Man måste bara älska en nobelprisvinnare som postar en LOLcat på sin blogg dagen innan han mottager Priset ur konungslig hand. Och som följer upp med inlägg IDAG innan utdelningen där han postar bland annat en bild av Q från Star Trek: Next Generation. Ja, jag är en nörd, men uppenbarligen är Paul Krugman en nörd som regerar t.o.m. under denna Nördarnas Högtidsafton.
Kollade in utdelningen lite snabbt på SVT Play som kör live hela kvällen - snyggt fixat.
Enligt traditionen sitter fysikpristagarna längst ut följt av kemipristagarna. Det innebar att de två japanerna som vann fysik satt bredvid Shimomura som är en av tre kemist-vinnare. Ett vettigt arrangemang kanske organisatörerna tyckte, innan de insåg att Shimomura måste vara över två meter lång! Klart längst av alla pristagare och hans stackars landsmän invid honom såg ut som hober...
Klart roligast hittills.
Läs även andra bloggares åsikter om Nobelpriset, Nobelmiddagen, Kemi, Ekonomi, Paul Krugman
onsdag 10 december 2008
Stenåldersnyheter
Förtjusta utrop runt frukostbordet imorse när Vetenskapsradion påannonserade ett inslag om Roger Edenmos nya avhandling om prestigeekonomi under stenåldern. Jag skrev ett inlägg om avhandlingen när den dök upp från tryckeriet för några veckor sedan och i lördags disputerade Roger här i Uppsala med Karl-Göran Sjögren från Göteborgs-divisionen som opponent. Disputationer är svåra att uppskatta om man inte är insatt i ämnet - och då menar jag snarare besatt. Dessutom finns det många olika stilar på opponenterna, från den som anser att uppdraget är att hålla en 90 minuters extremt detaljerad redovisning av boken blad för blad, till de som omedelbart börjar prata om sin egen forskning, sina egna publikationer och sina egna intressen. K-G tack o lov hör till min favorittyp, som ger en ganska begränsad men saklig sammanfattning och sedan går vidare med att diskutera kring både stort och litet med respondenten. Och som låter sagda respondent få tänka efter och svara dessutom. Ett bra samtal mellan två forskare som tar förhistorien på största allvar.
Avhandlingen finns tillgängligt digitalt på Uppsala universitet.
Själv har jag hamnat i kläm mellan diverse baciller och förkylningsvirus som drabbat ömsom mig, ömsom barnen, samtidigt som jag har korrektur på en artikel och ska försöka få något gjort på avhandlingen. Så det slutseminarium som jag egentligen skulle hålla den 18:e december tar jag nu och flyttar till början av nästa termin så att jag hinner få ihop lite mer av ett riktigt manus, vilket jag ska roa mig med under mellandagarna. Roger får en jul utan avhandlingsmanus hängades som ett damokles-svärd över honom - han måste vara världens lyckligaste person. Jag fick iallafall en liten tidig julklapp i form av ett digitalt särtryck av en artikel som nu tryckts efter en konferens om förhistorisk keramik i B.A.R. International Series: Breaking the Mould.
Artikeln handlar om keramikhantverket och keramikerna inom stridsyxekulturen - samma stenåldersgrupp som Roger disputerade på, men i hans fall fokuserade han på de vackert utformade bergartsyxorna.
The Hand that Makes the Pot... Craft Traditions in South Sweden in the Third Millennium B.C. är titeln och om det är någon som känner ett överväldigande intresse att få ett ex så är det bara att mejla mig på min institutionsadress.
Thomas Eriksson har också med en artikel i samma volym om bronsålderskeramik som är mycket intressant. Han sitter på UV Uppsala.
Ikväll håller jag tummarna att min kemi-studerande, japansk-talande lillebror inte havererar sin framtida karriär (och min framtida försörjning) genom att i larmet runt baren på Nobelfesten av misstag råka förolämpa den av japanske kemi-pristagaren med fel tonfall i tilltalet...
Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, stenålder, bronsålder, keramik, forskning, vetenskap
Avhandlingen finns tillgängligt digitalt på Uppsala universitet.
Själv har jag hamnat i kläm mellan diverse baciller och förkylningsvirus som drabbat ömsom mig, ömsom barnen, samtidigt som jag har korrektur på en artikel och ska försöka få något gjort på avhandlingen. Så det slutseminarium som jag egentligen skulle hålla den 18:e december tar jag nu och flyttar till början av nästa termin så att jag hinner få ihop lite mer av ett riktigt manus, vilket jag ska roa mig med under mellandagarna. Roger får en jul utan avhandlingsmanus hängades som ett damokles-svärd över honom - han måste vara världens lyckligaste person. Jag fick iallafall en liten tidig julklapp i form av ett digitalt särtryck av en artikel som nu tryckts efter en konferens om förhistorisk keramik i B.A.R. International Series: Breaking the Mould.
Artikeln handlar om keramikhantverket och keramikerna inom stridsyxekulturen - samma stenåldersgrupp som Roger disputerade på, men i hans fall fokuserade han på de vackert utformade bergartsyxorna.
The Hand that Makes the Pot... Craft Traditions in South Sweden in the Third Millennium B.C. är titeln och om det är någon som känner ett överväldigande intresse att få ett ex så är det bara att mejla mig på min institutionsadress.
Thomas Eriksson har också med en artikel i samma volym om bronsålderskeramik som är mycket intressant. Han sitter på UV Uppsala.
Ikväll håller jag tummarna att min kemi-studerande, japansk-talande lillebror inte havererar sin framtida karriär (och min framtida försörjning) genom att i larmet runt baren på Nobelfesten av misstag råka förolämpa den av japanske kemi-pristagaren med fel tonfall i tilltalet...
Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, stenålder, bronsålder, keramik, forskning, vetenskap
tisdag 9 december 2008
Ett hus för alla tider
Husurna i lera, från Mönsterås socken i Småland, daterad till bronsåldern ca 1000 f.Kr. I dessa lades kremeringar. (Foto: Historiska Museet). Hur såg husen ut under förhistorisk tid? Inte alltid så enkelt att svara på, för även om vi i många fall kan hitta grundplanen i form av spår efter stolphål som visat väggar och takbärande stolpar, så är det inte helt lätt att avgöra hur själva byggnaden konstruerades. I en del tider hittar vi långhus där den ena halvan troligen varit något försänkt, kanske för att bevara värmen bättre. Vi kan se det genom färgningar i jorden eller genom att rester av föremål och redskap förekommer djupare ned i ena halvan. De första boningarna för de inflyttande jägare-samlarna i Skandinavien var säkerligen en kombination av kåtor och hyddor, ibland kan vi hitta spår av dem. I Norrland och i Finland finns fortfarande vallar kvar innanför vilka rejäla långhus byggdes upp redan under jägarstenåldern. Från jordbrukets införande i södra Sverige ca 4000 f.Kr. vet vi att många människor levde i rektangulära stolpbyggda hus, vars väggar troligen utgjordes av flätade grenar täckta av lera (lerklining). Dessa 'långhus' var två-skeppiga, dvs de hade en enda rad takbärande stolpar i mitten. En bit in i bronsåldern kan vi verkligen tala långhus som nu kan bli upp till 40m långa, med dubbla rader takbärande stolpar. Dessa tre-skeppiga hus, i olika storlekar, fortsätter vara vanliga ända fram till medeltid.

Smakfullt pepparkakshus av modell 'Myrsjö'. Ett typiskt hus, men hur många bor egentligen i ett sådant? En skillnad mot husurnan är förekomsten av fönster. Bronsåldershusen hade kanske gluggar, men fönsteröppningar var nog inte att rekommendera i större omfattning om man ville hålla värmen på vintern. Forntida uppvärmning skedde inte bara med hjälp av en härd utan även av kroppar - först människor och under flera perioder även boskapen som fick komma in då det var som kallast. (Foto: Åsa M. Larsson)
Arkeologer med en arkitektonisk ådra diskuterar gärna vilka andra detaljer vi kan utläsa om eventuell takkonstruktion, höjd på väggar, och inre rumsuppdelningar, vindsbyggnad etc. Men det är inte ett enkelt jobb och de få gånger vi får en möjlig samtida efterbildning är vi löjligt tacksamma. Men det är förstås inte lätt att veta i vilken mån avbildningen är representativ för verkliga boningshus, eller om de tvärtom ska föreställa något unikt. Som de underbara husurnorna från bronsåldern, vilka användes i en del gravsammanhang i södra Sverige samt även på kontinenten. Ingen är den andra helt lik, men de delar samma huvudidé. Vi måste ändå tro att de på något plan avspeglar en bild av vad bronsåldersmänniskorna uppfattade som ett "hus". Lite som när vi idag bakar pepparkakshus oftast efter en schablonbild vi har om hur ett riktigt (lite gammaldags) hus ser ut i de flesta fall. Och om man vill hoppa över den frustrerande, svordomsosande delen med att skapa efter egen mall och köpa fabrikstillverkade delar för sammanfogning ("myrsjö-pepparkakshus"). Som jag och ungarna gjorde igår. Det är ändå kristyren och godiset som är goda... roligast.Eftertanke: Tyskar och svenskar måste ha någon djupt rotad besatthet med hus. Först höll vi på med dessa husurnor, sedan pepparkakshusen och så Bauhaus och Ikea...
Lästips
O. ALMGREN 1912: En uppländsk bronsåldershydda. Fornvännen 1912: 132-151
(Om lerklining, husurnor och en inte helt övertygande 'hyddkonstruktion' de hittat)
S. SABATINI 2007: House urns: A European Late Bronze Age Trans-cultural Phenomenon. Gotarc Series B, Humanistiska fakulteten vid Göteborgs universitet No 47; Göteborg 2007
Något mer imponerande pepparkakshus på Arkitekturmuseet...
Årets bidrag är inlämnade och prisutdelning sker söndagen den 14:e kl 14.00. Under några dagar till kan man titta in och se bidragen och kasta sin egen röst.
Andra bloggar om: arkeologi, bronsålder, gravar, husurna, pepparkakshus
måndag 8 december 2008
Hur man anställer en professor
Universiteten är en speciell värld, styrd av regler från både medeltiden och ett upproriskt 70-tal. Befolkad av akademiker, som har en förmåga att ta sitt arbete på största allvar - på gott och ont. Som student har man sällan någon djupare inblick i hur denna märkliga maskin hålls i rörelse, och faktum är att organisationen ibland är så labyrintisk att inte ens professorer vet hur de ska hitta rätt. Under de senaste åren har jag suttit som doktorand-representant i historisk-filosofiska fakultetens rekryteringsgrupp och fått en inblick i en av de mest besvärliga processerna på universitetet: att anställa ny personal. Rekryteringsgruppen består av dekanus för fakulteten, ett antal ledamöter i form av docenter och professorer, samt representanter från doktorander och studenter. Och en administratör som håller allt flytande genom att göra allt grovjobbet som att hålla koll på regler, korrespondens, schema och protokoll. Rekryteringsgruppen sköter förutom befodringsärenden (som man ansöker om på egen hand) även alla anställningar av forskarassistenter, lektorer och professorer - i stigande grad av huvudvärk. Eftersom kunskapen om hur denna process rent formellt går till även för många inom högskolorna tänkte jag berätta lite om hur det går till inom humaniora i Uppsala - andra fakultet och lärosäten kan ha delvis andra processer.
