Ingen hjärna, men ett öra

Men vad i HELV....
Jag vill tro att jag är lite mer sansad än vissa fornfanatiker man ibland springer på i skogarna, men nyheter som den jag läste idag i DN gör mig närapå bindgalen!
En idiot från vår del av Nordeuropa har rest runt halva jordklotet till Påskön, där ett fåtal av de fantastiska jättelika stenskulpturerna fortfarande står kvar efter århundraden...och hugger sönder ett öra! Tar...SÖNDER...statyn.

Genom ren skär tur blev han upptäckt och sitter nu i förvar till dess de beslutat ett straff. Borgmästaren föreslår ett hederligt byte - ett öra för ett öra. För att driva hem hur j-a förbannade de är över tilltaget.
Jag har god lust att hålla med.
Ett års hårt straffarbete är något annat jag skulle rekommendera.

Tillhör dessa idioter verkligen samma art som en själv? Hur kan man besöka en annan plats kulturarv som utgör troligen 90% av deras inkomst och ge sig på att ha sönder det för att man vill ha en souvenir. Vad gjorde hans föräldrar för fel?

Uppdatering:
På ett videoklipp på Aftonbladet ses puckot iförd en Che Guevara-tröja. Nu är jag övertygad - för idiotbeteende och för att han solkar minnet av en man som, trots svagheter och problem, alltid försökte kämpa mot sanna orättvisor, så ska miffot tvingas jobba ideellt i fattigkvarteren i Buenos Aires i sju år.






Andra bloggar om: arkeologi, påskön, vandalism

Vikingablot på Mayfair

Det är inte ofta nordbor omnämns i Guardian. Det händer ibland, mest i artiklar och kåserier som med road irritation och förvirring beskriver upplevelser med Ikea, Bergman-filmer eller en vikingafestival. En liten ovanlig variant av det senare inträffade nyligen i London: Det årligt återkommande Thorrablot.

Detta är tydligen inte en hednisk rit med blodigt offrade hanar av diverse arter. Det är en hedervärd hyllning av "traditionell isländsk matlagning". Jag är inte säker på om det är ett väl utvecklat practical joke som islänningarna utsätter engelsmännen för, eller om det bara är en manbarhetsrit av samma typ som när grabbarna i mitt barndoms kvarter hetsade varandra att äta mask, snor och någonting luddigt från Mickes mammas kyl. Läckerheter såsom rutten haj, testiklar och fårhuvudsylt står på menyn.

I London sammanstrålar tydligen ett antal islänningar vid denna tid varje år för att njuta av dessa kulinariska läckerheter som troligen uppstod under hård nöd och av att man var illa tvugna att hitta på konserveringsmetoder i en tid utan kyl och frys. Med den underbart torra brittiska humorn redogör Guardians mat-kåsör Lewry för mötet med inte bara maten, utan de entusiastiska konnässörerna i det anrika hotellet Mayfair, och deras minst lika entusiastiska intag av brennivín. Underbar läsning.

1. Hákarl (putrefied shark)


2. Blóðmör (filled sausage/black pudding)


3. Hrútspungur (ram's scrotum with testicles)


4. Lundabaggi (sheep's fat)


5. Svinasulta (jellied ham)


6. Svið (jellied sheep's head)


7. Harðfiskur (bread spread made of fish)


8. Hangikjot (smoked lamb)
   

För de som vill prova på lite isländska recept rekommenderas bloggen Icecook.

I helgen firade dessutom Sveriges Asatrosamfund vårblot vid Tingshögen i Gamla Uppsala.

Jag måste erkänna att jag hellre väljer snapps och rutten haj. Verkar vara lite mer sting i den festligheten...

