onsdag 13 augusti 2008

Skadskjuten superhjältinna efterlyses

Eftersom vi hade BF förra veckan passade jag och Fredrik på att göra något som vi sällan fixar - gå på bio tillsammans. Med tanke på biljettpriserna så är det ett nöje vi unnar oss främst när det kommer något som absolut måste avnjutas på en rejält stor duk och med kroppsvibreraden ljudsystem. Som till exempel nya Batman-filmen Dark Knight. Och ja, den var jättejättejättebra trots mina egna uppskruvadde förväntningar.

Jag är seriefantast. Har varit det sedan långt innan jag lärde mig läsa. Min utveckling har gått via Bamse och Kalle Anka, till de franska och belgiska storverken, till superhjälteserier, till Miller, Moore, Gaiman, Pirinen, Garth Ellis, Dave Sim och på senare år även Manga osv, osv. Att jag hittat nya favoriter har inte inneburit att jag hivat ut de gamla. Serier är en litterär konstform som i min mening har en potential som vida överskrider den samhällsomvälvande kraft skönlitterära författare anser sig ha. Det är i mötet mellan bild och text som det verkligt spännande händer, och där mycket avslöjas om tid, seder, språk och värderingar.

Superhjälteserierna är en genre som först på senare år släppts in i finsalongerna, om än med tydlig motvilja. Det är helt klar en företeelse som ibland är ganska löjlig, men som samtidigt är oerhört gripande och fascinerande. Att översätta denna värld till film är dock inte helt enkelt - dels för att det krävs ganska bra effekter, dels för att i verkligheten ser de flesta supertöntiga ut i trikåer - inte superhäftiga. Efter ett antal patetiska försök (Läderlappen och Hulken som TV-serier), ett antal inte helt patetiska försök på bio (Stålmannen), så kom det verkliga startskottet med Batman som hade Frank Miller att tacka för sin återuppståndelse från slap-stick till stenhård. Tack vare Miller och en del andra serieskapare som fick lite mer fritt spelrum efter hans storsäljande versioner av Batman och Daredevil lades mycket av grunden till det som vi nu ser frukterna av. De första två Batman-filmerna från 90-talet ser jag som ett genrep (i min värld existerar inte de andra bedrövliga uppföljarna). Den verkliga premiären var nu på 2000-talet.

Så nu har vi enormt bra filmer om Batman och Spindelmannen, riktigt bra om X-Men (mina favoriter under tonåren...and beyond) och Iron Man, hyfsade om Fantastiska Fyran och Stålmannen, och kanske inte helt lyckade om Hulken (fast jag har inte sett tvåan än). Hollywood öser guld med slev ur biopublikens fickor och inte att undra på att de ser sig om efter fler möjligen lyckade adaptioner. Första filmen om Wolverine ligger högst på min lista över måsten (gör mig inte besviken, bub). Filmen om Watchmen är både hett efterlängtad och fruktad (kan de verkligen lyckas...?). Vad som däremot lyser med sin frånvaro ännu är den första blockbustern med en kvinnlig superhjälte i huvudrollen.

Anledningen till detta är enkel - de saknas sådana hjältinnor i serierna. Superhjältinnor faller i två kategorier:
1. Medlem i ett team - och ofta i bakgrunden eller som ett kärleksintresse.
2. Kvinnlig variant av redan etablerad superhjälte. T ex Stålflickan, Läderlappsflickan, Spider-woman, She-Hulk osv, osv. Trååååkigt

Den enda som avviker från detta är Wonder Woman. Utan tvekan en av de tråkigaste superhjältarna i världshistorien i min mening. Hon skapades medvetet som en feministisk roll-modell för att uppväga alla dessa killar i tajts. Amazon-prinsessa, fantastiskt vacker, superstark, enormt självsäker. En kvinnlig variant av Stålmannen, men utan riktigt samma sting i sitt alter ego som Clark Kent innebar. Skaparna missförstod en av de viktigaste principerna med superhjältar - konflikten. Det handlade inte bara om att klara av fantastiska saker, utan att göra detta trots enorma problem och motgångar. Stan Lee lyckades bygga nästan hela sitt Marvel-imperium på de principerna. Spindelmannen är enormt populär inte för att han kan klättra på byggnader, utan på grund av sina nästan makalöst många personliga problem. Wolverine samma sak, Batman och Hulken också.

