Skulle ned på stan i ett snabbt ärende efter lunch. Visade sig vara utspring för alla studenter i Uppsala. Carolinabacken var packad med jättelika lastbilar med flaken fulla av björkkvastar och hojtande vitklädda, rödbrusiga människor. Totalt kaos i 30-graders värme och förbiilande ambulanser och polisbilar om vartannat. Nere i centrum satt förnöjda förvärvsarbetare och läppjade iskall öl på uteserveringarna som detta år förekommer var 5:e meter. Jag svettades rejält i mina svarta jeans (har inte hunnit tvätta), men inte tillnärmelsevis så mycket som de bilförare som likt jag missat att denna dag är centrum ogenomträngligt för all vettig trafik.
Så där promenerade jag förbi uteserveringar, studentfester, och picknicks i skuggiga, lummiga parker för att byta en väckarklocka och kände mig alldeles bedrövligt Vuxen.
Igårkväll var jag och sambon på informationsmöte i dotterns blivande skola, där hon börjar 6-årsverksamheten till hösten. Ingen lång resa i rummet, en ganska liten byggnad med åk 1-3 ansluten till nuvarande dagis. Dottern har varit över flera gånger under året som gått och haft temagrupp med sina jämnåriga och blivande klasskamrater. Hon tar det med lugn förväntan. Till skillnad från sina föräldrar som satt med svettiga handflator runt bordet i det blivande klassrummet, medan förskoleläraren lugnt berättade om upplägget för ett dussin minst lika spända föräldrar. Som en av dem sa, det var 30 år sedan man var i den här miljön och en hel del har förändrats sedan dess. (Pedagogik t ex). Å ena sidan saknar jag helt referensramar inför denna nya skolvärld som utvecklats medan jag var borta och gjorde annat. Å andra sidan sköljer minnen och hågkomster över en som en störtflod, allt bra, allt dåligt, allt förkrossande. Som min stackars oskyldiga dotter nu ska utsättas för.
Den ångesten är dock inget mot den insikten som drabbade mig idag när jag tittade upp på vrålande, skrålande, skålande tonåringar med champagneflaskor i händerna och Magnus Uggla i högtalarna. Detta är höstens blivande universitets-studenter...
Må alla högre studiers makter förbarma sig över oss.
Särskilt oss som plötsligt känner sig mycket, mycket, mycket gamla.
Andra bloggar om: Uppsala, Uppsala universitet, studenten, studenter, barn, skola
torsdag 5 juni 2008
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Jag har aldrig förstått varför Högskoleverket envisas med att för vart år anta allt yngre studenter: I tidernas begynnelse var de ju jämngamla med mig, men sista året jag undervisade på KTH var mina studenter inte ens födda när jag själv började…
:D :D :D
Kan du fatta att 90-talisterna tar sig in nu...? Jag menar, de kommer ha personnummer som börjar på 90!!! När studenter som är födda i ett annat årtusende än mig börjar på universitetet svär jag att jag ska krypa in under en mossig gammal sten och avsvära mig all kontakt med omvärlden.
Tror det stora problemet är att jag inte har hunnit känna mig vuxen än. Knappt ens nu. Är fortfarande kvar på min instituion, har en ständigt växande CSN-skuld (kan knappt betala av räntan), är inte betrodd med att uppdatera min egen information på hemsidan och har de senaste 6 månaderna faktiskt blivit kallad "flicka lilla" av en senior forskare...
Hur lätt är det att ta att det kommer in nya generationer när vi i övre 30-årsåldern fortfarande är placerade i ungdomsfacket hos våra chefer...? Schizo.
är inte betrodd med att uppdatera min egen information på hemsidan och har de senaste 6 månaderna faktiskt blivit kallad "flicka lilla" av en senior forskare...
Om det inte vore för sent skulle jag vråla ”Byt institution! NU!” Det finns faktiskt ställen där även doktorander blir behandlade som fullvärdiga människor.
Välkommen i klubben Tant Åsa... :-)
Skicka en kommentar