Om en tjänst godkänns för utlysning så hamnar alla inkommande ansökningar på gruppens bord. Först efter att sista ansökningsdagen gått ut kan man börja leta efter sakkunniga, eftersom dessa inte får vara i uppenbar jävsituation, såsom f.d. handledare eller deltagande i konkurrerande projekt. Att hitta personer som är helt fria från koppling är nästintill omöjligt och inte ens ett måste. Högre forskning är per definition en krympande ankdamm, och de sakkunniga ska vara framstående inom sitt område. Ju högre position som utlyses, desto högre krav på sakkunniga. Dessa är vanligen två, men i vissa fall (som forskarassistenter) kan man nöja sig med en, och ibland krävs det tre. Så var t.ex. fallet med lärostolsprofessuren i teoretisk filosofi som nyligen behandlades. Alternativ på sakkunniga föreslås dels från institutionen, dels från andra lärosäten. När den som primärt förslags av Stockholm avböjde så gick uppdraget till nummer två på listan. Men det visade sig då att ingen av de två sakkunniga hade svenska som modersmål och eftersom vissa av de sökande skrivit mycket av sin forskning på detta språk beslöt man att tillsätta en tredje som kunde täcka upp.
Det jobb en sakkunnig tar på sig är ganska knäckande - varje sökande anger 10 publikationer de skrivit eller medverkat i, varav flera kan vara böcker. Dessutom skrivs långa CV och ansökningshandlingar. Det första uppdraget är att sortera fram en tätgrupp om ca 3-5 personer, dvs få de sakkunniga att komma överens om vilka som ska kallas på intervju. Detta måste motiveras så det räcker inte med att skriva något bara om de man tycker är bra utan alla ska få åtminstone ett kort omnämnande. Det är fullt möjligt för de sakkunniga att samarbeta en del under denna fas, även om många väljer att inte göra det. Man kan t.o.m. samskriva delar av utvärderingarna. Vanligen ses denna del mest som ett preliminärt arbetsdokument, och den slutgiltiga formuleringen med en rankad tätgrupp brukar skrivas först efter intervjuerna. De sakkunniga kan hursomhelst ändra i sin text ända fram till sista inlämning. Ibland är tätgruppen uppenbar, i vissa fall kan de sakkunniga knappt komma överens om ett enda namn. I fallet med professoruren i filosofi var ett par namn förekommande hos samtliga, medan andra fördrogs mer av en eller två. Kompromissen blev att fem stycken kallades till provföreläsning och intervju. En av dessa valde dock att dra bort sitt namn från processen ett par dagar innan intervjuerna skulle hållas. Hon ansåg sig dåligt behandlad av en av de tre sakkunniga. Det hade varit mer logiskt att gå igenom intervjun och lämna in en officiell protest i samband med att ett beslut fattades, men hon valde nu att inte fortsätta och det var inget som rekryteringsgruppen kunde påverka.
Tänk er att organisera en sammankomst mellan fem olika sökande och tre sakkunniga från olika delar av världen, samt minst 5-6 st docenter och professorer i rekryteringsgruppen. Att hitta ett datum som fungerar för de flesta är magsårsframkallande. Det viktigaste är att allt sker på samma villkor för de sökande - antingen är alla närvarande, eller så intervjuas alla via videolänk. En av de sakkunniga för filosofi-professuren ansåg inte att han hade tid att ta sig över till Uppsala från Helsingfors och valde att delta via videolänk, och eftersom en av de andra sakkunniga också var i Helsingfors vid detta tillfälle valde han att sitta med där. En del kanske tycker det är märkligt att det bara var en sakkunnig som var fysiskt närvarande (hade flugit hit från USA). Det är olyckligt att två av de sakkunniga självmant valde att delta via video trots att de snabbt hade kunnat ta sig till Uppsala, men så länge ingen av de sökande behandlades annorlunda var det knappast orättvist. Tvärtom kan man ha vänt på resonemanget och argumenterat för att den närvarande sakkunniga var utesluten från den diskussion som onekligen pågick mellan de två andra.
Det är också viktigt att inse att inget beslutas i samband med provföreläsning och intervju. De sakkunniga får efter detta tillfälle ytterligare flera veckor på sig att färdigställa sin egen personliga utvärdering som nu ska ha en slutgiltig rankning. I fallet filosofiprofessuren fick samtliga sakkunniga dessutom möjlighet att läsa varandras första utkast med argument och värderingar innan denna sista fas inleddes. De kunde om de så ville direkt eller indirekt bemöta de andras argument för en eller annan kandidat. När deras sista utlåtande var inlämnade har rekryteringsgruppen ett avslutande möte. Vid detta möte deltar även prefekten för institutionen inledningsvis och får komma med synpunkter på ärendet. De sakkunniga kan antingen delta i egen person, eller via telefonkonferens som i fallet professuren (absolut vanligast). Medlemmarna i gruppen och prefekten får tillfälle att ställa följdfrågor, diskutera oklarheter och ge de sakkunniga chans att själva komma med förtydligande. Efter det avtackas de sakkuniga, prefekten avlägsnar sig och det är enbart rekryteringsgruppen som fattar ett beslut. Det beslutet ska utgå från de sakkunnigas bedömningar, intryck från intervjuerna, samt även från utlysningens formuleringar - så läs dessa med förstoringsglas. Om det t ex står att pedagogiska meriter ska ge företräde i de fall där vetenskapliga meriter är likbördiga - då gäller det som lagens bokstav. Om det istället krävs administrativa meriter så är det detta som gäller.