Andra bloggar om: arkeologi, mat, vikingar, blot, London, Island

Uppror bland historiker

I helgen snubblade jag över bloggen LOKE och hans inlägg om en konflikt mellan den statliga myndigheten Forum för Levande Historia och en växande skara historiker. FFLH har i grunden ett uppdrag att upplysa och informera om folkmord och förintelse i framförallt modern historia. De producerar läromedel för skolor och materialet ligger även ute på nätet för nedladdning. Även om hemsidan mest innehåller en hel del vackert klingande meningar utan specifikt innehåll, så verkar materialet i sig vara gediget och faktaspäckat, vilket är lovvärt i dessa tider av pamflettskrifter. Vad som skapat en hel del ilska hos en växande skara historiker är att den senaste kampanjen helt och hållet är inriktiad på "brott mot mänskliga rättigheter under kommunistiska regimer".

De har nu startat Historikeruppropet, med en lista med underskrifter motsätter sig inte att liknande upplysningskampanjer förs, men de uttrycker stor oro för vad de ser som ett tecken på att FFLH är på väg att bli ett vapen i händerna på den politiska makten och dess särintressen:

Som professionella forskare med historien som arbetsfält känner vi en växande
oro över att historieämnet görs till slagfält för ideologiska regeringskampanjer
och att den öppenhet, kritiska hållning och tolerans som Forum för Levande
Historia var avsett att stimulera hotas.

De går vidare med att säga:

”Genom att belysa de mörkaste delarna av mänsklighetens historia vill vi påverka
framtiden”, skriver Forum för Levande Historia på sin hemsida. Men varför
tillkommer makten att peka ut vilka som är ”de mörkaste delarna” den för
tillfället sittande regeringen?

De noterar att det finns många mörka aspekter av vår historia att lyfta fram och belysa, som t ex folkmorden och förtrycken i Afrika och Asien under de europeiska kolonialmakterna. Handlingar som än i dag finns kvar som djupa sår och som förklarar många av de problem dessa länder fortfarande bär med sig. Ett antal historiker, ekonomhistoriker, idéhistoriker och sociologer har hittills skrivit under uppropet, från doktorander till professorer. De uppmanar alla inom humaniora och samhällsvetenskaperna som instämmer med dem att också skriva under.

Jag håller med om att det finns en tydlig trend idag att politiker blandar sig i humaniora och samhällsvetenskaperna allt mer, och att det finns starka påtryckningar att passa in sin forskning i det som för stunden anses politiskt korrekt. Att FFLH är statligt finansierad gör dom också potentiellt känsliga för påtryckningar av ett slag som universiteten inte behöver uppleva, för regeringen kan dra tillbaka anslag eller omfördela dom till andra om de så önskar. Jag finner det märkligt på gränsen till oroande att hemsidan inte innehåller någon som helst information om exakt vilka som arbetar på forumet. Under länken "om oss" ges inga namn annat än vem som är ansvarig för webbplatsen. Det är säkerligen tänkt som någon sorts skydd för de inblandade, men jag är tveksam till att acceptera det som en ursäkt. Om dessa personer är ansvariga för kampanjer i skolorna så vill jag veta vilka de är.

De hjälper inte särskilt mycket att kolla igenom materialet som är tillgängligt. Överintendenten skriver förordet, men information om vem som skrivit vad finns längst bak i liten stil. Tanken är väl att det ska vara forumet som ska vara huvudansvarigt, inte enskilda forskare. Att det då inte på hemsidan finns tydligare information och länkar om pågående projekt, inblandade forskare och syften, är besvärande i in mening. Vem är det egentligen som bestämmer om vilka projekt som ska dras igång? Hur sker beslutsgången i FFLH? Därom hittar jag ingen tydlig information.

Samtidigt är jag inte helt säker på att uppropet är helt berättigat i nuläget. Enorma brott begicks mot människor under diktaturerna och dessa ska definitivt tas upp och diskuteras. På materialsidan så är det tydligt att nazism, rasism och intolerans har genererat mer skrifter än det senaste projektet om kommunismen (fast frågan är under vilken regering de producerades...). Homofobi har 7 skrifter mot kommunistiska brott som har 8. Hittills.