Det måste finnas en akilles-häl, en svaghet, en spricka i rustningen. Kvinnliga superhjältar är alltför ofta för perfekta, för snygga, smarta, förstående, insiktsfulla, förståndiga...tråkiga. Och de har alltför sällan en intressant bakgrund (om de inte fått låna den från Läderlappen eller Stålmannen eller Hulken...). Wonder Womans popularitet hänger allt för mycket på hennes storbystade och extremt lättklädda status - mer pubertets-killar än tjejer som gillat henne under årtiondenas lopp vågar jag påstå. Filmen som planeras runt henne verkar inte riktigt få luft under vingarna och jag är inte förvånad. De problem som finns med helylle-stålis i blå trikåer som karaktär är dubbelt upp med amazon-prinsessan.

Idag finns det åtskilliga icke-perfekta superhjältinnor i serierna, men mycket få från den guld- och silverålder som gett upphov till de namn som säljer bio-biljetter. Extremt få har egna serietidningstitlar, de är del i ett paket som de har svårt att frigöra sig från. Ingen har fått en Millersk uppfräschning - och Miller själv, trots sin onekliga talang, är ganska hopplöst enkelspårig i sina kvinnoporträtt.



Andra bloggar om: , , , ,

17 kommentarer:

Martin sa...

Hurra, Björn Brink har hittat hit också med sin förvirrade svada!

Angående Wonder Woman måste jag tyvärr göra dig besviken. Karln som hittade på henne var besatt av bondage, och alla de tidiga serierna är fulla av kvinnor som blir fastsurrade med rep till höger och vänster.

http://entertainment.howstuffworks.com/wonder-woman.htm

Hampus Eckerman sa...

Ja, på rak arm kan jag nog bara komma på Black Orchid och Thorn bland superhjältinnorna och de var knappast några storsäljare.

Birds of Prey är visserligen en spinoff från Batman och team, men alla är i alla fall kvinnor. Oracle, Huntress och Black Canary tycker jag i stort ha blivit bra karaktärer. Även Catwoman har väl haft sin egen serie?

tingotankar sa...

Suck, BB-mannen har förpestat ett antal av mina inlägg - ska ta mig i kragen och kolla upp om jag kan blockera hans adress.

Bondage-besattheten gör WW aningens mer intressant... ;-)

Black Canary är okej, men som sagt del av en duo snarare än en individ som kan stå på egna fötter. (Och nätstrumpor! Snälla!)

Intressant (avslöjande) nog är de enda seriehjältinnor som verkligen haft potential att vara huvudnummer skurkar - eller iallafall halvskurkar: Elektra och Catwoman.
Och dessa råkar vara de enda kvinnor Miller intresserat sig för lite mer aktivt...

Jag borde nämnt Elektra igår, Millers version av henne var faktiskt riktigt bra och hon blev till en okej film, men inte på när en som levde upp till den potential karaktären har.

Än värre var bortsjabblingen av Catwoman med Halle Berry. En riktig kalkon och därmed verkar hoppet att få en stor återkommande superhjältinna på bio mer eller mindre borta.

Det verkar som Hollywood inte riktigt är redo att satsa på på denna sub-genre fullt ut. Isåfall skulle de inte dribblat bort Modesty Blaise som de gjort hittills.

Får trösta mig med Ripley från Alien och Alice från Resident Evil.

Hampus Eckerman sa...

Isch, inte Elektra. Och den hemska Daredevil-filmatiseringen fick mig att börja gråta (såg dock inte den efterföljande (Elektra). Black Canary gick ju faktiskt i från nätstrumpor till förnuftiga långbyxor när hon teamade med Green Arrow. Elektra har dock alltid varit extremt oförnuftigt klädd.

Catwoman kvar som sagt och filmen var otäckt dåligt. Fast samtidigt riktigt rolig.

Hampus Eckerman sa...

Förövrigt har du alltid Selene från Underworld också.

kai sa...

Sailor Moon har det ju heller inte alltid så lätt i det civila…

(Har jag gjort bort mig nu igen?)

tingotankar sa...

