Spenderade helgen med näsan i Anna Linderholms avhandling, som nått oanade höjder av "snackis" för en arkeologisk publikation som inte ens genomgått disputation ännu. Rent generellt kan jag säga att ur mitt eget snäva intresse är boken en gottispåse fylld med roliga karameller av information och analysresultat som jag kommer återkomma till vid upprepade tillfällen under min egen forskning. Men jag har samtidigt en del invändningar mot tolkningarna av dessa resultat.
Detta är en sammanläggnings-avhandling och består alltså av ett antal samproducerade artiklar, varav vissa fortfarande inte är tryckta i en tidskrift ännu, samt en sammanfattande "kappa" av doktoranden som inleder. Naturvetare gör allt baklänges - de inleder med en sammanfattning. Det positiva med detta är att läsaren snabbt får en överblick av resultaten, det negativa att man inte riktigt kan bedöma grunden för tolkningarna förrän efter man läst igenom en samling ganska disparata artiklar. Idealiskt ska artiklarna bilda en sorts trappstegseffekt, eller test av diverse hypoteser. I verkligheten är det svårt att vara så stringent inom ett delvis humanistiskt ämne. Som läsare blir det dock enkelt att hitta fram till de olika analyserna och dess resultat. Man kan säga att det är en smaksak.
Förutom kappan består Linderholms avhandling av hela 7 artiklar:
I: Studerar olika sorters haplogrupper i mitokondrie-DNA (som ärvs via mödernet) hos nutida och förhistorisk befolkning för att utröna vilka likheter och skillnader det finns - särskilt mellan jordbrukande respektive jagande neolitiska grupper. Resultaten pekar på påtagliga skillnader mellan de kustlevande jägar-grupperna jämtemot neolitiska och bronsålderstida bönder i samma område. De senare avviker inte nämnvärt från nutida Sydskandinaver. En jämförelsegrupp med letter hade likheter med både bronsåldersgrupperna och jägar-samlarna. Sammanlagt jämförs 31 gropkeramiker (Gotland 25, Öland 6), med 7 trattbägarkultur-individer (Öland 2, Västergötand 5) och 15 bronsåldersskelett (Öland).
II: Dietstudie över 123 människor från Öland, från ett antal lokaler daterade mellan mesolitikum till järnålder. Dessutom har man analyserat inte bara benen (som representerar diet i vuxen ålder), utan även olika tänder som återspeglar dieten hos individen då de bildades, i barndoms- och ungdomsåren. Benen är alla C14-daterade. Fullpackat med oerhört intressanta resultat. En mycket tydligt marin diet förekommer hos mesolitiker och gropkeramiker, en mer terrest diet med inslag av fisk hos samtida neolitiska jordbrukare, samt en mycket enhetligt terrest diet i bronsåldern. Ett romartida gravfält hade gravlagda som haft ett stort inslag av färskvattensfisk i dieten.
III: Metodartikel om problem med att få fram okontaminerat DNA ur förhistoriska människoben.
IV: Artikel om förekomst av laktostolerans under neolitikum och bronsålder. Möjligheten att tillgodogöra sig mjölk efter spädbarnstiden är vanligt förekommande i Sverige, men mindre vanligt i SV Europa och t ex Finland. Troligen är denna genetiska förmåga starkt kopplad till neolitiseringen här i norr (men inte ett måste, andra folk klarar sig bra utan den). 29 individer har man lyckats analysera. 14 gropkeramiker från Gotland, 4 individer i gånggriften Gökhem i Västergötland, samt 11 daterade individer från gånggriften Resmo på Öland (MN A: 4, MN B: 4, BRÅ: 3). T-allelen som ger laktostolerans förekom i 3 av 14 gropkeramiker, men i hela 5 av 8 neolitiska skelett i Resmo och 3 av de 4 skeletten i Gökhem, samt i samtliga 3 bronsåldersskelett.
V: Analys av 30 individer från gånggriften Rössberga i Västergötland. Dels dietanalys, dels en studie av Svavelisotopen 34 som kan ge indikationer på om de begravda bodde lokalt i trakten eller var inflyttade relativt nyligen i sina liv. Hälften av benen är daterade, de flesta faller inom MN A, ett par inom MN B resp bronsålder. Alla har haft en mycket likvärdig diet, framförallt bestående av vegetabilier, kött från gräsätare och sötvattensfisk. Inga tecken fanns på att individerna gravlagda i stenkammaren flyttat på sig nämnvärt från trakten.
VI: Dietstudie av vikingatida gravar i Birka, korrelerade med gravgåvorna i dessa gravar, och typ av grav, samt kön. Många mycket intressanta resultat dels utifrån påtagliga skillnader i diet, samt variation i svavel-värden som indikerar att människorna kommit från flera olika platser, eller tillbringat en hel del tid på andra platser än Birka. Accepterad för tryckning i Antiquity.
VII: Analys av gravmaterial från den tidigmedeltida kristna gravfältet i Björned, Ångermanland, jämfört med icke-kristna gravar i området. Dieten verkar inte variera nämnvärt mellan kristna och icke-kristna, men framförallt de äldst daterade skeletten i Björned visar i svavelhalten på att de flyttat in i området relativt nyligen.
Det är mycket i avhandlingen som är informativt, men i min mening saknas alltför många pusselbitar i nuläget:
Representerar gropkeramisk kultur ett nytt invandrat folk?
Man har inga DNA-analyser av mesolitiska eller tidigneolitiska ben över huvud taget, det går alltså inte att avgöra om den är GRK-generna som är "uppdykande" eller TRB-generna.
Utgör gropkeramikerna en egen biologiskt separat folkgrupp?
Man har inga analyserade gropkeramiska skelett från fastlandet, som kan bevisa att de analyserade individerna inte rör sig om speciella ö-populationer. Det framgår inte helt klart i texten om det öländska och gotländska sinsemellan är identiskt.
Försvinner gropkeramiska haplotyperna hastigt och abrupt efter mellanneolitikum?
Det finns inga analyserade skelett från senneolitikum eller bronsålder från vare sig fastlandet eller Gotland som man kan jämföra med, bara Öland. Man ska också komma ihåg att man bara studerar mitokondrie-DNA, som enbart ärvs på mödernet och där faderns mtDNA "sållas bort" vid varje ny generation. Det finns indikationer på att gropkeramikernas haplogrupp är ovanlig, men det rör sig inte om utomjordingar eller en annan art.
Min åsikt är att det behövs mer ben, mer analyser och mer källkritisk diskussion kring de kategorier av kulturgrupper arkeologerna "skapat" för ungefär hundra år sedan. Allt detta ser jag fram emot med förväntan.
Det som inte fått sin nyfikenhet mättad kan med fördel kolla in Laktos-projektets hemsida LeCHE, en samlingsplats för de forskningsprojekt som rör kartläggningen av laktostoleransens spridning och kronologi under stenåldern i Europa.