Antalet fall där de sakkunniga är överens om en toppkandidat måste vara få - jag har ännu inte upplevt ett enda fall. Så ofta får man se hur pass hög total rankning en sökande har, men även hur dennas meriter framställs i utlåtandena. Man kan inte bara plussa ihop poäng utifrån placering. I fallet med filosofi-professuren hade samtliga tre sakkunniga tre olika förstahandsval. Men samtliga tre hade också exakt samma person som andrahandsval, och vad som var än viktigare, samtliga var helt överens om att denna filosof var väl meriterad och på alla vis kompetent för posten. Om övriga personer var de ganska oense i sina bedömningar. I slutändan kan man se att den tredje sakkunnige som utsågs egentligen inte påverkade utfallet, men det var naturligtvis givande med hans synpunkter. Man kan bedömas som mycket strålande forskare utan att för den delen vara högst meriterad för en professur som innebär stora administrativa, personalpolitiska och nätverksbyggande åtaganden. Liksom att man kan vara en fenomenal lärare men sakna det forskningsdjup som meriterar en för ett lektorat.
Rekryteringsgruppen beslutar om vem de ska rekommendera för tjänsten och skriver ett protokoll där de formulerar detta. Beslutet fattas i fakultetsnämnden lite senare. Överklaganden och protester tillhör normen numera, så ärenden bollas fram och tillbaka medan rekryteringsgruppen skriver svar på mer eller mindre underbyggda klagomål. Alla utlåtanden från sakkunniga är offentlig handling som man kan begära ut, liksom flera andra steg i beslutsprocessen som mötesprotokoll osv. Vilket inte hindrar att de mest infekterade rykten ofta snabbt sprider sig inom de kretsar som anser sig blivit förfördelade, rykten med vissa delar sanning och en hel del missuppfattningar och felaktigheter.
I nuläget är Sara Heinämaa föreslagen som ny professor i teoretisk filosofi vid Uppsala universitet. Som i så gott som samtliga fall av professorsutnämningar kringås detta av en storm av protester och överklaganden, något som man måste acceptera som en del i arbetet. Vad som däremot gör mig och säkerligen flera andra ledamöter både trötta och irriterade är att en hel del av de protester som lämnats in av höga akadmiker innehåller påfallande mycket fria rykten, felaktiga påståenden och rena påhopp på både sakkunnigas och ledamöternas heder och ära. Det är tyvärr den mindre trevliga aspekten av att ge någon jobb på en extremt liten och konkurrerande arbetsmarknad. Men så brinner vi för våra ämnen, och skam vore väl annat.
Andra bloggar om: universitet, professur, Uppsala universitet, teoretisk filosofi
Om en tjänst godkänns för utlysning så hamnar alla inkommande ansökningar på gruppens bord. Först efter att sista ansökningsdagen gått ut kan man börja leta efter sakkunniga, eftersom dessa inte får vara i uppenbar jävsituation, såsom f.d. handledare eller deltagande i konkurrerande projekt. Att hitta personer som är helt fria från koppling är nästintill omöjligt och inte ens ett måste. Högre forskning är per definition en krympande ankdamm, och de sakkunniga ska vara framstående inom sitt område. Ju högre position som utlyses, desto högre krav på sakkunniga. Dessa är vanligen två, men i vissa fall (som forskarassistenter) kan man nöja sig med en, och ibland krävs det tre. Så var t.ex. fallet med lärostolsprofessuren i teoretisk filosofi som nyligen behandlades. Alternativ på sakkunniga föreslås dels från institutionen, dels från andra lärosäten. När den som primärt förslags av Stockholm avböjde så gick uppdraget till nummer två på listan. Men det visade sig då att ingen av de två sakkunniga hade svenska som modersmål och eftersom vissa av de sökande skrivit mycket av sin forskning på detta språk beslöt man att tillsätta en tredje som kunde täcka upp.
Det jobb en sakkunnig tar på sig är ganska knäckande - varje sökande anger 10 publikationer de skrivit eller medverkat i, varav flera kan vara böcker. Dessutom skrivs långa CV och ansökningshandlingar. Det första uppdraget är att sortera fram en tätgrupp om ca 3-5 personer, dvs få de sakkunniga att komma överens om vilka som ska kallas på intervju. Detta måste motiveras så det räcker inte med att skriva något bara om de man tycker är bra utan alla ska få åtminstone ett kort omnämnande. Det är fullt möjligt för de sakkunniga att samarbeta en del under denna fas, även om många väljer att inte göra det. Man kan t.o.m. samskriva delar av utvärderingarna. Vanligen ses denna del mest som ett preliminärt arbetsdokument, och den slutgiltiga formuleringen med en rankad tätgrupp brukar skrivas först efter intervjuerna. De sakkunniga kan hursomhelst ändra i sin text ända fram till sista inlämning. Ibland är tätgruppen uppenbar, i vissa fall kan de sakkunniga knappt komma överens om ett enda namn. I fallet med professoruren i filosofi var ett par namn förekommande hos samtliga, medan andra fördrogs mer av en eller två. Kompromissen blev att fem stycken kallades till provföreläsning och intervju. En av dessa valde dock att dra bort sitt namn från processen ett par dagar innan intervjuerna skulle hållas. Hon ansåg sig dåligt behandlad av en av de tre sakkunniga. Det hade varit mer logiskt att gå igenom intervjun och lämna in en officiell protest i samband med att ett beslut fattades, men hon valde nu att inte fortsätta och det var inget som rekryteringsgruppen kunde påverka.