Inte helt ;-) - men Manga är en helt annan genre än amerikanska superhjälte-serier. De båda har korsbefruktat varandra på ett mycket givande sätt sedan några årtionden tillbaka (igen, mycket tack vare Miller). Fast Sailor Moon har inget att kommea med mot Alita, en riktig Manga-hjältinne-klassiker. Tips: om det är pastell i överflöd och flickskole-svärmerier, så är det inte riktigt samma genre som Batman...

Det finns också nya superhjältinnor i serierna som lever upp till allt det jag efterfrågar. Men de är etablerade under 90- och 00-tal, inte under guld- och silveråldern (fram till 70-talet) och har därmed inte hunnit skapa samma centrala position i seriefansens hjärtan. Konkurrensen är stenhård nuförtiden, få kan slå igenom i bredare kretsar.

Anonym sa...

Wonder Woman fick sin egen TV-serie på den här sidan Atlanten i höstas. Jag tror inte att den var så bra, för det verkar inte som att den ska komma tillbaka till hösten, och TV kan aldrig bli bio, heller. Jag tror superhjältar ska visa på bio!
Detta sagt vill jag nu veta varför Fantomen har blåa trikåer på sig i Sverige, men gröna här!

tingotankar sa...

GRÖNA!
Helgerån!
Okej, så det är troligen lite smartare med grgöna kläder i djungeln än blå eller lila.
Men om vi ska vara rationella borde vi inse att lepoard-tanga är långt smartare än helkropps-trikåer i en regnskog...

Respektera upphovsmannens vision!! :D

kai sa...

Fantomens blå kläder lär bero på bristande tillgång till rätt kulör tryckfärg när Fantomen kom till Sverige strax efter kriget.

Blev inte Wonder Woman TV-serie redan på 70-talet, tycker jag mig minnas?

Hampus Eckerman sa...

Från början var det tänkt att Fantomens dräkt skulle vara grå och figuren kallas för "the grey ghost". När den började färgläggas var dräkten lila, men kallades för grå i texten(!). Till slut gick Falk med på färgsättningen och skrev och lila.

Dräkten är röd i Italien och Turkiet samt brun i Nya Zealand.

Sånt kan Wikipedia hjälpa till med!

Anonym sa...

Jo, Kai, det stämmer. Den serien var populär, och därför försökte man återuppliva den med en ny skådespelerska i huvudrollen sedan flera serietidningar gjorts till populära filmer de senaste åren.

Tack Hampus! Nu vet jag alltså hur jag ska förklara det dör för min man, som aldrig hört talas om Fantomen förrän han träffade mig! Å andra sidan är jag stärre Kapten Zoom och Super Grover fan...

Hampus Eckerman sa...

Wikipedia har en lista på kvinnliga superhjältar också! Inga som direkt tillför något till vår diskussion.

Rekommenderar dock att du plöjer DC:s "Cry of the Huntress", en serie på sex delar. Går alltid att fildela till sig och borde vara vad du är ute efter. :)

tingotankar sa...

Hampus, superhjältinnor i serieform finns i ett imponerande överflöd. Vad jag efterfrågar är någon som skulle kunna ta plats på den stora duken i samma elitgrupp som stålmannen, läderlappen, spindelmannen, hulken och Iron man. Där ser möjligheterna ganska bleka ut.

Elektra kunde ha blivit denna någon, om de vågat göra henne lite mörkare, fränare och hårdare - i linje med serien.

Anonym sa...

"Heroes" innehåller två rätt trevliga superhjältinnor: Nikki och Claire.

Angående Millers lite enkelspåriga kvinnoskildringar så finns ju alltid "Frank Miller testet":

http://wiki.feministsf.net/index.php?title=Frank_Miller_test

http://www.shortpacked.com/d/20060207.html

tingotankar sa...

HA! Shortpack-länken var riktigt kul. Som sagt, det är ganska talande att Miller gjorde om Catwoman till prostituerad (och kanske lika talande att Holywood inte vågade göra det).

Så det lämnar Elektra...

Unknown sa...

Intressanta tankar, såväl här som kring 300 och Tintin. Hittar ingen e-postadress så jag använder den här kommunikationsformen för att komma i kontakt. Jag är redaktör för Bild & Bubbla, och undrar om du kanske skulle vilja fortsätta dina funderingar i ngt av dessa ämnen, eller ngt annat, för sagda tidskrift. Här av dig.