Andra bloggar om: arkeologi, vetenskap, forskning, DNA, stenålder, bronsålder, järnålder, vikingar, Birka, diet, migration, laktostolerans, laktosintolerans
tisdag 13 maj 2008
torsdag 8 maj 2008
Förhistorien som ett främmande land
David Lowenthal publicerade 1985 en inflytelserik bok: The Past as a Foreign Country. I den diskuterade han hur historiker måste bli medvetna om den mentala bild allmänheten har om vad historia är, hur det förflutna var och hur det skapat samtiden. Denna mentala bild påverkar och filtrerar helt hur de tar åt sig ny information och uppfattar forskningsresultat - eller inte alls uppfattar dem. Vad som gäller för historiker gäller tiofalt, hundrafalt, för arkeologer. De flesta historiker kan börja sin diskussion utifrån en högstadie- och gymnasienivå, arkeologer måste inleda på lågstadienivå. "Man bodde i hus - med tak", "De kunde tala med varandra". Detta eftersom den undervisning vi får i förhistoria ofta inskränks till de allra första åren i skolan och mycket lite därefter. För varje program eller artikel om förhistorien, finns hundra om Strindberg, eller Gustaf III, eller 2:a Världskriget.
Jag har under de senaste 48 timmarna funderat en hel del på vad som verkligen gjorde mig så ovanligt förbannad med Vetenskapsmagasinet i tisdags. Det var många, många detaljer naturligtvis. Framförallt ska det vara konfliktbetonat - en enkel konflikt med ont vs. gott, svart mot vitt. Inga gråtoner. Annars är ingen intresserad. Påstår dom. Jag undrar om dessa journalister någonsin brytt sig om att verkligen undersöka vad populärvetenskapligt intresserade människor vill ha, för de flesta jag känner föredrar att inte bli behandlade som småbarn. Reportage-strategier som är logiska för dokusåpor borde inte få gälla för vetenskapsprogram. Men det var kanske främst för att det var som att se Stanley på frammarsch i djungeln med sin vita mans börda. Civilisationsbärarna mot de enkla och efterblivna och exotiska stackarna som gick under på det naturliga urvalets altare.
När kolonialmakternas upptäckare gav sig ut på mörka kontinenter iklädda vita linnekläder, så var det med tydliga mål och syften.
Att sprida den Sanna Civilisationens budskap.
Att hitta de primitiva stammar som påvisade den evolutionära utvecklingen fram till skapelsens krona: den vita européen.
Att skriva spännande och kittlande reseberättelser för hemmamarknaden så att man kunde bekosta sina resor
Att hitta naturresurser som man kunde exploatera för egen vinnings skull
Allt detta ovan gäller för en hel del "upptäckare" av förhistorien idag. Kontinenterna må sakna vita fläckar, med förhistorien kan man appropriera för att göra precis samma sak: Hävda överlägsenhet, skapa en linjär evolutionär utvecklingslinje till skapelsens krona (vita européer), göra sig en slant på fantasifulla berättelser - och exploatera folken för sin egen vinnings skull.
De folk och grupper som såg sina ting rövade och förvanskade på muséer, som blev uppmätta i rasbiologiska böcker, som blev beskrivna i nedsättande termer - de kunde till slut göra sig hörda. De har en åtminstone teoretisk chans att protestera och kritisera. De folk vi arkeologer studerar är döda. De är stumma. De kan aldrig föra sin egen talan. Därför är det hundrafalt viktigt att behandla dem med respekt och ge utrymme för nyanser. Bara för att de är döda så har vi inte rätt att utnyttja dem för vår egen ekonomiska, karriärsmässiga och politiska vinnings skull.
Jag kan inte tåla och fördra detta - jag kan inte ha överseende med det som en rolig grej. för mig är detta verkliga människor, inte dockor i ett spel, inte teater, inte något som är till för vårt eget höga nöjes skull. För hundra år sedan målade vi upp afrikaner och lät dem dansa och spela för att roa oss. Vi skapade karikatyrer av dem för att kunna spegla oss mot dem. Vi talade om dem som känslosamma, musikaliska, opålitliga, ointelligenta, barnsliga. Nuförtiden är det inte möjligt att göra detta i rumsrena sammanhang. Varför ger vi oss rätten att bete oss så mot de döda?
Förhistorien är inget skämt för mig, den är verklig. Jag håller dessa människors ting i mina händer - jag håller deras ben!
Skäms på mig om jag ser dom endast i ljuset av vad de kan göra för mig och mina intressen. Skäms på mig om jag endast ser dem som underhållning för stunden.
Vi bör närma oss förhistorien som ett främmande land med ett främmande folk. Men inte såsom kolonialstaternas imperiebyggare, utan som intresserade och respektfulla besökare som vill lära sig något nytt. Som är villiga att lyssna. Deras berättelser och liv är hundra gånger mer intressanta än de simpla äventyrsberättelser vi kan knåpa ihop på vår kammare.
Andra bloggar om: arkeologi, etik, media, vetenskapsmagasinet, stenålder, DNA, vetenskap
Jag har under de senaste 48 timmarna funderat en hel del på vad som verkligen gjorde mig så ovanligt förbannad med Vetenskapsmagasinet i tisdags. Det var många, många detaljer naturligtvis. Framförallt ska det vara konfliktbetonat - en enkel konflikt med ont vs. gott, svart mot vitt. Inga gråtoner. Annars är ingen intresserad. Påstår dom. Jag undrar om dessa journalister någonsin brytt sig om att verkligen undersöka vad populärvetenskapligt intresserade människor vill ha, för de flesta jag känner föredrar att inte bli behandlade som småbarn. Reportage-strategier som är logiska för dokusåpor borde inte få gälla för vetenskapsprogram. Men det var kanske främst för att det var som att se Stanley på frammarsch i djungeln med sin vita mans börda. Civilisationsbärarna mot de enkla och efterblivna och exotiska stackarna som gick under på det naturliga urvalets altare.
När kolonialmakternas upptäckare gav sig ut på mörka kontinenter iklädda vita linnekläder, så var det med tydliga mål och syften.
Att sprida den Sanna Civilisationens budskap.
Att hitta de primitiva stammar som påvisade den evolutionära utvecklingen fram till skapelsens krona: den vita européen.
Att skriva spännande och kittlande reseberättelser för hemmamarknaden så att man kunde bekosta sina resor
Att hitta naturresurser som man kunde exploatera för egen vinnings skull
Allt detta ovan gäller för en hel del "upptäckare" av förhistorien idag. Kontinenterna må sakna vita fläckar, med förhistorien kan man appropriera för att göra precis samma sak: Hävda överlägsenhet, skapa en linjär evolutionär utvecklingslinje till skapelsens krona (vita européer), göra sig en slant på fantasifulla berättelser - och exploatera folken för sin egen vinnings skull.