Tänk er att organisera en sammankomst mellan fem olika sökande och tre sakkunniga från olika delar av världen, samt minst 5-6 st docenter och professorer i rekryteringsgruppen. Att hitta ett datum som fungerar för de flesta är magsårsframkallande. Det viktigaste är att allt sker på samma villkor för de sökande - antingen är alla närvarande, eller så intervjuas alla via videolänk. En av de sakkunniga för filosofi-professuren ansåg inte att han hade tid att ta sig över till Uppsala från Helsingfors och valde att delta via videolänk, och eftersom en av de andra sakkunniga också var i Helsingfors vid detta tillfälle valde han att sitta med där. En del kanske tycker det är märkligt att det bara var en sakkunnig som var fysiskt närvarande (hade flugit hit från USA). Det är olyckligt att två av de sakkunniga självmant valde att delta via video trots att de snabbt hade kunnat ta sig till Uppsala, men så länge ingen av de sökande behandlades annorlunda var det knappast orättvist. Tvärtom kan man ha vänt på resonemanget och argumenterat för att den närvarande sakkunniga var utesluten från den diskussion som onekligen pågick mellan de två andra.
Det är också viktigt att inse att inget beslutas i samband med provföreläsning och intervju. De sakkunniga får efter detta tillfälle ytterligare flera veckor på sig att färdigställa sin egen personliga utvärdering som nu ska ha en slutgiltig rankning. I fallet filosofiprofessuren fick samtliga sakkunniga dessutom möjlighet att läsa varandras första utkast med argument och värderingar innan denna sista fas inleddes. De kunde om de så ville direkt eller indirekt bemöta de andras argument för en eller annan kandidat. När deras sista utlåtande var inlämnade har rekryteringsgruppen ett avslutande möte. Vid detta möte deltar även prefekten för institutionen inledningsvis och får komma med synpunkter på ärendet. De sakkunniga kan antingen delta i egen person, eller via telefonkonferens som i fallet professuren (absolut vanligast). Medlemmarna i gruppen och prefekten får tillfälle att ställa följdfrågor, diskutera oklarheter och ge de sakkunniga chans att själva komma med förtydligande. Efter det avtackas de sakkuniga, prefekten avlägsnar sig och det är enbart rekryteringsgruppen som fattar ett beslut. Det beslutet ska utgå från de sakkunnigas bedömningar, intryck från intervjuerna, samt även från utlysningens formuleringar - så läs dessa med förstoringsglas. Om det t ex står att pedagogiska meriter ska ge företräde i de fall där vetenskapliga meriter är likbördiga - då gäller det som lagens bokstav. Om det istället krävs administrativa meriter så är det detta som gäller.
Antalet fall där de sakkunniga är överens om en toppkandidat måste vara få - jag har ännu inte upplevt ett enda fall. Så ofta får man se hur pass hög total rankning en sökande har, men även hur dennas meriter framställs i utlåtandena. Man kan inte bara plussa ihop poäng utifrån placering. I fallet med filosofi-professuren hade samtliga tre sakkunniga tre olika förstahandsval. Men samtliga tre hade också exakt samma person som andrahandsval, och vad som var än viktigare, samtliga var helt överens om att denna filosof var väl meriterad och på alla vis kompetent för posten. Om övriga personer var de ganska oense i sina bedömningar. I slutändan kan man se att den tredje sakkunnige som utsågs egentligen inte påverkade utfallet, men det var naturligtvis givande med hans synpunkter. Man kan bedömas som mycket strålande forskare utan att för den delen vara högst meriterad för en professur som innebär stora administrativa, personalpolitiska och nätverksbyggande åtaganden. Liksom att man kan vara en fenomenal lärare men sakna det forskningsdjup som meriterar en för ett lektorat.
Rekryteringsgruppen beslutar om vem de ska rekommendera för tjänsten och skriver ett protokoll där de formulerar detta. Beslutet fattas i fakultetsnämnden lite senare. Överklaganden och protester tillhör normen numera, så ärenden bollas fram och tillbaka medan rekryteringsgruppen skriver svar på mer eller mindre underbyggda klagomål. Alla utlåtanden från sakkunniga är offentlig handling som man kan begära ut, liksom flera andra steg i beslutsprocessen som mötesprotokoll osv. Vilket inte hindrar att de mest infekterade rykten ofta snabbt sprider sig inom de kretsar som anser sig blivit förfördelade, rykten med vissa delar sanning och en hel del missuppfattningar och felaktigheter.
I nuläget är Sara Heinämaa föreslagen som ny professor i teoretisk filosofi vid Uppsala universitet. Som i så gott som samtliga fall av professorsutnämningar kringås detta av en storm av protester och överklaganden, något som man måste acceptera som en del i arbetet. Vad som däremot gör mig och säkerligen flera andra ledamöter både trötta och irriterade är att en hel del av de protester som lämnats in av höga akadmiker innehåller påfallande mycket fria rykten, felaktiga påståenden och rena påhopp på både sakkunnigas och ledamöternas heder och ära. Det är tyvärr den mindre trevliga aspekten av att ge någon jobb på en extremt liten och konkurrerande arbetsmarknad. Men så brinner vi för våra ämnen, och skam vore väl annat.
Andra bloggar om: universitet, professur, Uppsala universitet, teoretisk filosofi
torsdag 4 december 2008
Döden och arkeologerna
Allt prat om döda kroppar gjorde oss hungriga och törstiga. Eftersists på Restaurang Kamarina. I mitten syns bland annat Mats Burström som nyligen blivit förordad till lektorstjänsten vid institutionen för arkeologi i Stockholm. (Foto: Åsa M. Larsson)Gårdagen spenderades i Stockholm, i döda personers sällskap. Okej, via PowerPoint och inte på riktigt. En ovanligt stor och kreativ skara disputerade arkeologer som har sin tillfälliga hemvist på institutionen i Stockholm hade dragit igång en seminariedag kring angreppssätt på döden, begravningar och arkeologiska förhållningssätt till desamma. Utifrån detta hade de bjudit in en riktigt brokig skara talare, osteologer och arkeologer, medeltidare och stenåldersarkeologer, där jag kände mig synnerligen priviligierad att bli inkluderad. Vi vet alla att få saker är mer kittlande än döda kroppar och makalösa gravgåvor, och sanningen att säga är arkeologer inte det minsta immuna mot den lockelsen. Så tack vare det intressanta upplägget och den föredömliga organisationen blev det ett välbesökt seminarium.
