Journalism och sensationalism

Jag kom till universitetet med en Plan. Jag skulle studera historia och idéhistoria för en fil.kand och sedan avsluta med en ettårig journalistutbildning för akademiker och bli vetenskapsjournalist. Jag skulle bara inleda med lite förhistoria för att få en bakgrund... Två veckor senare var jag fast i arkeologi-träsket och har inte lyckats ta mig loss. Under åren blev jag dessutom allt mer förbittrad och förbannad på det som kom att kallas journalism i media - jag fick helt enkelt ingen lust över huvud taget att ge mig in i den soppan. Snyfthistorier utan tillstymmelse till nyans, eller ens relevans. Jättelika korniga fotografier som tog upp 70% av uppslagen så att folk skulle missa att texten och "analysen" fick plats på ett karamell-papper. Idoga skvaller om dokusåpor och c-kändisar. En allt mer homogen marknadskraftspolitisk våt filt som låg över all samhällsrapportering. För att inte tala om så kallad vetenskaps- och forskningsrapportering.

Visst, det finns goda undantag. Bra vetenskapsjournalister som t.o.m. får utrymme ibland att skriva lite utförligt. Trevliga stunder lyssnandes på vetenskapsradion på P1. Men samtidigt känns det som om journalistisk integritet inom vetenskapsförmedling flugit ut genom samma förnster som journalistisk integritet inom minister-intervjuer. Bit ej den hand som föder dig, och skåda aldrig en given häst i munnen. Om djungeltrummorna talar om ett stort spektakulärt genombrott, såsom mirakulösa pulver för återväxt av kroppsdelar eller mirakelkurer för dyslexi - varför ska man tillbringa ett par timmar med att underöka och ifrågasätta påståendet att kvinnor är biologiskt programmerade att gilla rosa? Det är väl inte det man har betalt för? Din arbetsgivare, tidningsutgivaren/TV-kanalen vill ha ett klatschigt och säljande inlägg - DET är vad du har betalt för. Om det tre veckor senare uppenbarar sig (ofta genom engagerade bloggares försorg) att allt var en bluff, ett försök att sko sig på desperata människor eller trissa upp börsvärdet...ja, det är väl inte ditt fel. Du hade bara de bästa intentioner. Du hade en deadline. Du hade en uppgift att fylla. Du kan väl inte veta allt?

Nej, en journalist kan inte veta allt - bör inte veta allt. Men en journalist bör vara kunnig på ett område framförallt: Att leta sig fram till en nyanserad och trogen bild av verkligheten. Att källkritiskt granska löst underbyggda påståenden. Att göra en åtminstone ytlig bakgrundskoll på de inblandade för att se om det kan finnas finansiella intressen. Eller tillstymmelse till bevis.

Ben Goldacre på Guardian's vetenskapsdel har en återkommande krönika om Bad Science som alla borde följa. Rolig och otroligt bra skriven, den tar upp masspsykoser i media och hos myndigheter och allmänheten. Skumraskaffärer och regelrätta lögner och i allt för många fall - exempel på hur media skapat, underbyggt och propagerat för spridningen av mer eller mindre oärliga forskningsresultat och rön på ett fullkomligt ansvarslöst sätt. Som t ex den märkliga historien om hur grisblåse-pulver kunde få ett halvt finger att växa ut igen (nej, det kunde det inte). Eller än värre: historien om bolaget som sålde dyr mirakelmetod för att bota dyslexi och som nu gått i konkurs och dragit åtskilliga föräldrars sparkapital med sig i fallet.

Allt medan glada reportrar fortsatte sprida fullständigt godtrogna artiklar om hur de lyckats lösa problemet med dyslexi till nya föräldrar. Samtidigt som forskare och bloggare nogsamt och grundligt avslöjade alla svagheter i resultaten och fula turer. Samma reportrar som vägrar ta något ansvar för sin egen del i det tragiska förloppet, eller ens trycka artiklar som tog upp källkritiska studier av den bristande (eller helt frånvarande) forskning som skulle ligga till grund för metoden. Bristen på personligt ansvar är ett Damokles-svärd som riskerar att när som helst falla ned och förgöra den sista spillran av tillit till journalismen.

Man kan fråga sig hur journalister i TV och tidningar kan hävda existensberättigande i denna uppkopplade värld, där alla med lite hjärnkapacitet och tålamod kan leta sig fram till en egen underbyggd åsikt i en fråga? Om journalistik bara är godtroget återgivande av det mest spektakulära och säljbara för stunden, varför ens försöka hävda ett moraliskt övertag mot bloggosfären? Tur att det finns sådana som Goldacre som får mig att hålla kvar vid min allt svagare tilltro till journalistiken. En springande punkt är att både han och vetenskapsbloggare tar kommentarer på sina inlägg och bemöter kritik. Istället för att avsvära sig allt ansvar för vad man skrev/sade för 24 timmar sedan.


Andra bloggar om: media, TV, vetenskap, journalistik, journalism, forskning, dyslexi