vetenskap, ritalin

Show me the money!

Det verkar ha varit förra veckans motto. Dels lyckades ett team av arkeologer att hitta en vikingatida silvermyntsskatt in situ på en utgrävning vid Sundveda utanför Arlanda. Även om nyheten om jackpoten av förklarliga skäl inte spreds till media förrän efter allt var upptaget och dokumenterat så gjordes själva fyndet på första april. Tydligen krävdes det uppemot fem samtal till huvudkontoret av en allt mer desperat grävledare innan någon där vågade ta det som annat än ett aprilskämt. Svårt att klå den starten på grävsäsongen...

I fredags firades det med champagne på institutionen av en annan anledning: Ragnar Hedlund spikade nämligen sin avhandling “…and achieved nothing worthy of memory”. Authority, legitimacy and coinage in the Roman empire, c. AD 260-295. [Abstract]
När jag säger spikat, så menar jag det - att köra en fet stålspik genom ett stackars exemplar av avhandlingen är lite av en reningsrit utförd av framförallt humanioras doktorander.



En vådligt snygg avhandling är det dessutom, i hårda pärmar med silvertryck och fantastiskt fina färgbilder av ett antal romerska mynt som diskuteras i texten. Avhandlingen berör en av de mer turbulenta perioderna i romarriket, en tid då kejsare avbytte varandra på löpande band. Ragnar diskuterar hur dessa försökte befästa sin legitimitet och knyta an till inflytelserika grupper genom de mynt de lät ge ut under denna tid. Få propaganda medel under denna tid hade möjlighet att nå en så stor del av befolkningen så snabbt som just mynten, och det bildspråk som användes på dem var säkert mer utläsbart av dåtidens människor än de fina latinska citaten.

Furthermore, it is suggested that these coin-images were created to assume the
function of larger-scale expressions of imperial authority, such as triumphal
arches and imperial statues. This adaption of coinage was made because there was a need for intensified communication of imperial authority. This need arose due
to the incessant warfare of the age, and a process of regionalization of the
empire, which was connected to this warfare.

Ragnars avhandling är ett utmärkt exempel på hur studiet av materiell kultur i slutändan handlar om studiet av mänskligt samhälle, mentalitet och större historiska skeenden. Inte minst dåtidens människor, som levde i ett tidevarv där språkförbistringen var stor och läskunnigheten extremt begränsad, förstod vikten av materiell kultur som både budskap och påtryckningsmedel.

Ragnar Hedlund disputerar i Auditorium Minus i Museum Gustavianum kl 13.15, fredagen den 25:e april. Opponent är Ursula Kampman.


Myntskatten från Sundveda, med mynt som spänner från 500-850 e.Kr, ursprungligen från kalifaten i Damaskus och Bagdad, nedgrävda någon gång efter år 850 i ett gravfält som vid det tillfället var nära tusen år gammalt. Ett sätt att blidka förfäderna, eller bara ett smart sätt att skydda skatten från klåfingriga och vidskepliga tjuvar? Foto: Bengt A Lundberg, UV



Andra bloggar om: arkeologi, antiken, mynt, numismatik, Uppsala universitet, Ragnar Hedlund, romarriket, vikingar, järnålder

Sublima sophanterare - äldsta spåren av människor i USA

Arkeologer är inte mer än människor (dessutom människor med erkänt barnslig humor), och jag vill minnas att det alltid uppstod en viss fnissande förtjusning i lärosalen eller på utgrävningen om ordet koprolit dök upp: fossiliserat bajs. Den yttersta sinnebilden för att arkeologer i slutändan endast är bortgågna människors sophanterare.

Samtidigt är koproliter en fenomenal produkt, för den innehåller otroligt mycket av det vi annars saknar: En ögonblicksbild med organiskt innehåll. På utgrävningar kan man hitta djurben med slaktspår - men vad åts, av vem, tillsammans med vad, hur är det med växter och vad missar vi? Vilka slaktrester hamnade på andra ytor och vad har egentligen försvunnit under årtusendenas lopp? Halva utmaningen med arkeologi är att tolka det man hittar, halva utmaningen är att försöka föreställa sig vad det är man inte hittar!

(Credit: Photo by Jim Barlow)

Det absoluta guldkornet i koproliter är dock DNA. Det är ofrånkomligt att en del av själva värddjuret följer med i restprodukterna och med dagens teknik blir vi allt bättre på att luska fram detta. Man får alltså inte bara en bild av vad som åts (vilken fauna och flora som fanns), utan vem som åt det och individens genetiska profil. Yatzi!

