British Museum tappar huvudet

Det kanske kan tyckas märkligt att så många europeiska universitet har högre studier i antikens Rom och Grekland. Visst, det är intressant, bra stoff för filmer och romaner, trevligt som kvällskurs på vuxenskolan...men varför utbilda människor till magistrar och doktorer i just denna lilla plats och tid på jorden? Fast nu är det så att Romarriket kom att förändra Europas historia i grunden och romarna i sin tur var smått besatta av antikens Grekland. Dessutom har européer av diverse anledningar, med jämna mellanrum, drabbats av antikfrossa och fullkomligt vältrat sig i hellenistisk kitsch. Från renässansen, till romantiken, till klassicismen etc. Vi har ett stort arv från dessa fantastiska civilisationer, men vi har också själva ökat på detta genom att gång efter annan övertyga oss själva om vilket stort arv vi har efter dem och slåss sinsemellan om vilka som är deras rätta efterträdare. Det faktum att vår bild av vad romarna och grekerna gjorde för oss inte nödvändigtvis alltid har någon koppling till vad de verkligen gjorde, tyckte, tänkte och skapade är av mindre vikt. Det har tagit lång tid att skapa en TV-serie som Rome där romarna är vidskepliga, smutsiga, exotiska och vardagliga - inte togaklädda britter eller jänkare i snövita marmorpalats.

Romarna var som sagt grek-frälsta de med i många fall. En kejsare som var känd för att bli till sig över allt som var grekiskt var Hadrianus (reg: 117-138 e.Kr.), mest känd för oss tack vare den mur han lät konstruera för att hålla skottarna på plats (gick ju ett tag...). Hadrianus är i källorna och för antikare känd som en ganska krigisk och oförsonlig typ, men med det försonande(?) draget att han gillade arkitektur. Alla bevarade statyer av Hadrianus visar honom i krigsmundering - förutom en enda där han är iklädd mer fredlig och lärd toga. Detta verk har haft en central position i British Museum sedan 1800-talet, då den upptäcktes i Libyen. Inför den stundande Hadrianus-utställningen på museet som öppnar nu i sommar tog man sig an att fräscha upp och restaurera statyn. Bara för att till sin förskräckelse upptäcka att den är ett hopplock av ett antal olika statyer och att huvudet aldrig varit fästat vid sagda toga-försedda stenkropp. Att den var rekonstruerad av delar visste man, men ordentligt utfört gipsarbete hade dolt skarven mellan huvud och kropp. Så den enda försonande bilden av konstälskaren Hadrianus visade sig vara ett falsarium (om än möjligen inte ett medvetet sådant).

Konservator Tracy Sweek med Hadrianus huvud...men uppenbarligen inte hans kropp. Från Guardian.

Faktum är att vår besatthet av autenticitet är en ganska senkommen föreställning. När aristokrater och kungligheter på 1700-1800-talet började samla på sig marmorstatyer från romersk och hellenistisk tid för att visa hur lärda och förfinade de var, så var man alls inte främmande för att helt enkelt få en snygg och nytillverkad kopia av ett upptäckt verk. Det viktiga var att i sin ägo ha denna fysiska realisering av ett högre ideal som rådit under mänsklighetens guldålder. Att äga tinget i sig var inte alls lika viktigt. Det kom senare under slutet av 1800-talet. Om denna omsvängning, som skapade en hel del huvudbry för antikvarier som plötsligt ställdes inför samlingar som ansågs ofina och värdelösa, har Johannes Siapkas vid min institution ett forskningsprojekt: ”Den förstenade blicken: Antikens materialiserade ideal”.

Bok inom kort hoppas vi.


Hadrianus hade tydligen ett intresse i arkitektur. En underdrift kan man säga när man beskådar det som fortfarande finns kvar av hans mur. Inte för att han gjorde slitgörat själv.

Hadrianus huvud kommer nog vara utställt på British Museum, kanske med en brasklapp om att aldrig lita på victorianernas inställning till rekonstruktion. Eller om vådan att se det man vill se och inte det man borde se.

Andra bloggar om: arkeologi, antiken, Rom, Hadrianus, British museum, museum