Så frågan just nu är väl snarare: vad försiggår bakom kulisserna på FFLH? Planerar de mer läromaterial om just kommunistiska regimer, eller har de nya projekt på gång? Kommer de ta upp kolonialismens mörka arv i Afrika och Asien? Militärjuntorna i Sydamerika? Man kan kanske se Historikeruppropet som en förebyggande insats, att visa politikerna att man har ögonen på myndigheten inför framtiden. Det är en bra insats isåfall och säkerligen välbehövlig. Enligt min erfarenhet har politiker svårt att hålla fingrarna i styr - oberoende av partifärg.

Uppdatering 080402: Nu har de gått ut officiellt med sitt upprop på DN Debatt

Andra bloggar om: historia, historikeruppropet, Forum för levande historia, folkmord, politik, mänskliga rättigheter, FFLH, historikerupproret, debatt, historieupproret

10.000 BC - mammutar är aldrig fel

Jag har haft semester ett par dagar. Det innebär på doktorandmamma-språk att vi skickat barnen till farmor och farfar för att jag och sambon skulle kunna roa oss med att:

1. Arbeta ostört
2. Sovmorgon
3. Arbeta lite till
4. Göra ärenden
5. Äta god middag i lugn och ro.

Den fina planeringen sprack lite av den anledning att jag lyckades med konststycket att bli dunderförkyld igen och tillbringade första dagen utan barn i en miserabel hög på soffan med varm mjölk med honing. Är nu nästan frisk och ungarna har återlämnats under eftermiddagen. Så mycket jobb blev det inte, men bra med vila så att förkylningen gav med sig och åtminstone en god middag som jag hade smaklökar nog att uppskatta.

Men igårkväll begav vi oss iallafall iväg till en bio tillsammans för första gången sedan december. Den gången såg vi Beowulf, vilket var pengar i sjön i min mening, om man inte räknar den ofrivilliga humorn. Så det kan tyckas märkligt att vi denna gång tog chansen med 10.000 BC, med tanke på de ganska förödande recensionerna. Men ska man se sådan film så är det väl på storbildsduk och det fanns inga tydliga konkurrenter just nu.

Med tanke på att jag steg in i salongen med oerhört lågt ställda förväntningar så blev upplevelsen riktigt positiv. Ja, dialogen kunde varit skriven av en 14-åring som förläst sig på dålig fantasy-litteratur - men allvarligt talat, var det någon som förväntade sig annat av en Emmerich-film? Berättarrösten var lite väl ihärdig och ödesmättad ibland också, men den var lätt att ignorera. Filmen ska absolut INTE ses som någon realistisk skildring av Mellanöstern runt år 10.000 före Kristus (för detaljer om detta se nedan). Bara geografin är helt omöjlig och fauna och materiell kultur från allt från 1 miljon BC till 2500 BC blandas hej vilt. Men som en skröna, en saga, är den helt okej såsom matiné-upplevelse i en biosalong med bra ljud och bild.

Protagonisterna lever i ett litet mammutjägarsamhälle i en bergig och småkylig del av världen och de är föredömligt blandade i utseende och hudfärg, på ett sätt som mycket väl kunde ha förekommit under denna tid, i denna del av världen. Inte ett blont hårstrå så långt ögat kunde se, med ansikten som hör hemma i allt från Östeuropa, till Sibirien till Nordafrika. Även om regissören gärna verkar vilja ge filmen en patina av Stort Epos, så är det en ganska vanlig ung-man-ska-finna-hjälten-i-sig-själv historia, men i exotisk miljö. Vad som fungerar makalöst bra är framförallt mammutjakten som är det mest hisnande användandet av datorgrafik jag upplevt sedan T-rex i Jurassic Park, marken skälver under deras fötter, man hukar sig i biostolen för den svängande snabeln. De känns verkliga filmen igenom och jag får faktiskt påminna mig själv om att de tyvärr inte går att beskåda på en safari till sibirien. Utan att avslöja för mycket är faktiskt jaktscenen av betydelse för händelser i slutet av filmen.

