måndag 2 november 2009

Läslust på papper och på skärmen

På familjemiddag i söndags för att fira min mormor som fyllde år och gosa ohejdat med barnens fyra månader gamla kusin (som mottog massornas beundran med självklar fattning) hamnade vi som vanligt i diskussion runt matbordet. Det är en sak jag alltid gillar med min släkt - de är fulla med åsikter och funderingar och inte det minsta hämmade över att dela med sig av dem. En sak som diskuterades denna novemberkväll var dagstidningens (o)umbärlighet. Som stressad barnförälder med pressade finanser och än mer pressad morgontid är en prenumeration något som man tyvärr ofta väljer bort. Surfa nätupplagorna blir ett trevligt alternativ, och kan ge en större bredd i åsikter, men man saknar helt klart prasslet från papper och den stilla förnöjsamhet som kommer av att försjunka i artiklar man inte hade en aning om att man ville läsa förrän de pockade på ens uppmärksamhet. Att just göra upptäckter i lugn och ro är något man mister med nätläsandet.

Det är en av anledningarna till att jag är så glad över att min arbetsplats prenumererar på DN och att min mamma tillhandahåller Svenska Dagbladet som har den absolut bästa kultur-journalistiken (en åsikt jag delar med andra). I söndags blev det jackpot hos mamma eftersom det denna dag publicerades en ovanligt bra Under Strecket av ingen mindre än Martin Rundkvist. Martin hade tagit på sig det inte helt lätta uppdraget att skriva en recensions-krönika över Norstedts Sveriges Historia del 1 och 2, där förhistorien förtäljs av Stig Welinder och i viss mån Dick Harrison. Mycket läsvärt och tänkvärt - kolla gärna in den inte minst för Martins diskussion om mötet (dvs kulturkrocken) mellan arkeologi och historia som blir extra påtagligt i detta sammanhang.

Så det blev en trevlig helgläsning av Svebskan i söndags, men jag är glad att det finns en digital version som är lättillgänglig även i efterhand. Det bästa av båda världar?


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

3 kommentarer:

Martin sa...

Tack snälla för beröm och länk!

En av kommentatorerna på SvD:s webbsajt tyckte det var en mycket dålig text och beskyllde mig för att eventuellt vara skåning.

tingotankar sa...

Det var det grövsta förtal jag hört! (för skåningarna... ;-)

Man vet att man lyckats om man retat upp åtminstone en person.

Martin sa...

Ja, jag överväger faktiskt att kanske försöka börja skriva något som kan reta upp någon. d-;