De folk och grupper som såg sina ting rövade och förvanskade på muséer, som blev uppmätta i rasbiologiska böcker, som blev beskrivna i nedsättande termer - de kunde till slut göra sig hörda. De har en åtminstone teoretisk chans att protestera och kritisera. De folk vi arkeologer studerar är döda. De är stumma. De kan aldrig föra sin egen talan. Därför är det hundrafalt viktigt att behandla dem med respekt och ge utrymme för nyanser. Bara för att de är döda så har vi inte rätt att utnyttja dem för vår egen ekonomiska, karriärsmässiga och politiska vinnings skull.
Jag kan inte tåla och fördra detta - jag kan inte ha överseende med det som en rolig grej. för mig är detta verkliga människor, inte dockor i ett spel, inte teater, inte något som är till för vårt eget höga nöjes skull. För hundra år sedan målade vi upp afrikaner och lät dem dansa och spela för att roa oss. Vi skapade karikatyrer av dem för att kunna spegla oss mot dem. Vi talade om dem som känslosamma, musikaliska, opålitliga, ointelligenta, barnsliga. Nuförtiden är det inte möjligt att göra detta i rumsrena sammanhang. Varför ger vi oss rätten att bete oss så mot de döda?
Förhistorien är inget skämt för mig, den är verklig. Jag håller dessa människors ting i mina händer - jag håller deras ben!
Skäms på mig om jag ser dom endast i ljuset av vad de kan göra för mig och mina intressen. Skäms på mig om jag endast ser dem som underhållning för stunden.
Vi bör närma oss förhistorien som ett främmande land med ett främmande folk. Men inte såsom kolonialstaternas imperiebyggare, utan som intresserade och respektfulla besökare som vill lära sig något nytt. Som är villiga att lyssna. Deras berättelser och liv är hundra gånger mer intressanta än de simpla äventyrsberättelser vi kan knåpa ihop på vår kammare.
Andra bloggar om: arkeologi, etik, media, vetenskapsmagasinet, stenålder, DNA, vetenskap
onsdag 7 maj 2008
Dagen efter - DNA revisited
Okej, efter en dag av en hel del mejlande och diskussioner både på nätet och i korridorer, där jag fått mothugg och medhåll om vartannat, är jag helt mörbultad efter mitt tidigare inlägg. Efter att ha kollat igenom delar av Vetenskapsmagasinet en gång till och jämfört med vad jag tidigare läst och hört av flera av de involverade forskarena har jag kommit fram till detta:
För det första är den studie de gjort främst (uteslutande?) på öländskt material. De resultat de kommit fram till är alltså giltiga främst ur ett öländskt perspektiv. Det förklarar en del märkliga uttalanden av reportern att TRB-keramik och GRK-keramik inte förekommer tillsammans på någon lokal. Det gör de nämligen ofta på fastlandet, särskilt i Mellansverige, men även på Gotland. Fast på olika nivåer över havet eftersom de har olika datering. På Öland, som är ett minst sagt begränsat landområde, förekommer inte TRB-keramik och gropkeramik tillsammans. Forskarna talar om Öland, Widman får det att låta som om det gäller hela södra Sverige.
Analysresultaten visar att de som begravts i megalitgraven i Resmo har en påtagligt annan genetisk uppsättning än de som begravts i Köpingsvik, på det gropkeramiska gravfältet där. Jätteintressant. Men det säger inget om förhållandet mellan TRB och GRK i övriga regioner, som t ex Gotland eller Mälardalen, där det saknas bevarade människoben från tidig TRB-kultur och där TRB "försvinner" materiellt under mellanneolitikum, när man börjar bygga maffiga stenkammargravar i Västra och Södra Sverige. Det finns med andra ord inget som i nuläget kan avgöra om de som hade trattbägarkultur-föremål i Mälardalen var en annan grupp människor än de som hade gropkeramiska föremål i samma region lite senare. Rent materiellt och teknologiskt finns det inget som indikerar ett påtagligt och hastigt brott, endast en tydlig orientering österut i kontakterna under mellanneolitikum.
Resultaten av DNA-analyserna på Öland, kombinerat med dietnanalyser, och strontium som kan avslöja migrationsmönster hos indivivder, är sammantaget en otroligt intressant och givande forskning som jag redan tidigare dragit nytta av. I Vetenskapsmagasinet, av ren sensationslusta gissar jag, lyckades man dölja de genuint häftiga resultaten bakom en förvirrad och på många plan helt och hållet inkorrekt extrapolering av dem till att gälla hela Södra Sverige.
Via omvägar har jag hört att Götherström inte är helt nöjd med hur deras forskning framställdes, och också att han påpekat att deras analyser på inga vis kan avgöra varifrån gropkeramikerna på Öland har kommit ifrån - öst, syd, norr eller väst. Eller om de alltid funnits där och det är TRB som flyttat in.
Slutligen vill jag påpeka att bristen på tidigneolitiska skelett, pga gravskicket under denna tid, gör att det är omöjligt att i nuläget avgöra i vilken mån de första TRB-kulturbärarna på Öland var mer släkt med gropkeramikerna eller megalitbyggarna. Inte heller vet vi om den genetiska uppsättning som finns hos gropkeramikerna fanns kvar hos populationer i andra delar av Sverige, även om den inte verkar finnas kvar i bronsåldersbefolkningen på Öland. För det behövs långt fler studier. Som jag ser fram emot.
Nog om detta nu, tills jag fått sätta mig in i var forskarna faktiskt säger, inte vad en hämningslös reporter påstår att de säger. Jag må ha trampat på en del tår här, men ibland orkar jag inte vara så otroligt förstående och ursäktande för något som jag blivit genuint upprörd av. Inom universiteten och på grävkontoren är etik en stor och aktuell fråga - vi vet hur lätt det man säger missuppfattas och förvrids att passa politiska särintressen. Vi har fått stå vid skampålen i media flertalet gånger för att vi inte tagit konsekvenserna av detta och formulerat oss bättre. Jag skulle uppskatta om samma diskussion började föras på Vetenskapsmagasinets redaktion.
Anna Linderholm disputerar den 23:e maj i Stockholm på sin avhandling "Migration in prehistory - DNA and stable isotope analysis on Swedish skeletal material". Opponent är Oliver Craig, en mycket duktig lipid-forskare och arkeolog.
Andra bloggar om: arkeologi, stenålder, Öland, vetenskapsmagasinet, DNA, vetenskap, forskning
För det första är den studie de gjort främst (uteslutande?) på öländskt material. De resultat de kommit fram till är alltså giltiga främst ur ett öländskt perspektiv. Det förklarar en del märkliga uttalanden av reportern att TRB-keramik och GRK-keramik inte förekommer tillsammans på någon lokal. Det gör de nämligen ofta på fastlandet, särskilt i Mellansverige, men även på Gotland. Fast på olika nivåer över havet eftersom de har olika datering. På Öland, som är ett minst sagt begränsat landområde, förekommer inte TRB-keramik och gropkeramik tillsammans. Forskarna talar om Öland, Widman får det att låta som om det gäller hela södra Sverige.