Eftersom dessa extremt driftiga och effektiva människor (blir man sån när man disputerar) hade klämt ur oss skrivna texter redan innan seminariet och ansökt om tryckbidrag, så kommer troligen en publikation relativt snabbt under nästa år. Dagen inleddes med Anders Kaliff som talade ffritt kring problemen med, men också nödvändigheten av, medvetna antropologiska analogier när vi tolkar förhistorien. Fredrik Fahlander, som kommer börja som Forskarassistent i Stockholm i januari, diskuterade kring risken att vilja få ut allt för mycket information utifrån vartenda gravfält - från genus till etnicitet och social organisation - oavsett dess specifika potential (metod "Pizza Allt" i hans terminologi). Han tog också upp exempel på hur viktigt det är att komma ihåg att gravfält blivit till över tid, så man måste försöka utreda den kronologiska tillväxten innan man jämför äpplen med päron (eller salami med champinjoner...).
Ing-Marie Back Danielsson höll ett mycket intressant föredrag om rörelsen och ideologin bakom införandet av kremering som gravskick i Sverige under 1800-talet. Tydligen var Hans Hildebrand (framstående arkeolog), Gustaf Retzius (den fysiska antropologins Kossinna) och av alla människor Alfred Nobel drivande i Svenska Likbränningsföreningen (de bytte namn sen av någon anledning...). Retoriken berörde inte bara hygien och rationalitet, utan i hög grad emotionella texter kring en renare, mer ursprunglig och ädel gravform som praktiserades av våra förfäder under järnåldern och indo-europeerna innan dess. Nanouschka Myrberg berättade en hel del intressant om silverdepåer funna på gravfält och vad deras betydelse kan ha varit. Joakim Goldhahn har initierat nya unersökningar av en senneolitisk grav på Själland, Hvidegårdsmannen, där de kremerade benen vid nytt påseende av Caroline Arcini visade sig innehålla ben från flera individer varav ett barn.
Göran Tagesson och Kristina Jonsson berättade mycket intressant kring de medeltida och historiska gravarna i Linköping, där små men påtagliga förändringar i gravskicket inträffar i slutet av 1600-talet. De döda begravs i vanliga kläder istället för skrudar och får allt mer ofta personliga små gravgåvor med sig. Kristina berättade om de s.k. hasselstavar som påträffats i flera gravar vilka troligen använts för att mäta upp vilken storlek kistan skulle ha och som sedan ansågs farliga efter sin beröring med den döde. Caroline Arcini har samlat in alla exempel hon har kunnat hitta globalt av döda som begravts på mage, från paleolitikum fram i nutid. Hon diskukterade olika sorters föreställningar och orsaker som kan ha lett till att vissa begravdes på ett sätt som i de flesta kulturer anses vara vanärande eller abnormalt. Jag pratade om mina älskade gropkeramiker som strödde männsikoben omkring sig som vore de konfetti...
tisdag 2 december 2008
Döden och Doktoranden
Igår skrev Peter Englund ett gripande inlägg på sin blogg om en period i sitt liv då han seriöst kontemplerade att avsluta sitt liv. Det är omöjligt för mig att återge ens en liten del av en text som med bara några korta paragrafer får läsaren att slungas mellan gråt och (ja) skratt och tillbaka igen. Jag är helt tagen av att han orkar och vågar öppna sig själv så mycket för en läsekrets som dessutom inte kan hållas på behörigt avstånd utan direkt kommentera det på hans blogg. Till skillnad mot en hel del självupptagna pseudokändisar säljer han inte sin historia till skvallerpressen eller framsidan på en kvällstidning. Han tar inte heller tillfället i akt att öka sin kulturella cred via ett vitt publicerat långreportage i en av dagstidningarna. Nästan som i förbigående, helt utan förvarning, öppnar han upp sitt återkommande mörker för sina läsare på nätet. För att han så vill och önskar, för att visa andra att de inte är ensamma när bråddjupet gapar under deras fötter. Obligatorisk läsning.Döden ja. Jag har de senaste dagarna suttit och jobbat med ett föredrag jag ska hålla i morgon onsdag i Stockholm som en del i en seminariedag kring begreppen grav, individ och identitet. Jag ska prata om gravskicket inom den gropkeramiska kulturen (marina jägare-samlare, ca 3300-2300 f.Kr). Det har ofta framställts som ganska begripligt för oss nutida människor: jordbegravningar med personliga föremål, vuxna såväl som små barn på gravfält. Problemet är bara att det finns stora luckor i den här bilden. För det första verkar detta bara vara ett dominerande gravskick på Gotland och möjligen Öland, medan fastlandet saknar dessa gravfält - även om man tar med de sämre bevaringsförhållandena i beräkningen. För det andra är inte ens de gotländska gravarna alltid särskilt enkla - en stor andel skelett saknar delar såsom skalle eller fötter. Sentida eller dåtida störningar kan inte förklara detta i den mån arkeologer tidigare trott.
