fredag 13 augusti 2010

Museer i och som konflikter

Vad ska vi ha museer till? Svaret på den frågan har ändrats flera gånger under de 2-300 år då vi haft något som vi kan känna igen som museum. Ett rum eller ett hus eller bara ett skåp fyllt med ting, naturliga eller tillverkade, som är tänkt att beskådas av fler än bara samlaren själv och leda till någon sorts kunskap eller insikt eller själslig förplägnad. Det har alltid varit perioder då man brottats extra mycket kring vad det ska vara bra för, vem det ska rikta sig till och inte minst hur det ska se ut. Men jag tror faktiskt att vi är inne i en extra intensiv sådan period, inte bara för att det finns mycket motstridiga viljor och prioriteringar hos allmänhet, forskare, kuratorer och pedagoger utan även för att tekniken medför nya möjligheter och utmaningar.

I september håller Tate Modern ett symposium för museianställda kring Museet och Mobilen – den där närmast oumbärliga manicken som de flesta besökare bär omkring på numera. Går det att utnyttja den i utställningen? Kan man erbjuda fördjupning och incitament till besökarna genom appar och uppkopplingar?

Museer kan beröra och uppröra. Det kan vara en signal om vad som är värdefullt, finansiellt eller kulturellt, en strategi för att uppfostra befolkningen, ett medel att underminera makten och ifrågasätta samtiden. Att orsaka att ett lands kulturminnen och museer förstörs i ett krig är en handling som många uppfattar som extremt olustigt, att plundra kulturskatter (sina egna eller andras) är ett symboliskt övergrepp. När USAs trupper intog Bagdad råkade t ex Nationalmuseet illa ut och det orsakade en hel del debatt i västvärlden om arméledningens ointresse att värna om detta museum delvis grundade sig i vår okunskap om och ointresse för förhistorien i denna del av världen.

Gustav Holmberg skriver på sin blogg om en recension av boken The Rape of Mesopotamia: Behind the looting of the Iraq Museum av Lawrence Rothfield där recensenten lyfter upp denna okunskap om regionen som just en anledning till att det gick så illa. Gustav är inte helt övertygad, men tycker att frågan är intressant och efterlyser mer litteratur om ämnet arkeologi i krig. Har du läst något intressant i den vägen?

Apropå museer och Irak så berättar Fredrik Svanberg att en dokumentärfilmare just nu är i färd med att göra en liten film om Historiska museet till en filmfestival i norra Irak. För museer som arbetar med en nations historia blir frågan om tillgänglighet för alla medborgare en extra komplicerad fråga. Är det nåt man ska oroa sig för, eller ska vi sluta vara så ängsliga? Är inte alla intresserade av en plats historia oavsett var de själva kommer ifrån ursprungligen? All historia och förhistoria är i grunden helt oupplösligt länkad till resten av jorden och mänskligheten. Kanske vi bara måste bli bättre på att lyfta fram dessa rörliga gränser och långväga nätverk?


Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

2 kommentarer:

Björn Nilsson sa...

När jag läste det där om Irak mindes jag en kanske något udda fundering av arkeologen Jimmy Strassburg i DN:
http://www.dn.se/kultur-noje/fri-entre-pa-irakmuseet-1.175147
Han fick svar här: http://www.dn.se/kultur-noje/grumligt-om-museiplundringen-1.176030

tingotankar sa...

Extremt viktiga krönikor du tipsar om här - jag rekommenderar alla att läsa båda! Personligen är jag helt och hållet i Karlholms läger. Jag förnekar inte att det finns historiska problem med museer och den bild de ibland förmedlar, men när det är inte relvant i detta fall. Plundring av rent vinstsyfte är inte en politisk protest. Att det finns situationer då individer är desperata efter inkomst må vara förlåtligt, men de rika knösar och institut som köper dessa ting bör brinna i helvetet i min mening. För mig är vår förhistoria, vart än i världen vi befinner oss, viktig och dyrbar. Långt dyrbarare än pengar kan värdera. Jag för min del blöder för museichefen som såg förödelsen.