Analysresultaten visar att de som begravts i megalitgraven i Resmo har en påtagligt annan genetisk uppsättning än de som begravts i Köpingsvik, på det gropkeramiska gravfältet där. Jätteintressant. Men det säger inget om förhållandet mellan TRB och GRK i övriga regioner, som t ex Gotland eller Mälardalen, där det saknas bevarade människoben från tidig TRB-kultur och där TRB "försvinner" materiellt under mellanneolitikum, när man börjar bygga maffiga stenkammargravar i Västra och Södra Sverige. Det finns med andra ord inget som i nuläget kan avgöra om de som hade trattbägarkultur-föremål i Mälardalen var en annan grupp människor än de som hade gropkeramiska föremål i samma region lite senare. Rent materiellt och teknologiskt finns det inget som indikerar ett påtagligt och hastigt brott, endast en tydlig orientering österut i kontakterna under mellanneolitikum.
Resultaten av DNA-analyserna på Öland, kombinerat med dietnanalyser, och strontium som kan avslöja migrationsmönster hos indivivder, är sammantaget en otroligt intressant och givande forskning som jag redan tidigare dragit nytta av. I Vetenskapsmagasinet, av ren sensationslusta gissar jag, lyckades man dölja de genuint häftiga resultaten bakom en förvirrad och på många plan helt och hållet inkorrekt extrapolering av dem till att gälla hela Södra Sverige.
Via omvägar har jag hört att Götherström inte är helt nöjd med hur deras forskning framställdes, och också att han påpekat att deras analyser på inga vis kan avgöra varifrån gropkeramikerna på Öland har kommit ifrån - öst, syd, norr eller väst. Eller om de alltid funnits där och det är TRB som flyttat in.
Slutligen vill jag påpeka att bristen på tidigneolitiska skelett, pga gravskicket under denna tid, gör att det är omöjligt att i nuläget avgöra i vilken mån de första TRB-kulturbärarna på Öland var mer släkt med gropkeramikerna eller megalitbyggarna. Inte heller vet vi om den genetiska uppsättning som finns hos gropkeramikerna fanns kvar hos populationer i andra delar av Sverige, även om den inte verkar finnas kvar i bronsåldersbefolkningen på Öland. För det behövs långt fler studier. Som jag ser fram emot.
Nog om detta nu, tills jag fått sätta mig in i var forskarna faktiskt säger, inte vad en hämningslös reporter påstår att de säger. Jag må ha trampat på en del tår här, men ibland orkar jag inte vara så otroligt förstående och ursäktande för något som jag blivit genuint upprörd av. Inom universiteten och på grävkontoren är etik en stor och aktuell fråga - vi vet hur lätt det man säger missuppfattas och förvrids att passa politiska särintressen. Vi har fått stå vid skampålen i media flertalet gånger för att vi inte tagit konsekvenserna av detta och formulerat oss bättre. Jag skulle uppskatta om samma diskussion började föras på Vetenskapsmagasinets redaktion.
Anna Linderholm disputerar den 23:e maj i Stockholm på sin avhandling "Migration in prehistory - DNA and stable isotope analysis on Swedish skeletal material". Opponent är Oliver Craig, en mycket duktig lipid-forskare och arkeolog.
Andra bloggar om: arkeologi, stenålder, Öland, vetenskapsmagasinet, DNA, vetenskap, forskning
tisdag 6 maj 2008
Vetenskapsmagasin under all kritik
När jag skriver detta sitter jag på mitt arbetsrum på arkeologiska institutionen. Klockan är 22.10 och mitt huvud är på väg att explodera. Jag har nyss tittat igenom Vetenskapsmagasinet på SVT, som trevligt nog ligger ute på nätet för oss som kvällsjobbar. Ett program jag sett fram emot i flera veckor då det skulle ta upp de nyligen publicerade DNA-analyserna av neolitiska skelett och dessutom visa bilder från min gode vän Ludvigs grävningar på Öland (som var det enda jag uppskattade med programmet). Innan jag skriver vidare vill jag klargöra två saker:
1. Jag älskar och hyllar de bidrag de naturvetenskapliga metoderna gett forskningen i allmänhet och min i synnerhet. Jag är på inga vis en motståndare till naturvetenskap - tvärtom.
2. Professor Anders Carlsson är min totala motsats i allt vad som gäller tolkning och uppfattning om neolitikum. Alla som känner mig vet att jag stadigt hållit mig till "motståndarlaget".
Vetenskapsmagasinets program om den neolitiska kontroversen var bland det sämsta jag sett i populärvetenskaplig väg någonsin. Det gör mig ont i själ och hjärta att känna att jag skulle vilja störta in på Evolutionsbiologen här i Uppsala och fråga Anders Götherström, en forskare jag alltid respekterat och beundrat, vad de håller på med och hur de tror att det kan kallas god vetenskap!? Jag talar inte här om DNA-analysen, som jag säkert tror är korrekt utfört med en utvecklad metod de bör ha all heder för. Men man kan inte basera en helhetstolkning av neolitikum enbart på huruvida analysmetoden är korrekt. Hans och Anna Linderholms extremt bristande kunskap om den tid som de sade sig studera, är pinsam på gränsen till kriminell, med tanke på det de påstår sig kunna bevisa.
I dessa program är det alltid ett problem att inte veta i vilken mån forskarnas åsikter felrepresenteras av reportern, som i detta fall heter Martin Widman. Att han tagit tillfället i akt att brassa på alla kanoner och pukor och ta i så att revbenen nästan spräcks är tydligt. En extremt förenklad och på flera vis totalt felaktig bild av den arkeologiska debatten målas upp med bredaste och bjärtaste penseldrag. För er som tittade och ej är arkeologer kan jag bara förtvivlat försöka upplysa om att hans redogörelse var ungefär lika balanserad och korrekt som Sverigedemokraternas omtolkning av Selma Lagerlöf som nazi-sympatisör. Fienden, (för här talar vi inte om några värdiga ens ett uns respekt av programmakarna) i detta fall "traditionella" arkeologer som bara bryr sig om pilar och krukskärvor och som räds och fruktar allt vad som kan kallas naturvetenskap, är totalt endimensionell i gammal hederlig polemik-tradition värdigt ett politiskt väckelsemöte - inte Sveriges Televisions vetenskapsmedia. Widmans uppblåsta retorik är klart över gränsen för det acceptabla och helt inne på det närmast ärekränkande. Inte minst den totala nations-chauvinismen, som om ingen annan hållit på med DNA och alla ute i Europa darrande väntat på just detta resultat, blev ofta ofrivilligt skrattframkallande. Om den inte hade varit så olustig.