Nu har man lyckats hitta mänskligt DNA i koproliter från Oregon i USA som är 14.300 år gamla (+/- några hundra år). Det är över tusen år äldre bevis för mänsklig bosättning i Amerika än vad som tidigare varit vedertaget med säkerhet. Direkt bevis dessutom, inte möjligtvis märgspaltade hjortben eller stensplitter. Om det bara var lite mer fotogensikt skulle det hamna på National Geographics omslag. Inblandad i studien är dessutom Anders Götherström på Evolutionsbiologen på Uppsala universitet - en av ungefär 13 som får sitt namn på artikeln, samt otaliga andra onämnda labbassistenter och utgrävare. Huvudarkeolog är Dennis L Jenkings vid University of Oregon och man får gissa att han kommer ta alla kommande skämt om bajs med gott humör efter denna jackpot.

Det absolut viktigaste är nämligen dateringen. 1500 år äldre kanske inte verkar så mycket i relation till de 13.000 år gamla Clovis lämningarna som hittills varit de vedertaget äldsta i Amerika. Men den stora frågan rör när de första människorna kom till ett område som under stora delar inte har varit direkt förbundet med den asiatiska kontinenten, eller bara via kompakt is. Runt 13.000 år sedan fanns en landbrygga då isen drog sig undan, men för 14.500 år sedan fanns bara is. På Vetenskapsradion P1 imorse intervjuades en av de danska forskarna som angav att detta "bevisar" att de första immigranterna kunde segla för det var enda sättet att ta sig förbi de stora vidsträckta ismassorna. Det må vara en teori, men problemet med den är att den förutsätter att de nu upptäckta lämningarna hör till de allra första. Faktum är att det finns ett antal mänskliga lämningar i Sydamerika daterade till 30.000 år sedan. En tidsperiod som överensstämmer med de första människorna i Australien t ex. Men de lämningarna är kontroversiella och ifrågasatta (är det verkligen riktiga redskap man hittat, är dateringen korrekt, osv). "Clovis first"-teorin har varit den allmänt accepterade tills vidare.

Eftersom den här studien nu visar att det faktiskt finns mänsklig bosättning i Amerika innan denna senare landbrygga (då naturligtvis migrationer kan ha skett än en gång), så måste man nu börja ta med i beräkningen att det faktiskt kan ha skett en första invandring under denna tidigare landbrygga. Mycket finns kvar att göra och allt hänger naturligtvis på bevaringsförhållanden och en stor portion tur och uppmärksamhet. I USA kan utgrävningar bara beordras på statligt ägd mark, privatägd mark behöver inte följa samma kulturminnes-lagar. Man får hålla tummarna för lite mer fynd av forntida toaletter...

Lyssna på Vetenskapsnyheterna i P1

Läs mer i DN Vetenskap

Eller läs en mer utförlig beskrivning av fynden och analyserna i Science Daily


Andra bloggar om: arkeologi, stenålder, paleolitikum, koprolit, Clovis, USA, Amerika, DNA

Förnekelse fel väg att gå för kulturministern

Idag kommenterar kulturminister Lena Liljeroth Historieuppropet (lite felaktigt kallat historikerupproret) på Kultursidan i DN. Föga förvånande avfärdar hon den påtagliga politiska blandningen hos de ansvariga för debattinlägget igår i DN och hänger ut den öppet kommunistiska Åsa Linderborg som skynke för det verkliga problemet. Det är förutsägbart att Liljeroth av lojalitet väljer denna defensiva strategi, men beklagligt för jag tror nog hon i grund och botten är en av de mer intelligenta kulturministrar vi haft, och fullt införstådd med vad kritiken egentligen handlar om.

Vi har en myndighet under kontroll av en sittande regering, med en ur humanistisk synvinkel fullständigt svindlande budget på 43 miljoner kronor godkänt detta år - budgeten i Vetenskapsrådet (vår största statliga bidragsgivare) för forskning inom humaniora och samhällsvetenskap under 2006 var 101 miljoner kronor i jämförelse. Att Forum för Levande Historia dessutom får använda dessa medel till att skapa undervisningsmaterial för skolorna och obligatoriska utställningar gör att maktfaktorn i detta hänseende inte kan underskattas.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen (med hjärtat lååångt åt vänster): Jag har inget emot en upplysningskampanj för brott mot mänskliga rättigheter inom kommunistiska diktaturer. Vad som skrämmer mig med FFLH är att regeringens makt över budgeten (och därmed agendan) är så påtagligt direkt. Alliansen eller Sossarna gör ingen skillnad - det är upplagt för missbruk. T o m Eskil Franck som tydligen är chef för institutet ser de möjliga problemen, och även om han inte anser att nuvarande verksamhet är komprometterad så medger han i DN att det kan ske i framtiden (han har den ärlighet Liljeroth saknar i denna fråga).