Vad som möter oss på en stor del av de gropkeramiska lokalerna är inkompletta skelett, bensamlingar med delar från flera olika individer och spridda människoben, brända och obrända, i kulturlagret. På vissa platser finns spår av att benen rensats från kött innan de kremerats. Ben från hund och säl förekommer ofta i samband med dessa människoben. Det är tydligt att gropkeramikerna hanterade sina dödas lämningar på sätt som instinktivt förefaller oss i ett judeo-kristet, industriellt, "rationellt" samhälle som märkligt och t.o.m. lite oroväckande. Där vi sätter individens integritet centralt, och återspeglar det i vår bild av den ideala graven (vi kan diskutera gravlundarnas tillblivelse vid ett annat tillfälle), så verkar helt andra principer ha gällt för dessa kust- och ölevande människor.
Om någon vill ha ett trevligt tips inför söndagen (081207), och befinner sig i närheten av huvudstaden, rekommenderar jag att ni tar er Tid för Forntid - arkeologiska institutionens öppna föreläsningsserie för allmänhet och arkeologer tillika. På söndag kl 14 ska min f.d. osteologkurskamrat Carola Liebe-Harkort berätta om vad mer man kan lära sig av att skåda forntidens människor i munnen - bokstavligt talat. Munhälsa under järnåldern är dagens ämne och jag tror nog att det kommer vara ett och annat sedelärande foto på extremt kariesdrabbade tänder om ni vill skrämma era ungar till att borsta tänderna bättre... Tänder är faktiskt så informationsrika om kostvanor, arbetsuppgifter, hälsotillstånd under uppväxten och t.o.m. släktskap att de utgör nästintill en egen underspecialisering inom osteologin.
Andra bloggar om: arkeologi, osteologi, stenåldern, helgtips, Peter Englund
måndag 1 december 2008
Moralpanikens väktare
Debatten om var gränserna går för upphovsrätt och kopieringsrätt, och hur dessa skiljer sig från äganderätten, kommer utan tvekan att bli en av de mest långlivade och infekterade i min levnadstid. Inte minst eftersom den dels hålls igång av människor som verkar missförstå både grundläggande begrepp och hur internet fungerar, dels för att tekniken att sprida saker digitalt har medfört både ökade möjligheter men också helt unika inskränkningar som inte tidigare varit möjliga. Även om jag gärna personligen ser en mer öppen inställning till digital spridning, och i grund och botten tror att det t.o.m. kan vara givande i längden för skaparna, så förstår jag och sympatiserar med de yrkesgrupper vars inkomst beror på viss kontroll över spridning. När det gäller att kunna betala hyran och semestern och ungarnas julklappar har man rätt att vara emotionellt involverad. Tyvärr drivs frågan med penseldrag så breda som en mindre stad och färgerna är sällan andra än svart och vitt.
För forskare och universitet är den hysteriska upphovsrätts-lagstiftningen en extrem ny form av inskränkning i förmedling som inte tidigare existerat. Rätten att använda illustrationer och bilder i undervisning eller vetenskapliga publikationer kringsnärjs av snåriga regler och aggressiva hot om dyra böter. Lobby-grupperna driver detta i den kommersiella publiceringens syfte och i rena hastigheten drar de med sig alla annan publicering/förmedling. I en tid då kunskap och information för första gången kan delas demokratiskt och globalt, bortanför en priviligierad intellektuell elit i Västvärldens storstäder, så arbetar marknadskrafterna hårt för att motverka detta - med benägen naiv hjälp från kultur-eliten.
I förra veckan ondgjorde sig skaparna av filmen "Låt den rätte komma in" så till den milda grad över nedladdning på nätet att de hotade lägga av med att göra skattefinansierad film (trodde de verkligen att den småbarnsreaktionen skulle generera annat än gapflabb?). Mårten Blomkvist, som jag vanligen både uppskattar och respekterar, skriver idag en krönika i DN Kultur där han faller i den ena självgrävda gropen efter den andra.
Bestämmer filmare över vilka videobutiker som får hyra ut deras material - har de kollat att alla ICA-butiksägare är moralens väktare? Har de rätt att bestämma vem som distribuerar filmer utomlands? Numera kan de inte ens bestämma vem som distribuerar inrikes efter det att SF tagit total monopol på marknaden... Vissa val har en del ibland, om de har status nog att ställa till ett ordentligt bråk i kultur-bilagorna, men de flesta som är inblandade i att göra en film har mycket litet till absolut intet att säga till om.
Här blir jag riktigt förbannad på Mårten, för hade han hängt med ens en bråkdel i debatten runt detta hade han aldrig skrivit något så dumt och faktamässigt felaktigt. Jag rekommenderar alla som vill höra den andra sidan att läsa hela Peter Sundes inlägg på hans blogg, som nåddes av moralpaniken på Island där han var på semester. En moderator på plats blir översvämmad av en stor mängd mejl varav ett kommer från Arboga-pappans sambo, som inte meddelar vem hon är, och moderatorn i ett svagt ögonblick av irritation över mejlbombningen kring en helt laglig länk till ett juridiskt allmänt tillgängligt material, svarar ohövligt. Dåligt skick - javisst, rätt till en ursäkt - så klart. Tabloid-hysteri och moralpanik - utan tvekan. Särskilt som det var kvällspressens "avslöjande" om länken som gjorde att nedladdningen tog fart till att börja med. Jag upprepar, förundersökningsrapporten från åklagaren var allmän handling, ej skyddad och dess spridning till allmänheten var helt laglig. Dessutom - Pirate Bay lade inte själv upp den, utan en person med en egen dator där rapporten fanns på hårddisken, använde sig av deras tjänst för att ange en länk via vilken andra intresserade kunde ladda ned rapporten till sina datorer. Inga bilder låg ute för beskådande på nätet - annat än om någon enskild okänslig idiot valde att göra så på sin hemsida, vilket man knappast kan anklaga Pirate Bay för. Möjligen advokaten som var dum nog att inte anhålla om att få skydda fotografierna.