Det finns så många problem och platta fall i den bild som målas upp att jag inte vet var jag ska börja. Här är bara lite:
1. Retoriken som används är inskränkt och närmast främlingsfientlig. Man talar om de "mystiska gropkeramikerna" från öst. Det talas om två folk, som vore de statiska enheter, där endast den ena kan vara "våra förfäder" (tänk om INGEN är "våra" förfäder...?). Som om Sverige blev till av ett rasrent folk någon gång på bronsåldern, som minsann skydde all sammanblandning med oliktänkande.
2. Både Götherström och Linderholm verkar sakna grundläggande kunskap om den tid de säger sig studera - kronologi inte minst. Trattbägarna - ja, de talar om representanterna för detta "folk" i samma termer som vore de ting. Notera detta kära kollegor: Trattbägare = en sorts keramisk bägare, inte en typ av människa. Det är sådant som inte skulle accepteras i en tenta på A-nivå.
Iallafall - Trattbägarkulturen, dvs de materiella ting som sammantaget fått den beteckningen, FÖRSVINNER från våra material runt 3000 f.Kr. Gropkeramikerna FINNS KVAR fram till ca 2300 f.Kr. Med andra ord, hela idén att de senare är en "parentes" (Widmans term) som undanträngs av de högstående jordbrukarna med stenkammargravar faller på det faktum att GRK finns kvar i 700 år efter det att TRB försvunnit!!!
3. I Mälardalen finns TRB väl representerat under flera hundra år. Allt eftersom ökar kontakterna med åländska och finska områden - detaljer i keramiken förändras, yxtyper dyker upp som är nya osv. Under Mellanneolitikum A, ca 3400 f.Kr, efter 600 år av en ekonomi av kombinerad säljakt och jordbruk (ben, sädeskorn etc), börjar den domesticerade delen av ekonomin sakta försvinna. Gradvis. Samtidigt som man alltså börjar bygga megalitgravar i söder - och märk väl att TRB inte är synonymt med megalitbygge (det kom först efter 500-600 år), så ändras den materiella kulturen i Mälardalen. Keramiken har samma teknologi, märk väl, men blir allt mer olik den sydländska och mer och mer östliga drag förekommer. Liksom mer och mer föremål från den Sydnorrländska skifferkulturen.
Övergången till "ren" GRK några hundra år senare är på inga vis dramatisk - boplatser vi hittar innehåller både de äldre typerna och senare de mer typiska gropkeramiska kärlen. Mellanformen av keramiken förekommer alltså dels på TRB-lokaler, dels på GRK-lokaler. De förra är bevisligen äldre (C14), de senare bevisligen yngre (C14 + höjd över havet). Runt 300 f.Kr. ser vi hur ekonomin specialiseras, från att ha haft boplatser i kustbandet med en del tamdjur (främst grisar), vilda landdjur, och säl och fisk, så förekommer nästan bara ben av säl och fisk - i mindre utsträckning gris och landdjur.
Det kan på inga vis beskådas ett brott, en invasion, i vare sig bosättningar eller i ekonomi eller teknologiskt i keramik och yxor och stenredskap. Och var ska dessa gropkeramiker ha kommit ifrån? Vi VET vad som finns i Finland och det är INTE gropkeramiker - däremot en inte helt snarlik jägarkultur vi kallar kamkeramiker - med annan keramik och andra redskap och annan teknologi. Inte heller finns de någon annanstans runt Östersjön, så om de inte kravlade upp från havets botten är hela den modellen av komplett invandring fullständigt vansinnig. Vad vi ser, tydligt, är att kontakterna mellan Östra Sverige och Finland-Baltikum var långvariga och aktiva från åtminstone 4000 f.Kr och framåt, med stor gemensam påverkan åt båda håll. Att det förekommit många giftemål emellan grupperna under dessa århundraden är helt säkert. Hur detta över tid kan ha påverkat den genetiska uppsättningen i dessa områden med ganska små populationer överlämnar jag åt en statisitiker att diskutera.
4. Det allvarligaste felet de intervjuade forskarna begår, är vetenskapligt. De har utifrån 60 (!)skelett från olika platser och från olika tider - utan direkt koppling mellan dem i de flesta fall, och vi talar tidsperioder över tusentals år här - dragit extremt långsökta slutsatser. Jag upprepar - 60 individer. För det första, de har inte analyserat en enda TRB-individ från Mälardalen. Av den anledning att vi inte har bevarade obrända skelett från dem där. De kan alltså inte alls uttala sig om de gropkeramiker som finns där 3000 f.Kr är släkt eller ej med TRB-grupperna, eller mesolitiska grupper!!! Att i det läget dra de växlarna på materialet måste nog grundas i en förställning om att Sverige är Sverige även under stenåldern och att de som bor i Västergötland eller på Öland ska vara allmänt giltiga även för de som finns i Mälardalen.
Vårt material är hopplöst fragmenterat och utspritt. Att inte ha den källkritiska integriteten att ta hänsyn till detta är på gränsen till en kriminell handling - särskilt när man så självsäkert står i TV och säger sig ha bevisat en gång för alla att en efterbliven jägargrupp invandrat till Sverige under neolitikum från Finland, bara för att gå under under övermakten från jordbrukarna. Det är sån här hybris som ger naturvetenskapen ett oförtjänt dåligt rykte inom andra forskningsgrenar och jag förväntade mig bättre. Tänk om de tog ett blad från sin egen bok och inte uttalade sig om saker de saknar grundläggande kunskaper i - jag skulle aldrig våga tala om DNA, lipider eller strontium utan att faktiskt sätta mig in i det långt mer än de verkar ha tillgodogjort sig kunskap som varenda A-student i arkeologi bör ha.
Jag upprepar igen, hur de förklarar det faktum att TRB försvinner långt innan GRK undgår mitt förstånd.
Jag är helt och hållet för en intensiv och skarp debatt om denna högintressanta tid. Men tolkningar som saknar grundkunskaper om de mest elementära fakta, total brist på källkritik och polemiska rallarsvingar som hör hemma inom pseudovetenskapen, är inte värt den digitala rymd de upptar.
Nu går jag hem och tar en stor whiskey och sätter mitt hopp till Elin Fornanders kommande avhandling istället. Och till BBC, för efter detta bedrövliga Vetenskapsmagasin kommer jag inte tro på ett ord de säger i framtiden. Skäms!
Andra bloggar om: arkeologi, vetenskap, forskning, DNA, vetenskapsmagasinet, neolitikum, Öland, Martin Widman, Anders Götherström, Anna Linderholm
1. Jag älskar och hyllar de bidrag de naturvetenskapliga metoderna gett forskningen i allmänhet och min i synnerhet. Jag är på inga vis en motståndare till naturvetenskap - tvärtom.
