I föränderliga tider

Förändring är en naturlig del av livet. Som antikvariskt inriktad person innebär detta vissa schizofrena upplevelser. Å ena sidan förstår jag värdet av att bevara minnen och platser från historiska och förhistoriska tider. Som en påminnelse, ett läromedel, en balans. Å andra sidan har jag alltid personligen fått eksem av fanatiska bevaringsivrare som vill sätta hus och platser, och därmed även människor, i glasbubblor. Bygg en handikappsramp på den gamla kyrkan så att även gamla människor kan komma in obehindrat. Samma kyrka har byggts till och byggts om ett antal gånger sedan den första stenen lades på plats. Att frysa en ännu nyttjad plats i tiden är inte vettigt. Låt de boende i Blåkulla måla om sina monstercementhus i glada färger så att de mår bra när de kommer hem, istället för att känna sig krossade under tonvis med gråtoner. Arkitekter i extas över funkismiljonprogrammet har ingen talan i min mening, för de bor i flotta villor i Danderyd.

Det finns fler människor som behöver mer boende och mer arbetsplatser. Så bygg föralldel. Så länge man inte glömmer bort att människor också behöver öppna ytor och gröna, lummiga gårdar för att inte själsligen gå under. Uppsala har samma ryckiga historia bakom sig som alla kraftigt växande orter. Från idiotisk bygghets, där en av Uppsalas få bevarade klostermurar revs i hast för att ge plats åt en galleria (inga försök att ens inlemma den i bygget). Eller när ett av de allra äldsta kvarteren revs för att ge plats åt Forsmark 4 (Musikens hus), som ett kärnkraftverk mitt i centrum. Till mycket vettiga och lovvärda projekt. Som upprensningen och utbyggnaden av Fyrisåns strand, där man nu kan sitta på breda strandbryggor i kvällssolen och ta en (lätt)öl. Kaoset nere vid Centralstation där man bygger om så det ryker om det står vi ut med också, för vi vet att det är mer än dags att reda upp den flaskhalsen. Nya stationen ska ge plats åt gamla ångloket Lennakatten också om somrarna, vilket bara är att applådera.

Nya Pedagogikum under byggnation mellan Botaniska trädgården och Uppsala slott.

Sen har vi de där projekten som verkligen sliter mig i två delar. Just nu byggs nya Pedagogikum i Uppsala. En minst sagt behövlig upprustning av vetenskapen kring ut- och inlärning. Det är på tiden att de får en egen "lokal". Och gärna i närheten av alla de andra stora universitetslokalerna i Uppsala. Men mitt emellan Botaniska trädgården och Slottet? Vi tillbringade söndagseftermiddagen i "nya" trädgården, som visserligen inte har samma 1700-talsanor som Gamla Botaniska på andra sidan Norbyvägen, men som huserat växter från all världens hörn sedan 1800-talet. Ett underbart utflyktsmål med ungarna från tidig vår till sen höst. På den relativt oexploaterade ytan mellan denna trädgård och Uppsala slott på åsen ovanför, ska alltså Pedagogikum uppföras. Lite väl mitt i trädgårdsdelen tyckte jag då, när det fanns så många andra öppna ytor kvar lite mer söderut, vid BMC och Polacksbacken. Men föralldel. Det är ju gammalt universitetsområde.

Fast i söndags i trädgården var jag lite chockad. Den var så HÖG! Hade i min enfald trott att den nya byggnaden inte skulle avvika så mycket i stil från Geocentrum på andra sidan Villavägen, med sina två-våningshus. Men det bidde ett 4-våningshus, med takbyggnader, som blir en vägg mellan Botan och Slottet. Plötsligt känns trädgården liten och inklämd, något jag aldrig upplevt tidigare.

Allt förändras, det får man leva med. Men jag kan inte låta bli att undra, om man inte hade kunnat bygga någonting lite mindre...dominerande. Inte så pedagogiskt.

En av många sorters vallmo som blommar just nu i Botaniska trädgården

För att beskåda ett exempel på mindre "artig" natur, kolla in Antimonites blogg, där han har hittat ett meddelande från naturen till oss.

Andra bloggar om: Uppsala, Uppsala universitet, Botaniska trädgården, Pedagogikum