Som sagt, fildelningens olika aspekter kan och bör diskuteras, kreatörer ska ha möjlighet att tjäna pengar på sina alster. Men den oinsatta, felaktiga, översittarmoral som en hel del inom media och kultursverige för närvarande gör sig skyldiga till i sina myspysiga salonger är rent ut sagt pinsam och syftar bara till att skapa ett än värre skyttevärnskrig.
Månadens Bloggtips: Min gode vän Micke Nordin har i november påbörjat en egen blogg där han bland annat lär ut hur wiki-programmet kan användas och skräddarsys, om fri programvara som Ubuntu och behovet av Open Access i allmänhet. Läs gärna hans inlägg om den aktuella fildelningsdebatten.
Andra bloggar om: upphovsrätt, fildelning, Pirate bay, copyright, Mårten Blomkvist, kultur, Låt den rätte komma in
För forskare och universitet är den hysteriska upphovsrätts-lagstiftningen en extrem ny form av inskränkning i förmedling som inte tidigare existerat. Rätten att använda illustrationer och bilder i undervisning eller vetenskapliga publikationer kringsnärjs av snåriga regler och aggressiva hot om dyra böter. Lobby-grupperna driver detta i den kommersiella publiceringens syfte och i rena hastigheten drar de med sig alla annan publicering/förmedling. I en tid då kunskap och information för första gången kan delas demokratiskt och globalt, bortanför en priviligierad intellektuell elit i Västvärldens storstäder, så arbetar marknadskrafterna hårt för att motverka detta - med benägen naiv hjälp från kultur-eliten.
I förra veckan ondgjorde sig skaparna av filmen "Låt den rätte komma in" så till den milda grad över nedladdning på nätet att de hotade lägga av med att göra skattefinansierad film (trodde de verkligen att den småbarnsreaktionen skulle generera annat än gapflabb?). Mårten Blomkvist, som jag vanligen både uppskattar och respekterar, skriver idag en krönika i DN Kultur där han faller i den ena självgrävda gropen efter den andra.
I debatten har frågan om ideell upphovsrätt, rätten att bestämma över hur ens
material presenteras, nästan kommit bort. Är det konstigt om filmare och
artister själva vill avgöra med vilka de ska samarbeta?
Bestämmer filmare över vilka videobutiker som får hyra ut deras material - har de kollat att alla ICA-butiksägare är moralens väktare? Har de rätt att bestämma vem som distribuerar filmer utomlands? Numera kan de inte ens bestämma vem som distribuerar inrikes efter det att SF tagit total monopol på marknaden... Vissa val har en del ibland, om de har status nog att ställa till ett ordentligt bråk i kultur-bilagorna, men de flesta som är inblandade i att göra en film har mycket litet till absolut intet att säga till om.
The pirate bay, förmodligen den största centralen för illegal fildelning,
opererar utan etiska standarder. För några månader sedan dök där upp länkar till
polisbilder på barnen som mördats i Arboga. När fadern bad att länkarna skulle
tas bort svarade Pirate bays representant: "Det var ett jävla tjat. Nej, nej och
åter nej."
Här blir jag riktigt förbannad på Mårten, för hade han hängt med ens en bråkdel i debatten runt detta hade han aldrig skrivit något så dumt och faktamässigt felaktigt. Jag rekommenderar alla som vill höra den andra sidan att läsa hela Peter Sundes inlägg på hans blogg, som nåddes av moralpaniken på Island där han var på semester. En moderator på plats blir översvämmad av en stor mängd mejl varav ett kommer från Arboga-pappans sambo, som inte meddelar vem hon är, och moderatorn i ett svagt ögonblick av irritation över mejlbombningen kring en helt laglig länk till ett juridiskt allmänt tillgängligt material, svarar ohövligt. Dåligt skick - javisst, rätt till en ursäkt - så klart. Tabloid-hysteri och moralpanik - utan tvekan. Särskilt som det var kvällspressens "avslöjande" om länken som gjorde att nedladdningen tog fart till att börja med. Jag upprepar, förundersökningsrapporten från åklagaren var allmän handling, ej skyddad och dess spridning till allmänheten var helt laglig. Dessutom - Pirate Bay lade inte själv upp den, utan en person med en egen dator där rapporten fanns på hårddisken, använde sig av deras tjänst för att ange en länk via vilken andra intresserade kunde ladda ned rapporten till sina datorer. Inga bilder låg ute för beskådande på nätet - annat än om någon enskild okänslig idiot valde att göra så på sin hemsida, vilket man knappast kan anklaga Pirate Bay för. Möjligen advokaten som var dum nog att inte anhålla om att få skydda fotografierna.
Som sagt, fildelningens olika aspekter kan och bör diskuteras, kreatörer ska ha möjlighet att tjäna pengar på sina alster. Men den oinsatta, felaktiga, översittarmoral som en hel del inom media och kultursverige för närvarande gör sig skyldiga till i sina myspysiga salonger är rent ut sagt pinsam och syftar bara till att skapa ett än värre skyttevärnskrig.
Månadens Bloggtips: Min gode vän Micke Nordin har i november påbörjat en egen blogg där han bland annat lär ut hur wiki-programmet kan användas och skräddarsys, om fri programvara som Ubuntu och behovet av Open Access i allmänhet. Läs gärna hans inlägg om den aktuella fildelningsdebatten.
Andra bloggar om: upphovsrätt, fildelning, Pirate bay, copyright, Mårten Blomkvist, kultur, Låt den rätte komma in
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)