2. Professor Anders Carlsson är min totala motsats i allt vad som gäller tolkning och uppfattning om neolitikum. Alla som känner mig vet att jag stadigt hållit mig till "motståndarlaget".
Vetenskapsmagasinets program om den neolitiska kontroversen var bland det sämsta jag sett i populärvetenskaplig väg någonsin. Det gör mig ont i själ och hjärta att känna att jag skulle vilja störta in på Evolutionsbiologen här i Uppsala och fråga Anders Götherström, en forskare jag alltid respekterat och beundrat, vad de håller på med och hur de tror att det kan kallas god vetenskap!? Jag talar inte här om DNA-analysen, som jag säkert tror är korrekt utfört med en utvecklad metod de bör ha all heder för. Men man kan inte basera en helhetstolkning av neolitikum enbart på huruvida analysmetoden är korrekt. Hans och Anna Linderholms extremt bristande kunskap om den tid som de sade sig studera, är pinsam på gränsen till kriminell, med tanke på det de påstår sig kunna bevisa.
I dessa program är det alltid ett problem att inte veta i vilken mån forskarnas åsikter felrepresenteras av reportern, som i detta fall heter Martin Widman. Att han tagit tillfället i akt att brassa på alla kanoner och pukor och ta i så att revbenen nästan spräcks är tydligt. En extremt förenklad och på flera vis totalt felaktig bild av den arkeologiska debatten målas upp med bredaste och bjärtaste penseldrag. För er som tittade och ej är arkeologer kan jag bara förtvivlat försöka upplysa om att hans redogörelse var ungefär lika balanserad och korrekt som Sverigedemokraternas omtolkning av Selma Lagerlöf som nazi-sympatisör. Fienden, (för här talar vi inte om några värdiga ens ett uns respekt av programmakarna) i detta fall "traditionella" arkeologer som bara bryr sig om pilar och krukskärvor och som räds och fruktar allt vad som kan kallas naturvetenskap, är totalt endimensionell i gammal hederlig polemik-tradition värdigt ett politiskt väckelsemöte - inte Sveriges Televisions vetenskapsmedia. Widmans uppblåsta retorik är klart över gränsen för det acceptabla och helt inne på det närmast ärekränkande. Inte minst den totala nations-chauvinismen, som om ingen annan hållit på med DNA och alla ute i Europa darrande väntat på just detta resultat, blev ofta ofrivilligt skrattframkallande. Om den inte hade varit så olustig.
Det finns så många problem och platta fall i den bild som målas upp att jag inte vet var jag ska börja. Här är bara lite:
1. Retoriken som används är inskränkt och närmast främlingsfientlig. Man talar om de "mystiska gropkeramikerna" från öst. Det talas om två folk, som vore de statiska enheter, där endast den ena kan vara "våra förfäder" (tänk om INGEN är "våra" förfäder...?). Som om Sverige blev till av ett rasrent folk någon gång på bronsåldern, som minsann skydde all sammanblandning med oliktänkande.
2. Både Götherström och Linderholm verkar sakna grundläggande kunskap om den tid de säger sig studera - kronologi inte minst. Trattbägarna - ja, de talar om representanterna för detta "folk" i samma termer som vore de ting. Notera detta kära kollegor: Trattbägare = en sorts keramisk bägare, inte en typ av människa. Det är sådant som inte skulle accepteras i en tenta på A-nivå.
Iallafall - Trattbägarkulturen, dvs de materiella ting som sammantaget fått den beteckningen, FÖRSVINNER från våra material runt 3000 f.Kr. Gropkeramikerna FINNS KVAR fram till ca 2300 f.Kr. Med andra ord, hela idén att de senare är en "parentes" (Widmans term) som undanträngs av de högstående jordbrukarna med stenkammargravar faller på det faktum att GRK finns kvar i 700 år efter det att TRB försvunnit!!!
3. I Mälardalen finns TRB väl representerat under flera hundra år. Allt eftersom ökar kontakterna med åländska och finska områden - detaljer i keramiken förändras, yxtyper dyker upp som är nya osv. Under Mellanneolitikum A, ca 3400 f.Kr, efter 600 år av en ekonomi av kombinerad säljakt och jordbruk (ben, sädeskorn etc), börjar den domesticerade delen av ekonomin sakta försvinna. Gradvis. Samtidigt som man alltså börjar bygga megalitgravar i söder - och märk väl att TRB inte är synonymt med megalitbygge (det kom först efter 500-600 år), så ändras den materiella kulturen i Mälardalen. Keramiken har samma teknologi, märk väl, men blir allt mer olik den sydländska och mer och mer östliga drag förekommer. Liksom mer och mer föremål från den Sydnorrländska skifferkulturen.
Övergången till "ren" GRK några hundra år senare är på inga vis dramatisk - boplatser vi hittar innehåller både de äldre typerna och senare de mer typiska gropkeramiska kärlen. Mellanformen av keramiken förekommer alltså dels på TRB-lokaler, dels på GRK-lokaler. De förra är bevisligen äldre (C14), de senare bevisligen yngre (C14 + höjd över havet). Runt 300 f.Kr. ser vi hur ekonomin specialiseras, från att ha haft boplatser i kustbandet med en del tamdjur (främst grisar), vilda landdjur, och säl och fisk, så förekommer nästan bara ben av säl och fisk - i mindre utsträckning gris och landdjur.
Det kan på inga vis beskådas ett brott, en invasion, i vare sig bosättningar eller i ekonomi eller teknologiskt i keramik och yxor och stenredskap. Och var ska dessa gropkeramiker ha kommit ifrån? Vi VET vad som finns i Finland och det är INTE gropkeramiker - däremot en inte helt snarlik jägarkultur vi kallar kamkeramiker - med annan keramik och andra redskap och annan teknologi. Inte heller finns de någon annanstans runt Östersjön, så om de inte kravlade upp från havets botten är hela den modellen av komplett invandring fullständigt vansinnig. Vad vi ser, tydligt, är att kontakterna mellan Östra Sverige och Finland-Baltikum var långvariga och aktiva från åtminstone 4000 f.Kr och framåt, med stor gemensam påverkan åt båda håll. Att det förekommit många giftemål emellan grupperna under dessa århundraden är helt säkert. Hur detta över tid kan ha påverkat den genetiska uppsättningen i dessa områden med ganska små populationer överlämnar jag åt en statisitiker att diskutera.