Om regeringen tycker att FFLH är en behövlig och givande instans för att skapa utbildningsmaterial till grundskolor och gymnasier föreslår jag att de omedelbart gör om det till en fristående stiftelse under översyn av dels historiker och forskare, dels lärarhögskolorna. Att en regering kan ha så direkt makt över vilken typ av forskning som lyfts fram och ges företräde på skolorna är potentiellt livsfarligt för oss alla.

UPPDATERING 080404: Håkan Blomqvist, historiker vid Södertörn, skrev för ett par dagar sedan en intressant artikel i Aftonbladet där han lyfter fram hur FFLH's material helt saknar kontextualisering av övergreppen utifrån de dåtida konflikterna mellan kolonialmakter/konservativa stater i Europa och de extrema kommunsitiska diktaturer som växte fram. Det är besvärande att helt undvika att diskutera hur övergrepp föds ur redan begågna övergrepp - som om de bara skedde för att vissa ideologier/religioner/kulturer är dumma och onda.

Andra bloggar om: historia, politik, alliansen, historieuppropet, historieupproret, forum för levande historia, Lena Adelsohn Liljeroth

Spadtag i Stone Henge

För första gången på ett halvsekel eller så kommer det ske utgrävningar inuti Europas mest kända stenålderslämning (vågar jag påstå): Stone Henge (c 2600-1900 f.Kr). Geoffrey Wainwright och Timothy Darvill, arkeolog-professorer verksamma i Society of Antiquaries of London, har getts det extremt känsliga och unika tillståndet att lyfta på grästuvorna på en liten del av fornlämningen för att se om man kan lära sig mer om den långa process som ligger bakom uppbyggnaden. Stone Henge började som en häftig stor stencirkel-palissad med stenar importerade från Wales, innan man efter ett par faser byggde om och satte upp de jättelika stenstoder som delvis finns kvar idag.

Wainwright och Darvill har gjort sig mest kända genom att framföra en tes att strukturen ska uppfattas som en helig och helande struktur för dåtidens människor. De har pekat på att flera av de som begravts intill och i närheten av stencirkeln har haft rejält dålig hälsa och deras tes är att de walesiska stenarna (blue stones) uppfattades som innehavande en stark läkande magi - som ibland inte räckte till tydligen. Jag har tidigare skrivit om en av dessa gravar. Som ni lätt förstår är denna tolkning av Stone Henge inte mindre kontroversiell än alla de andra, särskilt inte inom arkeologiska kretsar. Man bör nog påpeka att i den mån Stone Henge verkligen ska uppfattas som en plats man kommer till för att läkas så måste det förstås i långt vidare religiösa termer, liksom katolska pilgrimsorter som Lourdes. En koppling Guardian gör när de skriver om den pågående grävningen.

Efter att ha fått någon sorts rituell välsignelse av dagens druider i området (troligen nödvändigt för att förhindra mer sekulära sabotageförsök under gång), så satte man igång i måndags. Naturligtvis kommer denna lilla grävning som varar några veckor att generera mer mediahysteri än nästan allt annat inom arkeologi i Storbritannien, så BBC's Timewatch filmar under gång och varje dag läggs videosnuttar ut på hemsidan för Englands främsta kulturmiljö-myndighet: English Heritage. I skrivande stund finns tre videos ute för beskådning som mest visar bakgrunden till projektet och korta intervjuer med de ansvariga. men även en trevlig liten datoranimerad sekvens som visar hur man i nuläget tror att de hudsakliga byggnadsfaserna i Stone Henge såg ut. Ganska kul att kunna följa med i utvecklingen.

Det finns många tankar och teorier om byggnationen som sagt, och landskapsstudier är STORT i England just nu. The Stonehenge Riverside Project är ett annat projekt som pågår, som fokuserar på floden Avons del i förbindelsen mellan Stonehenge och andra monumentala samtida konstruktioner som Durrington Walls t ex. Inom detta projekt diskuteras Stone Henge mer som en slutstation för de döda som förs från träpallissaderna vid Durrington nedför floden och uppför en processionsväg som man hittat mellan floden och stenmonumentet. Det ena behöver ju inte uteluta det andra, men jag ser framför mig många hetsiga diskussioner i framtiden. Inte minst eftersom några nu fått gräva inuti jättemonumentet, och därmed säkrat sin plats i historien och diverse extremt lukrativ föreläsningskontrakt och bokkontrakt...