Om bara om vore...
Om manuset hade passerat händerna på en äkta författare, som kunde ha vävt in lite mer karaktärsfördjupning hos andra än hjälten, en skribent som vet hur man skriver dialog.
Om man hade haft förstånd nog att skapa en kvinnlig huvudroll som inbegrep mer än att spärra upp ögonen och kämpa för sin dygd.
Om Emmerich hade nöjt sig med att vara producent och låtit en regissör med förmåga att ta fram äkta agerande från sina skådespelare.
Ja, då hade nog filmen haft potential att nå upp till de stora matinéfilmerna som kommit det senaste årtiondet. Som Mumien och Pirates of the Caribbean. I nuläget får man nöja sig med en helt okej spelfilm, några i sanning underbara actionsekvenser och en hel del transportsträckor och grovhuggna sekvenser, inklusive ett fåtal sant pinsamma. Jag ångrar inte utgiften för biobiljetten iallafall, jag hade KUL. Men det hjälper nog att ha låga förväntningar.


***************VARNING: SPOILERS*******************


Felaktigheter ur arkeologisk synvinkel:

1. Mammutar finns visserligen kvar i mindre populationer i Ryssland 10.000 f.Kr, men inga spår av mammuthjordar som tämjda hjälpredor i högkulturerna söderut förekommer.
2. De första storsamhällena dyker visserligen upp runt 10.000 f.Kr., men det dröjer ytterligare 6000 år innan verkliga städer med religiösa och politiska stormakter uppstår i Mesopotamien, av den typ som framställs i filmen.
3. Pyramiderna byggdes runt 2500 f.Kr. Innan dess fanns visserligen ziggurater i de ovan nämnda mesopotamiska stadsstaterna, men de var trappstegsbyggnader och inte med släta lutande väggar.
4. Sabeltandad tiger fanns i många olika arter i Asien, Europa och Amerika. Homotherium fanns kvar i Eurasien till för ungefär 10.000 år sedan, men dess storlek var kanske hälften av det monster som förekommer i filmen. Smilodon i Nordamerika kunde nå som mest 400kg i storlek, men det var vanligare med runt 300kg för hanarna. Det betyder att den var ungefär av samma storlek som den sibiriska tigern idag.
5. I slutet av filmen "räddas" jägarfolket av gåvan av jordbruk från sina sydliga grannar. Som stenåldersarkeolog kan jag bara beklaga denna villfarelse att jägare inte kunde klara sig utan jordbruk...särskilt i snöiga kalla trakter. I verkligheten finns det fortfarande jägra-samlargrupper som klarat sig utmärkt, om inte bättre, än sina jordbrukande grannar.
6. Påsen som överlämnas innehåller majs! Vet inte om det var en vinkning till det osannolika i historien, eller om Emmerich verkligen är så obildad. Majs är en framodlad kulturväxt från Mesoamerika, och nådde Europa först iochmed Columbus. I Mesopotamien odlades framförallt vete, som först förfinades som kulturväxt i Levanten.

Andra bloggar om: arkeologi, film, 10000 BC, stenålder, paleolitikum

Ingen intelligens tillåten

Det finns två typer av evolutionism, grovt talat, den ena gillar jag den andra inte. Den jag gillar är den där evolutionism direkt berör det teorin i grunden handlar om: utvecklingen av alla de biologiska varelser som finns på vår planet, från bakterier, myror och mossor, till örnar, gnuer, björkar, orkidéer, krill, maskar, kvalster och maneter. Evolutionen av livsformer förklaras genom Darwins lag om naturligt urval, som kommande generationer naturvetare fortsatt att bygga på och fördjupa genom studier av DNA och fossil. Detaljer av själva processen debatteras, sker mutationerna långsamt och stadigt över tid, eller snabbt i halvstora populationer under speciella förhållanden (punctuated equilibria-teorin som formulerades av Stephen Jay Gould och Niles Eldredge). Om urvalet ska studeras på individnivå eller genetisk nivå är också något som debatteras. Att evolution skett och att naturligt urval är den främsta mekanismen är dock inget som evolutionsbiologer (eller andra vettiga forskare) är osams om.