4. Det allvarligaste felet de intervjuade forskarna begår, är vetenskapligt. De har utifrån 60 (!)skelett från olika platser och från olika tider - utan direkt koppling mellan dem i de flesta fall, och vi talar tidsperioder över tusentals år här - dragit extremt långsökta slutsatser. Jag upprepar - 60 individer. För det första, de har inte analyserat en enda TRB-individ från Mälardalen. Av den anledning att vi inte har bevarade obrända skelett från dem där. De kan alltså inte alls uttala sig om de gropkeramiker som finns där 3000 f.Kr är släkt eller ej med TRB-grupperna, eller mesolitiska grupper!!! Att i det läget dra de växlarna på materialet måste nog grundas i en förställning om att Sverige är Sverige även under stenåldern och att de som bor i Västergötland eller på Öland ska vara allmänt giltiga även för de som finns i Mälardalen.
Vårt material är hopplöst fragmenterat och utspritt. Att inte ha den källkritiska integriteten att ta hänsyn till detta är på gränsen till en kriminell handling - särskilt när man så självsäkert står i TV och säger sig ha bevisat en gång för alla att en efterbliven jägargrupp invandrat till Sverige under neolitikum från Finland, bara för att gå under under övermakten från jordbrukarna. Det är sån här hybris som ger naturvetenskapen ett oförtjänt dåligt rykte inom andra forskningsgrenar och jag förväntade mig bättre. Tänk om de tog ett blad från sin egen bok och inte uttalade sig om saker de saknar grundläggande kunskaper i - jag skulle aldrig våga tala om DNA, lipider eller strontium utan att faktiskt sätta mig in i det långt mer än de verkar ha tillgodogjort sig kunskap som varenda A-student i arkeologi bör ha.
Jag upprepar igen, hur de förklarar det faktum att TRB försvinner långt innan GRK undgår mitt förstånd.
Jag är helt och hållet för en intensiv och skarp debatt om denna högintressanta tid. Men tolkningar som saknar grundkunskaper om de mest elementära fakta, total brist på källkritik och polemiska rallarsvingar som hör hemma inom pseudovetenskapen, är inte värt den digitala rymd de upptar.
Nu går jag hem och tar en stor whiskey och sätter mitt hopp till Elin Fornanders kommande avhandling istället. Och till BBC, för efter detta bedrövliga Vetenskapsmagasin kommer jag inte tro på ett ord de säger i framtiden. Skäms!
Andra bloggar om: arkeologi, vetenskap, forskning, DNA, vetenskapsmagasinet, neolitikum, Öland, Martin Widman, Anders Götherström, Anna Linderholm
Mellan hägg och fårbete
Nu har försommaren kommit till Uppsala. Igår cyklade jag förbi ett parfymmoln från den blommande häggen vid BMC och imorse hade fåren släppts ut på grönbete på Polacksbacken. Det senare är ett stort fält mellan Ångströmlaboratoriet och Uppsala Science Park. Där och t ex i skogspartiet innan Ulleråker tar vid använder kommunen sig av en ekologisk röjningsmaskin varje sommar i form av tackor, baggar och gulliga små lamm - till barns och studenters stora förtjusning. De på Polacksbacken är innanför elstängsel, för att undvika alltför entusiastiska teknologer (gissar jag), men i skogspartiet kan man gå in på lilla gula stigen och hälsa på dem i person.
Jag har verkligen väntat på att få se fåren på fälten, ända sedan backarna fylldes av fält av vitsippor. Nu blommar gullvivan i Engelska Parken och lärkan slår nästan knut på stämbanden vid fälten utanför Sveriges Lantbruksuniversitet i Ultuna.
Ikväll tittar jag på SVT's Vetenskapsmagasinet om de nya laborativa undersökningarna av stenålderskelett från Öland.
Andra bloggar om: Uppsala, Uppsala universitet
måndag 5 maj 2008
Torsk på vikingar
Global uppvärmning i all ära, men inget just nu skrämmer mig mer än det stadigt minskande antalet fiskar i våra hav. Det är en så påtaglig upplevelse, något som accelererat inom min egen livstid, som är helt och hållet beroende på mänsklig rovdrift, och som trots de enorma konsekvenserna får fortsätta nästan ohejdat i Marknadskrafternas Heliga Namn. Som barn följde jag med på den lilla fiskebåten i Junibosand utanför Sundsvall, där både lax och torsk drogs upp i stora omfång och fördes tillbaka till hamnen och rökeriet. Vi åt lax under dessa sommarveckor så att man inte ville se åt rosa resten av hösten. Det känns som en annan värld. Torsk brydde jag mig knappt om, det var dussinfisk som man åt när man till slut tröttnat på laxen. Idag går jag förbi den frysta torsken i mataffären och vågar inte köpa den, jag undrar om mina barn ens kommer att få äta torsk någon gång. Jag undrar om deras barn kommer att ha råd att äta fisk över huvud taget.
Andra bloggar om: arkeologi, vikingar, vikingatid, York, vetenskap, forskning, torsk, fiske
Den enda torsken, pekfingerstor, som fångades i vår i forskarnas trålare utanför Lysekil. Artikel i DN 2008-04-07.
Rovfisket idag slår alla rekord med de jättelika glupska trålarna som dammsuger våra hav på allt i fiskväg. Men kommersiellt fiske har många hundra år på nacken och har varit en extremt viktig del i utvecklingen av européernas fartygsteknik. I sin bok Fish on Friday diskuterar Brian Fagan hur sökandet efter allt större fiskfångster i förlängningen ledde till upptäckten av Amerika. Nu har forskare i bland annat Cambridge med hjälp av naturvetenskapliga analyser av torskben från vikingatid, visat hur man redan på denna tid hade en etablerad och långväga handel med torsk som fiskades upp utanför Norge. Torskben i flera delar av Nordeuropa, från York i England till polska inlandet, har visat sig härstamma från de fiskerika vattnen utanför Nordnorges kust. Resultaten är tryckta i Journal of Archaeological Science.
Hypoteser om torskens vikt som handelsvara har tidigare formulerats utifrån osteologiska analyser, där man påvisat en övervikt av fiskhuvuden i fiskelägren i Norge, och en klar undervikt av desamma i andra europeiska städer. Nu har teamet alltså applicerat analystekniker framtagna för moderna fiskeriundersökningar på förhistoriskt material. Som jag skrivit om tidigare i bloggen kan man lära sig en hel del utifrån isotoperna C13 (kol) och N15 (kväve). Östersjön är för liten för att analyseras som annat än en sorts region, men Atlanten är desto större, och det är skillnad på Kattegatt och Nordsjön i termer av kol-halt och näringskedjor.
Så den imponerande bilden av den väldige vikingen som svassar runt i York som självklar krigsherre får sig en liten törn, en hel del var nog fiskhandlare med en lagom fin odör som följde dem i spåren. Men det säger också en hel del om fiskets betydelse för vår ekonomiska utveckling. Jag hoppas mina barn kommer få uppleva en framtid då fiskebåten än en gång lägger till i hamnen med lasten full av stora, feta, extremt fula fiskar.