Andra bloggar om: arkeologi, Stone Henge, stenålder, England, stonehenge, utgrävning

Homo erectus och jag

Nej, jag tänker inte göra någon 1:a april-special. Jag är helt enkelt för bränd i hjärnan för att klara av något mer sofistikerat än "jag såg en elefant på rymmen". Min cykelkedja hoppade av på väg till jobbet och jag glömde matpåsen på cykeln och fick gå ned för att hämta den. Nu håller jag mig på mitt rum.

I förra veckan nåddes vi ju av den officiella nyheten att man hittat lämningar efter mycket gamla hominider i Atapuerca i Spanien. Runt 1.200.000 år gamla om man får tro de tre olika dateringsmetoder de använt (Guardian). Så gamla lämningar är alltid problematiska att datera och avgöra interna åldern i tjocka lager som spänner en miljon år. Upptäckarna vill med sedvanlig iver utropa en ny art, Homo antecessor, men i nuläget vet vi för lite både om dessa lämningar och tidigare fynd av den arkaiska människotyp som kallas Homo heidelbergensis. Den senare har hittats på ett antal platser i Europa daterade mellan 600.000-300.000 år, inklusive England som var mer av ett tropiskt paradis på den tiden (och kanske inom en snar framtid).

Det är möjligt att fynden av hominiderna i Spanien är förfäder till heidelbergensis, men huruvida de skiljer sig åt tillräckligt för att vara olika arter är osäkert. Liksom hur förhållandet mellan dessa båda arkaiska människor och neandertalarna är. Kanske är heidelberg förfader till neandertalarna, kanske inte. Kanske är antecessor del av en större population som gav upphov till de första Homo sapiens i Afrika för ca 200.000 år sedan, kanske inte. Det är otroligt mycket vi inte vet om denna tidsperiod och vårt intresse för Hominiderna går ned på en detaljnivå som inte riktigt förekommer för andra djurarter (av förklarliga skäl). Vi är otroligt beroende av bevaringsförhållanden som är sporadiska och fragmentariska - när de är som bäst.

En fyndort som diskuteras i samband med dessa fynd är Dmanisi i Georgien där man hittat riktigt rika och välbevarade skallar av Homo erectus (kanske, kanske inte ursprungsarten för antecessor), daterade till ca 1.700.000 år. Jag har inte många ess i rockarmen som arkeolog (har varken grävt ut Birka eller pyramider), men jag har Dmanisi!
Som osteologstudent 1997 gavs möjligheten att delta i tre veckors undersökning på denna plats där man hittills hittat en underkäke av erectus, förutsatt att man bekostade flyget själv. Efter att ha skrapat ihop lite sponsorpengar (tack mamma och pappa) tog jag mig dit i sällskap med kurskamraten Adam, en två meter lång dansk, och vår lärare som förmedlat kontakten via den tyska som just då ledde den tyskfinansierade utgrävningen i samarbete med georgierna.

Utgrävningen skedde i kanten av en medeltida befästning uppe på en höjdrygg, i en grop på 4x4 m som gick kanske 4 m ned i jorden hade man hittat lämningar av djur som var ungefär 1 miljon år gamla. Och så käken. Jag ska nog skrivamer om mina öden och äventyr i detta land någon annan gång, men för att göra historien kort så blev vi omedelbart indragna i en maktkamp mellan lokala arkeologer och de tyska, samt mellan olika faktioner inom den georgiska arkeologin. Paleolitisk fauna är kul, hominider är vetenskapligt guld. Hominider är National Geographic och säkrad försörjning i resten av ditt liv.

Den lilla tid jag spenderade i schaktet gick ut på att försiktigt, försiktigt rensa fram ett välbevarat hjortdjurshorn, som när den var nästan framme annekterades av en besökande paleontolog som täckte den med lack vilket fick den att falla sönder i sina beståndsdelar. En underbar rovdjurstand från ett stort kattdjur hittade jag också, jag påstår att den var från en sabeltandad tiger, för ingen här kan motbevisa det nu. Sista veckan blev vi förvisade som del i maktkampen och fick roa oss med exkursioner istället.

Jag hör till de något pessimistiska (realistiska) arkeologer som aldrig förväntar sig att det stora fyndet ska falla i min händer, så jag var mer än nöjd med grävningen. Tills jag två år senare fick reda på att ca 10cm under just det hörn där jag stått och grävt, där jag borde grävt vidare om de inte käbblat så mycket internt, så hittades det första Homo erectus-kraniet.

Ja ä int bitter

Andra bloggar om: arkeologi, hominider, Homo erectus, Spanien, Homo heidelbergensis, Homo antecessor, osteologi, Dmanisi, Georgien, paleontologi, paleoantropologi