Den mer problematiska evolutionismen är den som kom att överföras som underliggande förklaringsmodell inom anda samhällsvetenskapliga och humanistiska områden. Den ligger fortfarande som det mest ihärdiga paradigmet i västerländskt tänkande, både bland forskare och hos allmänheten. Vi tänker i högt och lågt, bättre-sämre, enkelt-komplext. Att biologisk evolution inte alls behöver följa sådan logik, utan istället mycket väl kan gå från komplext till enkelt, att specialisering ibland är sämsta tänkbara strategi, är svårt att få igenom i de ofta slentrianmässiga attityderna som slår igenom mellan raderna i medier och diskussioner. Inte minst när det gäller förhistorien, där man under äldre tider alltid förklarade förändring med att något bättre/starkare/mer avancerat slog ut det sämre/svagare/simplare.

I dagens läge är de flesta arkeologer mycket mer tveksamma till att använda sådana begrepp, de påträffas istället mestadels inom populärvetenskapen.

Men strukturerna är sega och hänger kvar överallt. Man tenderar att i förbifarten tala om andra kulturer som om att "de lever kvar" i äldre tider, i stenåldern/medeltiden. Mänskliga samhällen framställs inte som en förgrening, utan som en trappstegsmodell, där det enda logiska steget är att närma sig den västerländska världsmodellen (vad den nu är).

Samtidigt som detta kultur-evolutionistiska tänkande är så allmänt utbrett, så finns det ofta dålig kunskap om vad evolutionsbiologin egentligen säger om det naturliga urvalet. Vi lägger inte ned särskilt mycket tid på att förstå det i skolorna, eftersom det i vårt sekulariserade samhälle har framstått som en avklarad kamp. Att det finns kreationister i USA har tidigare lyfts fram i samma anda som att det funnits sällskap som tror att jorden är platt. Tyvärr har dessa vetenskapsfientliga rörelser inte självdött, de florerar mer än någonsin i det relativistiska och ideologiska klimat som råder i USA och nu även i delar av Europa. Intelligent design har fått stort genomslag som en pseudovetenskaplig alternativ version av evolutionsläran och penningstarka intressen har tryckt hårt för att ge det plats i skolorna, även här i Sverige där politikernas svaga attityd mot friskolorna har gett dem utrymme på diverse religiösa friskolor.

Nu under våren kommer en ny "dokumentär" från USA som utger sig för att bevisa att det finns en global konspiration att krossa oliktänkande biologer som vill studera intelligent design. De ska tydligen förföljas och tystas och inte ges sin grundlagsskyddade rätt att uttrycka sin egen ståndpunkt. Under falsk flagg har man intervjuat ett antal av de främsta evolutionsbiologerna som kritiserat deras flum-teori, inklusive Richard Dawkins.

Filmen heter "EXPELLED: No Intelligence Allowed". Uppenbarligen håller filmmakarna hårt på detta och under en allmän visning av filmen den 20:e mars, där ingen biljettförsäljning skedde utan man behövde anmäla sig i förväg under sitt eget namn, så blev en av de biologer som intervjuas i filmen, PZ Myers, dragen ur kön av en säkerhetsvakt och beordrad att lämna biografen innan han ens kommit in. Till saken hör att Myers är en av världens mest lästa vetenskapsbloggare, och han gick genast och postade nyheten på sin blog Pharyngula.

Den extra knorren var vem han hade stående bredvid sig i kön: Richard Dawkins! Och en grupp andra forskare som var i stan för The 34th Annual National Conference for American Atheists. De missades uppenbarligen av de skarpögda vakterna och tilläts komma in på visningen där intervjuerna blandades med bilder av nazisternas koncentrationsläger. Tydligen är det naturvetarnas fel att anti-semiterna försökte döda alla som kunde hållas ansvariga för Jesus avrättning...