Andra bloggar om: arkeologi, vikingar, vikingatid, York, vetenskap, forskning, torsk, fiske
fredag 2 maj 2008
Silvermasken
När ens jobb går ut på att läsa, läsa och läsa lite mer så är läsning för det höga nöjets skull en tveeggad känsla av njutning och skuld ("borde jag inte istället..."). Min kvällslektyr faller numera i två kategorier som är sinsemellan mycket olika. Å ena sidan Fantasy, där en god episk berättelse som utspelar sig i en verklighet helt väsensskild från min vardag är välbehövd eskapism. Lite känslostormar mellan risk för total undergång och lycka när allt fixar sig (bara för att vara upptakten till nåt än värre), är också välbehövd katarsis. Å andra sidan populärvetenskap inom ämnen som inte direkt är mitt eget. Från kemiska problem kring livets uppkomst, till historiska berättelser och samhällspolitisk utveckling. Medan fantasy ofta resulterar i nattlånga läspass, så har populärvetenskapen den fördelen att man ofta kan läsa kortare partier och fortsätta en vecka senare utan större problem.Nu senast har jag tagit mig igenom Peter Englunds Silvermasken från 2006. Den utmärker sig för att vara kort (c 180 sidor), vilket inte precis är vad man tänker på när man hör Englund nämnas i samma andetag som 1600-tal. Så är den liten speciellt tillkommen: Det är en biografi - eller levnadsteckning vore bättre - över drottning Kristina, skriven på uppdrag av Svenska Akademien (ledamöter där ska tydligen teckna levnadsbeskrivningar då och då). Att Englund som skrivit om både Kristinas far och hennes efterföljare borde intressera sig även för denna regent är knappast konstigt, inte heller att han fram tills nu hållit sig ifrån henne annat än i sidospår: Få regenter har varit så beskrivna och utforskade som Kristina.
För Englund så har regenterna framförallt fungerat som fokus för den stora berättelsen, den om tiden, folket, händelserna, mentaliteterna, förändringarna i både det stora och det lilla. I den mån han diskuterar "huvudpersonen", såsom Karl X i "Den Oövervinnerlige", är det inte för långtgående djuppsykologiserande och minituös detalj om dennes beslut och förehavande. Det är mer hur personen ifråga både uppfattas och efter hand uppfattar sig själv, i ljuset av sin samtid. Personerna är verkliga, men blir framförallt en spegel i vilken vi kan se en reflektion av en svunnen tid.
När det gäller Kristina tar Englund det smarta och intressanta greppet att nästan helt fokusera på tiden efter abdikationen. De som likt jag mest läst om henne i skolan vet att hon ur svensk synvinkel faller av kartan vid detta tillfälle. Samma sak med de flesta filmatiseringar - abdikationen blir ett klimax och ett avslut. Det intressanta är att för Kristna så var det tvärtom: Hon såg detta som det första steget ut ur det isolerade och kalla Norden och in på den heta världspolitiska scenen. Bokstavligt talat, för hennes förmåga att ikläda sig roller, att medvetet utveckla idén av sig själv som något Annat, varken kvinna eller man, varken monark eller medborgare, konvertit men inte andlig, är extremt intressant. man förstår att generationer av forskare, från de genialilska till de tarvliga, haft enorma problem med att förstå och diskutera denna otroligt makalösa individ.
Englunds skrift är rolig och intressant som en introduktion till denna aspekt av Kristina, han reder ut en del problem jag själv haft med bilden av monarken som överger makten för den rätta Tron, med bilden av den egensinniga autokraten som levde rövare i Rom. Med vår protestantiskt färgade bild av inkvisitionen och rättegången mot Galilei glömmer vi ofta bort att det var i det katolska Europa som mycket av de litterära, konstnärliga och inte minst vetenskapliga landvinningarna gjordes under 1600-talet.
Rent tekniskt tycker jag att det märks att Silvermasken är lite mer av ett hastverk än många andra av Englunds böcker. Inledningen i Spanien, där uppsättningen av Calderons pjäs om Krisitna ställs in är i ansats bra, men är dels för omständigt pratig, och följs för det andra upp ganska dåligt. När "svaret" på vad stoppet berodde på dyker upp en bra bit in i boken, sker det utan en känsla av uppenbarelse eller kittlande insikt. Tekniskt är det bra, dramaturgiskt skulle det behövs lite mer finslipning i min mening. Att berättandet följer mer tematiska än kronologiska tankegångar hos Englund är helt okej, och ganska roligt, men om man inte är väl insatt till att börja med kan det i längden bli lite frustrerande att inte riktigt komma ihåg vem som var vem, om hon redan varit på den platsen, eller om den händelsen skedde före eller efter det att den skandalen inträffat. Men det är petitesser. Lite mer problematiskt är att Englund uppenbarligen saknar ingående kunskaper och insikter i en av de mest komplicerade och vittomfattande maktstrukturer i Europas historia: Den katolska kyrkan. Intrigerna kring utnämning av kardinaler, påvar, påvliga sändebud, utfärdandet av bullor och trosskrifter - det som Kristina var mitt uppe i och mycket involverad i - det märks att det faller utanför Englunds specialisering. Inte märkligt, för denna internationella struktur är så komplex och mångfacetterad att den lägger krokben för de flesta. Synd dock.
I slutändan är även detta mindre viktigt för helhetsintrycket av den lilla boken, som jag varmt rekommenderar alla med det minsta historiskt/politiskt intresse. Den väcker lust och fascination att lära sig mer om inte bara Kristina, utan även den tiden och de stora europeiska händelserna. Framförallt visar den med all önskvärd tydlighet att när det gäller Krisitna sker det intressanta framförallt efter abdikationen, inte innan. Det är helt svindlande vilket människoöde det rör sig om.
Det märks också att Englund är en hängiven forskare, för han gör inte sken av att egenhändigt ha sammanställt relevant material. Dels återger han i texten de viktigaste forskargärningarna som gjorts på området, dels har han längst bak i boken en epilog där han nämner och diskuterar de som enligt honom skrivit mest och bäst om Kristina och hennes tid. Man behandlar andra utifrån sig själv - Englund känner till och respekterar den slit och möda forskare har lagt ned på att ur arkiv och samlingar sammanställa en bild av människor och skeenden. Det kan kontrasteras med de amatörhistoriker som skriver sina verk utifrån att ha snabbläst vad andra gjort och sedan bakat samman det, som om allt man behövde göra var att åka till närmaste bokhandel, utan analys eller källkritik.
Så, slutbetyg för mig är 7 av 10. Anledningen till att det inte blev mer är bara för att jag håller Englund till en så hög standard. Ett plus till förlaget som bekostat tryck av färgbilder även till den lilla pocketupplagan, men varför har man bytt ut framsidans originalbild av Kristinas dödsmask i silver (som gett namnet till verket), mot en vanlig tavla av henne!? Idiotiskt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