Samtidigt som filmen spydde galla över hur dessa ateister hindrar det fria ordet så gick det runt vakter i gångarna och spände ögonen i betraktarna. Under frågestunden med producenten efteråt, då Dawkins och flera andra ifrågasatte den hårda klippningen och teserna som drevs i filmen, så buade folk, skrattade och vakterna närmade sig hotfullt. Utanför satt Myers och väntade på att hans familj skulle komma ut från biografen han inte had etillstånd att besöka och filmen med sig själv han inte fick se. Skenhelighet har fått ett helt nytt överjordiskt tillstånd iochmed detta.

Som väntat har händelsen slagit alla rekord på Phanryngulas hemsida, med i skrivande stund närapå 1200 kommentarer på det ursprungliga inlägget. Andra vetenskapsbloggare som deltog och som faktiskt fick se filmen har genererat högvis med trafik och debatt. NY Times har skrivit om händelsen och producenten försöker vilt att hitta på ursäkter för sin censur av sin egen film. Hans beskrivning av händelserna stöds inte på några vis av de som var närvarande. Just nu är inlägg som berör incidenten på position 1-4 av de fem mest lästa och kommenterade inläggen på ScienceBlogs hemsida och de flesta nya inläggen berör kontroversen.

No intelligence allowed indeed...

Andra bloggar om: arkeologi, evolution, kreationsim, intelligent design, film, media

Fisk och fiskare under stenåldern - berättelser från benen

Jag är inte bara arkeolog, jag är osteolog också. Det är ofrånkomligt att man känner sig som den beskäftiga mamman/tandläkaren i tandkrämsreklamen när man säger detta. Men iallafall, mina höga skulder till CSN beror delvis på att jag efter en utgrävning av ett par gravar intill katedralen i Prag insåg att jag aldrig skulle bli riktigt lycklig om jag inte fick lära mig alla latinska termer på hundratals ben, hundratals muskelfästen och hundratals ledytor... Sverige är ett av få länder som faktiskt har en osteologi-utbildning direkt anknuten till arkeologi-ämnet. I de flesta andra länder väljer man antingen att läsa fysisk antropologi eller anatomi för att bli human-osteolog, eller zoologi för att bli animal-osteolog. Men tack vare Gustaf Gejvall, osteolog i mitten av 1900-talet och bundis med gamle knugen, som genom sin metodutveckling och starka arkeologiska intresse kom att bli en av ytterligt få svenska forskare som har nått internationellt rykte inom sitt fält, så gör vi inte någon distinktion mellan djurben och männsikoben - som ju faktiskt också är djur.

På utgrävningar är detta speciellt givande, eftersom en osteolog har kunnandet att identifiera männsikoben bland djurbenen (en sak som en hel del zoologer faktiskt inte klarar av om det rör sig om små fragment), och som kan ta en helheltssyn på ett gravmaterial som innehåller djurben. Sedan hör det till saken att de flesta efter hand specialiserar sig inom antingen animalt eller humant. Ansatsen att det ska vara en helhetssyn på benmaterialet finns ändå där, med goda kontakter mellan specialisterna och inga vattentäta skott. Önskar bara att exploateringsgrävningarna var bättre på att ta till vara denna enorma fördel, särskilt som alla osteologer i grunden är arkeologer. Allt för ofta skickas en påse ben iväg till en isolerad benvetare som kanske inte ens fått sett grävplatsen. bara för att hitta både människoben som missats under grävningen, och intressanta djurben som om de uppmärksammats tidigt kunde ha påverkat grävstrategierna. Skata håller detta på att ändras, men för sakta i min mening.

Igår höll en humanosteolog och en animalosteolog vid OFL, Stockholms universitet, varsitt slutseminarium inför sina kommande avhandlingar. Båda behandlar perioden mellanneolitikum, min favvo-period, men ur olika aspekter som visar hur otroligt givande det är med osteologi för att förstå förhistorienFörst ut var Petra Molnar som studerat skelett från de gropkeramiska gravarna på Gotland, en kultur som levde som säljägare och fiskare i främsta hand. Hennes angrepp är en metodutveckling av en inriktning som växt fram allt mer under de senaste 10-20 åren: Osteobiografi. Ben är levande organisk vävnad, med blodtillförsel, muskelfästen och ledytor mellan benen som påverkas inte bara av trauma och sjukdomar, utan även av de aktiviteter och arbetsuppgifter en människa haft under sin livstid. Metoden kallas ofta MSM (musculoskeletal stress markers), och det är på inga vis en enkel eller helt färdigutvecklad metod.

Petra drar nu sitt strå till stacken när hon i sin sammanläggningsavhandling jämför det gotländska materialet (157 gravar: 88 män, 69 kvinnor) med medeltida gravmaterial från Sigtuna och även skelett från Inuiter på Grönland. Resultaten, i extrem kortform, visar bland annat att det funnits vissa tydliga skillnader mellan könen hos gropkeramikerna, i vilka muskler som använts, men också påtagliga individuella skillnader. Kvinnorna visar stark övervikt för kraftigare muskelfästen på överkroppen jämfört med underkroppen, medan männens skillnad emellen dessa delar inte är riktigt lika påtaglig. Det finns också skillnader i hur tänderna slitits, slitits så hårt att det uppenbarligen rör sig om användandet av dem som arbetsredskap.

Grav 2 på Ajvide, Gotland. "Igelkottsflickan". En ung kvinna begravd med ett igelkottsskinn vid hjässan och fem underkäkar från 5 olika igekottar i en samling vid bröstet och ben från storskarv (troligen legat i en liten påse eller dylikt). Med sig i graven hade hon även tre metkrokar av ben, samt en samling ben från gös. Tandpärlor av säl, hund och räv hade prytt hennes kläder. Fotot till vänster är en detalj ur boken "Ajvide och den moderna arkeologin", redaktör Göran Burenhult. Bilden till höger är från Cecilia Lidström-Holmbergs "Första boken om stenåldern", ritad av Andréa Räder, en mycket bra barnbok.

Carina Olson å sin sida har tagit itu med ett material de flesta osteologer brukar skygga inför: fiskbenen. Dels är det små ben som frestar på tålamodet, tradigt att registrera när det förekommer i stora mängder, och potentiellt komplicerat att artbestämma. Carina är uppenbarligen välsignad med ett oändligt tålamod, för hon har gått igenom tusentals fiskben från mellanneolitiska lokaler från Gotland, Åland, Mälardalen och uppför Norrlandskusten. Hon har också gjort experiment med de benmetkrokar som hittats i de gropkeramiska gravarn (fångade vad som kanske var Östersjöns sista torsk utanför Fårö utan problem), och diskuterar olika fiskestrategier utifrån arkeologiska fynd av nät, ryssjor och dylikt. Hon har beräknat skillnaden i medelvikt och storlek hos torskar fångade av gropkeramiker på Ajvide respektive Jettböle och kollat tillväxtringarna i öronbenen (otoliterna) hos Ajvide-toskarna som visar att de fångades främst på vinterhalvåret. Ett hästjobb som få har tålamod och envishet att genomföra, men som otvivelaktigt kommer uppskattas av många kommande generationer av arkeologer som vill diskutera ekonomi, levnadsvillkor och praktik i förhistorien.

Båda avhandlingarna är sammanläggningsavhandlingar och bör komma till hösten (ta i trä).

Andra bloggar om: arkeologi, osteologi, skelett, stenålder, Ajvide, gropkeramisk kultur, Petra Molnar, Carina Olson, fisk, fiske, förhistoria

Redan på stenåldern...uppgradering och omskolning

Micke Nordin tipsar på Arkeologiforum om denna hysteriskt roliga sketch om några stackars stenåldersmänniskor som plötsligt inser att bronsåldern är här och vissa av dom kommer behöva omskola sig...eller dö.
Hysteriskt kul för arkeologer iallafall, undrar vad andra tycker?



Glöm inte rösta på sämsta film om förhistorien (se nedan).

Andra bloggar om: arkeologi, film, humor, stenålder, bronsålder